Efter revolutionen 1959 framstår Cain, Guillermo Cabrera Infante som en av de främsta kubanska prosaförfattarna vid sidan av Alejo Carpentier och Leonardo Padura. Han fick rentav Premio Cervantes två gånger (1997 och 2003). Carpentier blev som bekant världsberömd men dog samma år som han skulle ha fått nobelpriset, sägs det.
Att Cabrera Infante inte är känd i Sverige (men däremot i USA, Spanien och Latinamerika) sammanhänger nog med att författaren inte hör till den kubanska revolutionens galjonsfigurer. Nog för att han var revolutionär så det förslog. Han växte upp i en kommunistisk familj, arresterades redan i sjuårsåldern och blev 1959 den trettioårige redaktören för tidningen Revolucións kulturbilaga Lunes de Revolución. Under två år blomstrade debatten både i partitidningen (ledd av Carlos Franqui) och i kulturbilagan. Det unga revolutionära Kuba levde en kort blomstringstid som fick tidens många spännande impulser från alla håll: samtidsdebatt, film, litteratur, bildkonst.
Men snart lade Fidel Castro locket på. 1961 hölls en “diskussion” på Nationalbiblioteket där Fidel förklarade vad det gällde: “Inom revolutionen—allt, utanför revolutionen—ingenting.” De orden skulle bli ryktbara genom den första världskulturkongressen i Havanna året därpå. Den omedelbara anledningen, eller snarare ursäkten, var en dokumentärfilm (“PM”) som Guillermo Cabreras bror Sabá hade gjort om synd och skumraskaffärer i Havannas hamnkvarter. Just då var den legendariske Joris Ivens (Maos långa marsch) på besök i Havanna.
Det var inte bara en fråga om att revolutionen ville visa upp en vacker bild för omvärlden och förvisa skuggsidorna till det förflutna. Det ingick också och framför allt i en intern maktkamp, där Fidel successivt rensade ut verklig och potentiell opposition. Efter “grisbuktsinvasionen”, precis som i Ryssland efter inbördeskriget, kom de farliga hoten inte längre från högern utan inifrån, även om de sällan artikulerades som opposition. Det tog ett par år innan Fidel Castro kunde känna sig som ensam herre på täppan.
Revolución och dess kulturbilaga blev snabbt nerlagda. Dagstidningen återuppstod snart nog i form av Granma, vars information i femtio år har varit lika pålitlig som Pravdas. Franqui blev marginaliserad och drevs till slut i landsflykt. Cabrera Infante skickades 1962 som kulturattaché till Bryssel (“vår motsvarighet till Sibirien”, skriver han).
Tre år senare kallas han hem till sin mors begravning i Havanna. Vid ankomsten får han veta att han ska bli tf chef för ambassaden i Bryssel, men utnämning och avresa blir uppskjutna i det oändliga. Det visar sig att han har fått ovänner i underrättelsetjänsten (namnet G-2 ärvdes ogenerat från Batista). I månader traskar författaren omkring i ett Havanna som han inte längre känner igen, trots att han känner “alla”: i författarförbundet, på filminstitutet, på Retamars Casa de las Américas och Carpentiers statsförlag, på teatrarna — och inte minst på de allt fattigare restaurangerna, barerna och kabaréerna.
Kulturlivet har blivit kringskuret, litteraturen tråkigare, musiken fantasilös, yttrandefriheten allt mindre, och man blir allt försiktigare med vad man säger ens bland sina vänner. “Vänner kommer och går, fiender samlar man på sig,” är ett talesätt jag lärde mig i Havanna. Staten lyssnar överallt, både med hjälp av agenter och skvaller och med tidens primitiva mikrofoner och telefonavlyssning. De homosexuella är redan speciellt utsatta för förtrycket, och det märks att statsorganen tar alla möjliga förevändningar för att tvinga möjliga dissidenter till underkastelse. Förlagen trycker stora upplagor av ett allt snävare urval. Censurens strykningar drabbar också klassiker som “Moby Dick”.
Syskonen Revueltas berömda Teatro Estudio trakasserades redan i mitten av 60-talet med förevändningen att flera av skådespelarna och regissörerna var homosexuella. (Jag fick själv se den teatern stängas 1974. Den sista föreställningen var Brechts Galileo med Vicentre Revuelta i huvdrollen, en lysande uppsättning och ett adekvat pjäsval.)
Om sådant berättar Cain i en nyutkommen bok: Mapa dibujado por un espía (Karta ritad av en spion, Barcelona 2013). Den slutar med att han lyckas gå i landsflykt tack vare Carlos Rafael Rodríguez, kommunisten och humanisten som snart blev “nummer tre” i Kuba och vars dotter tidigt flydde till Madrid. För Spaniens Franco var Cabrera inte välkommen, så han fortsatte till London där han levde tillsammans med sin hustru, den berömda skådespelerskan Miriam Gómez, ända till sin död 2005.
Till skillnad från två andra posthuma böcker av Cabrera Infante, La ninfa inconstante (Den ostadiga flickan, 2008) och Cuerpos divinos (Gudomliga kroppar, 2010) är den här boken mest för den som vet tillräckligt om tiden, platsen och personerna. Den skrevs tydligen ganska snart efter flykten och innan författaren drabbades av en mångårig depression, och den var inte färdig för publicering som roman. Men som tidsbild av en revolution som redan har börjat äta sina barn är det en mycket intressant och stundtals tragikomisk läsning.
Ett problem med posthum bokutgivning är ju att man inte vet om författaren verkligen ville publicera. Alla är tacksamma mot Max Brod för att han inte lydde Kafkas uppmaning att bränna hans skrifter. Andra borde kanske ha tänkt sig för innan de publicerade böcker som både författaren och läsaren helst hade velat undvara. Fenomenet Bolaño visar att nutida förläggare uppfattat författarens plötsliga frånfälle som en enastående möjlighet att stimulera försäljningen i analogi med exempel från popmusikens och Hollywoods stjärnor. Den kubanska regimen, som så länge förbjöd hans böcker, har sent omsider (2009) försökt få publicera Cabrera Infante men inte fått tillstånd av Miriam Gómez. Cain hade klart sagt ifrån att han inte ville ha med den att göra.
I det här fallet handlar publiciteten till stor del om att Cabrera Infantes litterära kvarlåtenskap har samlats av det prestigefyllda förlaget Galaxia Gutenberg i Barcelona. Det ska bli tio volymer av romaner, noveller och artiklar (de sistnämnda mest om film eller politik). Tidigare har han publicerats av de inte mindre beundransvärda förlagen Seix Barral och Alfaguara. Det var Carlos Barral som 1964 fick honom både upptäckt och prisbelönt för Tres tristes tigres (på svenska “Tre ledsna tigrar” eller kanske hellre “Sex laxar”, men den första versionen av boken hette Vista del amanecer desde el trópico). Det var en ungdomlig tidsbild av Havanna från åren strax före revolutionen. Boris Vian, parisaren med aktuella Dagarnas skum, skulle ha varit stolt om han hade kunnat skriva en sådan bok.
Vid sidan av Tres tristes tigres är kubanens mest berömda bok La Habana para un infante difunto (1979, dvs ”Havane pour une infante difunte”, för att tala med Ravel). Båda präglas av författarens snabba, hårdkokta prosa, som har nära till talspråk och slang och älskar ironiska vitsar. Till Cabrera Infantes tragik hör inte bara att han hyste så stora förhoppningar på en revolution som snart förbyttes i ett nytt och värre slags repression.
Han var också förälskad i sin hemstad Havanna, vilket gjorde exilen svårare att bära. Hans verk vimlar av promenader i en stad som han kände som sin egen ficka. Något av den nostalgi som följde kan en sentida läsare finna i hans vän Tomás Gutiérrez Aleas berömda film Memorias del subdesarrollo (1968), baserad på Edmundo Desnoes roman med samma namn.
Gutiérrez Aleas filmer (t ex La muerte de un burócrata, En byråkrats död, och Fresa y chocolate, Jordgubbar och choklad) är tydligt påverkade av den italienska neorealismen och hör till de mycket få kubanska filmer som fortfarande står sig idag. De första åren skapade revolutionen det med rätta berömda filminstitutet ICAIC, där filmkritikern Cain till en början hörde till de ledande, men snart nog blev filmutbudet smalare och alltmer rättroget, medan revolutionens kommendanter fritt kunde frossa i amerikanska äventyrsfilmer i sina villor där elen aldrig strejkar — eller i en speciell salong i ICAIC. I Mapa dibujada por un espía berättar Cain hur besviken han blev när han skulle gå med en vacker flicka och se King Kong, som stod på programmet den kvällen. ICAIC-chefen Alfredo Guevara hade plötsligt meddelat att filmen var olämplig för kubansk publik.
Guillermo Cabrera Infante inledde en växande rad av framstående samtida prosaförfattare på spanska språket som tydligen inte anses lämpliga för svenska läsare. Några exempel: de spanska bröderna Juan och Luis Goytisolo, uruguayaren Onetti, mexikanerna Jorge Volpi och Fernando del Paso, colombianen Faciolince, spanjoren Cercas och sist men inte minst chilenarna Donoso, Fontaine, Skármeta och Edwards (vars bästa bok, Persona non grata, 1972, handlar just om hans erfarenhet av repressionen mot intellektuella på Kuba).
– Se en intervju med Guillermo Cabrera Infante här: