1970 tog sig en tjuv in på Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborgs Slot och tog sig ut med ett guldhorn som en gång i tiden skänkts till Bernhard Severin Ingemann, förtjänt av det redan med sin undersköna psalm som fortfarande sjungs lika mycket i Sverige som i Danmark, och inte enbart vid begravningar:
Dejlig er Jorden!
Prægtig er Guds Himmel
Skjøn er Sjælens Pilmgringsgang!
Hornet kom inte tillrätta även om man tog fast tjuven som hårdnackat vägrade att avslöja var det fanns. Nu fyrtio år senare har det dykt upp, meddelas i lokalbladet Frederiksborgs Amts Avis. Det finns med i katalogen för en kommande auktion hos Christie´s Amsterdam-avdelning.
Museiledningen i Hillerød tänker inte ge sig förrän tjuvgodset lämnats tillbaka av den nuvarande ägaren i Tyskland: ”Jeg kan ikke sige, hvor længe det kommer til at være, men vi helmer ikke, før vi får det tilbage.” Snart kan vi alltså återigen beskåda den vackra gåvan till Ingemann på hans sjuttioårsdag 1859.
Jag undrar om tjuven sov på modersmålstimmarna om guldåldersdiktarna? Annars hade han (eller hon?) nog vetat vad som hände efter ett tidigare lika dumdristigt dåd. Det finns en bekant bild på ögonblicket då den danska romantiken föddes, när den entusiastiske unge Adam Oehlenschläger läste upp sitt poem Guldhornene för Henrik Steffens.
Dikten har sin särskilda förhistoria. När en flicka 1639 hittade ett guldhorn nära Møgeltønder i Sønderjylland fick hon ett klänningstyg som hittelön. Nästan hundra år senare kom ett liknande horn i dagen på samma plats, när en bonde plöjde sin mark. Som tack fick han tvåhundra riksdaler.
Så hamnade hornen på museum, och en mörk natt 1802 försvann de. Oehlenschläger tolkade det som gudarnas straff över hans landsmän, fångna i en materialistisk nutid, och så skrev han sin fornnordiska dikt.
Men samtidigt satt tjuven inte långt därifrån, i ett kök på Larsbjørnsstræde 18 (säkert redan då liksom långt senare en gränd där kärlek köptes för pengar), och smälte ner hornen och stöpte om dem till föregivet orientaliska guldmynt.
Polisen lyckades spåra upp honom, den förre tukthusfången och guldsmeden Niels Heidenreich. Han hamnade på tukthus i ytterligare trettiosju år.
Så fick repliker göras, i förgyllt silver. Man hade Ole Worms gamla teckningar att hålla sig till. Gott och väl femtonhundra år efter de ursprungliga hornens tillkomst rekonstruerade Rigsantikvar P.V. Glob och hovjuvelerare Ove Dragsted dem i rent guld, för en halv miljon kronor, och resultatet kan sedan drygt trettio år beskådas på Nationalmuseum i Köpenhamn.
Dragsted lånade ett par oxhorn och smidde ovanpå dem. Genom att läsa de gamla polisprotokollen noggrant fick han fram den rätta legeringen: tolv karat på insidan, tjugofyra på utsidan.
Så har dessa berömda Gallehushorn med stor sannolikhet sett ut, med runor välbekanta för alla som studerat nordiska språk: ”ek hlewagastir holtijar hornu tawido”, uttytt: ”Jag Lägäst, Holtes son, gjorde hornet.”
När jag nu läser dikten på nytt, det är länge sedan sist, är jag inte särskilt imponerad av de många grötrimmen, men samtiden på båda sidor Sundet hälsade hans forntidsvision med hänförelse.
På slutet når han fram till bonden vars plog plöjer inte jord och sten utan rödaste guld:
Da klinger i Muld.
Det gamle Guld.
Tvende Glimt fra Oldridsdage
Funkler i de nye Tider.
Selsomt vendte de tilbage,
Gaadefyldt paa røde Sider.
Och kanske förevigades stölden i ett ännu mera välbekant sammanhang. H C Andersens prinsessa blev både gul och blå sedan hon sovit på den hårda ärtan, tjugo madrasser och lika många ejderdunsbolster ovanpå den hjälpte inte. Så ömskinnad kan bara en riktig prinsessa vara, och så fick hon sin prins.
Och vad hände ärtan? “Ærten kom paa Kunstkammeret, hvor den endnu er at see, dersom Ingen har taget den. See, det var en rigtig Historie!” – bisatsen anspelade nog på de stulna Gallehushornen.
Ivo Holmqvist