Vi befinner oss i Venedig, i nådens år 1509. Freskomålaren Zorzo Cigna som är medelpunkten i denna thriller får besked om sin gamle väns, broder Placido, död i en brand. Men det är något som inte stämmer och när Zorzo försöker göra efterforskningar stöter han på hinder från abboten på klostret där Placido arbetade. Av någon anledning tycks en polisman samtidigt förfölja Zorzo. Zorzo själv lever redan i ett agiterat, bräckligt tillstånd på grund av sitt opiummissbruk, och till och med hans hemliga kärlek Cecilia – som i sin tur förestår stadens mest välrenommerade bordell – har tröttnat på hans humörsvängningar. Efter hand som han gör djupare efterforskningar blir Zorzo mot sin vilja indragen i ett svart spel där man inte kan lita på någon, och inget är vad det tycks vara vid första anblicken.
Venedig fortsätter att hemsökas av våldsdåd och av en rad hemska bränder som sätter staden i skräck och som drabbar främst de fattiga och blottlösa, de som bor på stadens härbärgen och hjälpinrättning, och situationen blir alltmer infekterad, staden alltmer lamslagen. Under samma tid är den kände målaren Dürer på besök i staden för att måla en fresk och hemlighetsmakerierna kring hans besök bidrar till att förstärka mystiken än mer. Situationen förenklas inte av att Zorzo och Dürer utvecklar en speciell vänskap som får många att ifrågasätta Zorzos rykte.
Detta är en berättelse som för oss in i förbjudna, alkemiska sällskap, goda såväl som onda, långt upp i maktens och kyrkans hierarkier, lika korrupta då som nu, och inte minst in i den konstnärsvärld som gjorde Venedig, också känd under namnet Serenissima, så känd under denna tid.
Även om den bärande historien är en kriminalhistoria har mycket omsorg lagts vid personskildringarna. De är både psykologiskt och historiskt trovärdiga, men känns ändå nära oss själva i vår tid.
Författaren, Guido Sgardoli, skriver fram denna mörka deckare i renässansmiljö som om han promenerar med raska, invanda steg längs Venedigs alla labyrintiska gränder och kanaler medan vi som läsare kämpar för att hålla jämna steg med honom, utan att riktigt veta vart vi är på väg, hur, eller om, vi ska komma hem igen. Samtidigt är det som om vi har den ondsinta Il Malnato (Den vanfödde) – bokens verklige skurk – flåsande i hälarna på oss, och vi kan inget annat göra än att rusa på, dvs. läsa vidare, uppfyllda av spänning och skräck.
Berättelsens intrig är väldigt skickligt sammanvävd och håller hela vägen fram utan döda punkter alltmedan spänningen stegras. På samma gång får vi en autentisk och historiskt initierad skildring av skeendena och omständigheterna och inte minst av människorna under denna epok, något som gör boken till en mycket underhållande och berikande läsning.
Författaren Guido Sgardoli, född 1965, bor och verkar i Treviso, Italien. Ursprungligen är han veterinär men debuterade 2004 som ungdomsboksförfattare. Han har sedan skrivit en rad böcker som rönt stor uppskattning och har bland annat fått det italienska priset Premio Andersen. Rosso Veneziano är hans första vuxenbok.
Se en dramadokumentär i flera delar om Dürer och Venedig här: