Är dagens alla olika uttolkningar av islam – och därmed också den reaktionära politiska islamism som återfinns i bland annat Iran – snarare en reaktion på och en del i en modern muslimsk kontrarevolution än ett svar på mötet med den västerländska moderniteten? Det menar Christopher de Bellaigue i sin uppmärksammade och hyllade bok The Islamic Enlightenment. Klas Grinell har läst den.
Christopher de Bellaigue är journalist med Mellanöstern som specialitet. Han har rapporterat för de stora brittiska tidningarna och gjort flera BBC-dokumentärer. Hans knappt 400-sidiga skildring av hur moderniteten tagits emot bland muslimer i Egypten, Turkiet och Iran från Napoleons egyptiska expedition till idag har prisats i New York Times Book Review, Wall Street Journal, Financial Times och Times Literary Supplement.
Det är lätt att förstå att recensenter imponerats av hur de Bellaigue lyckas skapa ett berättarflöde genom sin vindlande genomgång av jag vet inte hur många hundra personer med namn som för genomsnittsläsaren är både okända och svårmemorerade. Ett sådant slags berättelse gillas på den internationella marknaden och det är ingen tillfällighet att Peter Frankopan och Noah Hairi Yuval bidragit med varsin blurb på omslaget.
Med Frankopan som skrivit den fantastiska Sidenvägar delar de Bellaigue ambitionen att berätta en stor och mer nyanserad historia över allt för okända aspekter och områden i världshistorien. Och med med Sapiens-författaren Yuval Hairi delar han både drivet och en ton som tidvis riskerar att bli raljant distanserad.
The Islamic Enlightenment’s övergripande och viktiga budskap är att dagens alla olika uttolkningar av islam är ett resultat av en islamisk upplysning som i grunden förändrade muslimska samhällen, ideologier och religiösa institutioner under det som brukar kallas det långa artonhundratalet 1789 till 1914 (även om de Bellaigue inte använder den sortens analytiska begrepp).
Det betyder att den reaktionära politiska islamism som tagit makten i Iran och som influerar diverse våldsbejakande rörelser i samtiden är just en reaktion på och en del i en modern muslimsk kontrarevolution, inte ett svar på mötet med den västerländska moderniteten.
Genom att följa en stor mängd skrivande människor lyckas boken visa hur öppet och självsäkert 1800-talets möte med europeisk vetenskap, industri och kultur var i de bildade kretsarna i de tre länder boken rör sig inom.
Mötet med de europeiska revolutionerna inom politik, vetenskap och kulturliv ledde till genomgripande och oåterkalleliga förändringar i Mellanöstern. Visst fanns motstånd, inte minst från de religiöst lärda vars position hotades av all den nya kunskapen. Men föreställningen att man skulle behöva välja mellan att vara muslim och kunskapssökande var främmande för de flesta inom de utbildade klasserna.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Även om det ibland talas om folkets reaktioner är Islamic Enlightenment en intellektuell historia, om intellektuella. Materialet består förutom allmänna historieskildringar av romaner, reseskildringar och memoarer från inflytelserika personer. Delar av historien bärs av skildringar från de muslimer som under 1800-talet sändes till Paris och London för att utbildas.
Ett längre parti ägnas åt Hasan al-Attar som först mötte fransmännen och deras spännande kunskaper i Napoleons egyptiska expedition, och som sen läste medicin i Scutari vid Istanbul för att via Syrien återvända till Kairo där han 1827 genomförde landets första dissektion för att bara några år senare bli rektor för den sunnitiska världens viktigaste lärosäte al-Azhar.
Han var i sin tur lärare åt Rifaa al-Tathawi som senare tillbringade fem år i Paris med att bland annat översätta Montesquieu och Voltaire till arabiska och skriva beundrande om fransk rättsordning, samtidigt som han beklagade fransmännens brist på tro. Han skapade de arabiska orden för republik (jumhuriyya) och nation (vatan) och menade att civilisation och upplysning varken hade någon religion eller nationalitet. Han skrev en bok om kvinnors rättigheter där han bland annat propagerade för flickors rätt till utbildning med argumentet att traditionen visar att profeten Muhammeds fruar kunde läsa.
I flera av alla de tidskrifter som blomstrade från 1860-talet och framåt introducerades evolutionslära och darwinism vid sidan av europeiskt influerad dramatik. Det för upplysningen så centrala begreppet frihet tog sig in i såväl arabiska, osmanska som persiska och inspirerade politiska rörelser som bland annat efterfrågade konstitutioner och parlament.
Så vindlar boken mellan storartade personer och stora teman. Det är inte alltid så lätt att avgöra hur bred påverkan de intellektuella hade. Tonen är som sagt lättsam och för att det inte ska bli tråkigt klämmer de Bellaigue med ganska korta intervaller till med något drastiskt adjektiv eller några festligt nedsättande benämningar, som när han kallar Kemal Atatürk för en ”after-dinner intellectual”.
Den bredare utvecklingen fångas via militära reformer och de olika härskarnas mer eller mindre framgångsrika försök att behålla tronen i sina ganska olika stater. Vill man försvara sin makt har man inte råd att förakta motståndarnas kunskaper utan måste ta till sig den senaste vapentekniken. Det är en lite annan drivkraft som byggde om Mellanösterns sociopolitiska strukturer under det långa artonhundratalet.
Här någonstans börjar det kanske bli tydligt att boken hade behövt striktare analytiska ramar. De Bellaigue förklarar aldrig vad han menar med upplysning. Är det de franska idéer som framförallt Napoleons stora entourage av forskare hade med sig till Egypten 1798, eller är det den förutsägbara och missvisande undertitelns (”the modern struggle between faith and reason”) förnuft, eller egentligen allt västerländskt?
Jag vet inte riktigt. Det är lite olika i olika sammanhang. Några analytiska resonemang om relationen mellan hård och mjuk upplysning hade varit till hjälp här, liksom i frågan om det verkligen går att förstå något väsentligt genom att ställa tro och förnuft mot varandra, som motstridiga krafter.
Ibland känns det som om författaren tagit med allt han ansett intressant. Ett i och för sig välinformerat parti handlar om hur antagandet av europeiska familjevärderingar och en ökad social kontakt mellan könen också innebar en uppgörelse med den tidigare brett accepterade manliga homosexualiteten som till exempel yttrat sig i en kärlekspoesi som hellre riktade sig mot unga pojkar än kvinnor och beskrev homoerotiska intressen som ”känslighet för skönhet”.
Homofobin importerades till Mellanöstern från Europa under det sena 1800-talet och hade också tydliga sociologiska orsaker som att kärnfamiljsideal blev alltmer framträdande. Men är det ett exempel på en islamisk upplysning? Vad är i så fall upplysning? Ett annat spännande men svårtolkat avsnitt handlar om iransk messianisk babism och bahaism som i och för sig utmanade den islamiska ortodoxin, men som de Bellaigue själv påpekar knappast var influerat av upplysningsidéer.
Samtidigt tydliggör berättelsen att det var västmakternas arroganta kolonialpolitik som efter första världskriget möjliggjorde de kontrarevolutionära krafterna. I Turkiet och Iran drog Kemal Atatürk och Reza Shah Pahlavi slutsatsen att synteser mellan islam och modernitet inte fungerade, och valde en hårdför sekulär och närmast fascistoid modernisering. I Egypten uppstod istället det Muslimska brödraskapet vars två stora män Hasan al-Banna och Sayyid Qutb framställs som den politiska islamismens fäder.
Här gör sig den andra stora frågan påmind. Vad syftar titelns islamiska på? Inte heller här ger de Bellaigue några svar. Hans val att tolka islam genom Egypten, Turkiet och Iran begränsar alltför hårt möjligheterna att förstå modernitetens påverkan på islam under 1800-talet. Inte minst saknas Sydasien där det brittiska styret hade en än större påverkan på en väsentlig del av världens muslimska befolkning.
Men för att klara av att hantera ett större område och material hade författaren behövt något mer elaborerat än sitt journalistiska grepp att förlita sig på personliga berättelser. Och trots att boken hemfaller åt alltför många förenklade motsättningar, och framställer islam före modernitetens ankomst som statisk och entydig, ger ändå The Islamic Enlightenment en rik skildring av ett långt 1800-tal där mötet med europeisk modernitet i grunden förändrade livet och tänkandet i den muslimska världen och därmed också grundläggande dimensioner i hur muslimer uppfattade islam.
Den reaktionära islamismen är alltså ett resultat av denna islamiska modernitet snarare än islams svar på mötet med väst. En inte oväsentlig faktor bakom att stora grupper misstror den islamiska upplysningen är att den uppfattas ha varit en medlöpare till västmakternas oljehungriga politik i Mellanöstern. Att en boklyckas visa detta, och samtidigt kan locka breda läsarskaror att ge sig i kast med ett muslimskt persongalleri – som kan mäta sig med en stor rysk roman – får man väl välkomna och applådera.
Men ett problem blir det om det personcentrerade och gestaltande berättandet, som boken är ett exempel på, skulle bli den enda vägen att nå ut med fördjupade kunskaper. Ifrågasättandet av våra hävdvunna och invant ’upplysta’ tankemönster behöver gå djupare än vad den genren och den här boken förmår.
- Klicka här för att läsa Klas Grinells artikel ”Tolka Koranen? Något om progressiv och hermeneutisk islam”
- Se en intervju med författaren om boken här: