I det nazityska förintelselägret Belzec i sydöstra Polen mördades nästan 600 000 judar, många begravda i massgravar. I reportageboken Płuczki skildrar den polske journalisten Paweł Piotr Reszka hur stora grupper av polacker senare grävde i förintelselägrens massgravar i jakt på ”judiskt guld”. Det är en skakande skildring och läsningen är som en helvetesvandring genom den mänskliga existensens lägsta sfärer, skriver här Gregor Flakierski.
——————————————
I Polen omges de döda med stor vördnad. Kanske beror det på landets dramatiska och ofta blodiga historia. De polska kyrkogårdarna är alltid minutiöst välskötta, och gravarna är nästan alltid rejält påkostade. Alla helgons dag den 1 november firas mycket högtidligt, många ljus lyser upp höstmörkret, och stora eldar värmer skarorna av besökare som strömmar till kyrkogårdarna.
Men den vördnaden gäller inte alla. I sin reportagebok Płuczki (Agora, 2019) skildrar den polske journalisten Paweł Piotr Reszka hur stora grupper av polacker grävde i förintelselägrens massgravar i jakt på ”judiskt guld”. Det är en skakande skildring och läsningen är som en helvetesvandring genom den mänskliga existensens lägsta sfärer.
Boken inleds med en presentation av några av de närmare 600 000 judar som enligt Forum för Levande Historia mördades i Bełżec. Korta biografiska notiser, namn, ålder, hemort, yrke. Det är ett skickligt grepp, de döda förvandlas från anonyma lik i en massgrav till verkliga människor med ett förflutet.
Sedan varvar författaren intervjuer med polisrapporter och redogörelser för rättegångar och olika myndighetsinitiativ.
Grävandet efter värdesaker börjar med en gång efter att förintelselägren stängs, redan någon gång under 1944. Efter krigsslutet formligen exploderar dessa aktiviteter i närbelägna byar och städer kring Bełżec, Sobibór och Treblinka. Man gräver stora och djupa gropar på jakt efter massgravarnas skatter, ofta mycket professionellt, med riktiga stöttor av trä. Stanken är bedövande, och askan upplandad med jord, och måste därför filtreras med vatten genom hemmabyggda silar. Boktitelns ”płuczki” betyder just sköljanordning.
En del av av de döda har inte bränts, deras kroppar plundras hänsynslöst. Tänder dras ut, liken hackas upp med spadar, man drar sig inte för att leta i kroppsöppningar. I ett sällsynt vidrigt fall beskriver ett vittne hur de hittade dollarsedlar i slidan på en kvinna, och fäller fnittrande en oöverträffat skabröst grabbig kommentar: ”Att hon hade dollar i fittan, hö hö.”
Man hittar klockor, pengar i olika valutor, smycken, som sedan säljs vidare till uppköpare som inte kunde sväva i minsta tvivelsmål om varifrån föremålen kom.
De intervjuades öppenhet är högst förvånande, något som också Reszka ger uttryck för. Men tydligen berättade gamlingarna som var med och grävde, i en del fall också deras fruar, barn och någon gång även barnbarn, helt öppet om vad de hade gjort. Det är alldeles uppenbart att de inte anser sig ha gjort något fel.
Antisemitismen är ofta återhållsam till en början, men kryper sedan sakta fram, och tjänar som ursäkt, ”de var alla rika”, ”de utnyttjade polacker”, underförstått: vi tar bara tillbaka det som rätteligen tillhör oss och har stulits från oss. En del försöker inta en pragmatisk hållning. De var ändå döda, och det vore synd och skam om alla dessa värdesaker låg kvar i jorden till ingen nytta. Man hänvisar också gärna till att det var svåra tider och fattigt. Det fanns förvisso också de för vilka det ändå inte var helt okomplicerat. En person anser att det var i sin ordning att plocka upp värdeföremål som ligger på marken men fel att gräva. En annan poängterar att han skulle aldrig begå synden att gräva på en söndag! Det kom aldrig någon reaktion från det lokala prästerskapet, trots att de måste ha känt till hanteringen.
En vanlig försvarslinje är att området inte var inhägnat och att det inte fanns några skyltar som förbjöd grävandet. Milisen å sin sida anförde samma resonemang. De ansåg inte kunna göra något eftersom området var öppet och det saknades anslag om förbud.
Men grävandet var officiellt förbjudet även om milismännen, oftast pojkar från trakten, såg mellan fingrarna på sina bekantas och grannars aktiviteter, och själva rent av drog fördel av det. De få gånger som milisen agerade och tog några ”sköljare” på bar gärning slutade det med att de fick som straff att städa milisstationen.
Myndigheternas passivitet sätter hela fenomenet i ett större perspektiv. Förintelsen var något som man av olika skäl inte ville lyfta fram, vilket ju i förlängningen betyder att man inte såg det judiska lidandet som en del av sin egen historia. En del av området i Bełżec kom att användas som virkesupplag, i Sobibór anlades kolonilotter. En viss skärpning av myndigheternas agerande inträffade dock efter 1956, och i några få fall utdömdes till och med fängelsestraff. Men det hindrade inte att grävandet ändå pågick ända in på 80-talet. Förintelselägrens massgravar sågs inte heller som en begravningsplats, språkbruket är ganska avslöjande. Man talade inte om aska eller lik utan om ”hackelse” – en total avhumanisering.
Numera är lägrens områden iordninggjorda, avspärrade och minnesmärken har rests på plats. Det officiella Polen hade utan tvekan stor skuld i att ”sköljandet” fick fortgå så länge.
En bristande respekt för de döda går ofta hand i hand med förtryck och förnedring av de levande.
Det är modigt av Reszka att våga konfrontera Polens historias mörkaste sidor.