Av MERETE MAZZARELLA
”Kristendomen suger. Prästen är homosexuell.”
Så stod det i den första psalmbok jag i går, pingstsöndagen, i egenskap av kyrkvärd skulle lägga ett högmässoprogram i och tjugo minuter före gudstjänstens början överräcka till en Ekenästant. Nej, jag överräckte den inte, jag lade den åt sidan, men under gudstjänsten satt jag och tittade på konfirmandernas långa rad till vänster i kyrkan och frågade mig: Vad får de här ungdomarna ut av dessa växelsånger, dessa böner, dessa psalmer, denna predikan?
Det kan inte vara mycket, tänkte jag, det kan verkligen inte vara mycket. Just då förekom det mig mindre obegripligt att de i frustration klottrar i psalmböckerna än att de överhuvudtaget låter sig konfirmeras. Sen kom jag ihåg historien om prästen som klagade över kajorna som hade bosatt sig i kyrktaket och som han omöjligt kunde bli av med. En kollega sa då: ”- Ta och konfirmera dom. Då ser du dem aldrig mer.”
Förövrigt ägnade jag nog så ogudaktigt pingstdagen åt att läsa en biografi över Helen Gurley Brown vars Sex and the Single Girl utkom 1962 när jag själv var sjutton år och som jag själv ett par år senare läste som en bibel. Att unga kvinnor skulle satsa på yrkeslivet och inte till varje pris rusa in i äktenskapet var väl en mindre revolutionerande tanke i Finland än i USA där genomsnittsåldern för äktenskaps ingående den tiden hade sjunkit till tjugoett men också i min värld var det något fullkomligt nytt att ogifta kvinnor skulle kunna ha sexuella förhållanden. Med blossande kinder läste jag Browns råd för hur unga kvinnor skulle ha egna lägenheter, hur de skulle klä sig sexigt och hur de med frisk aptit skulle ta för sig – också av äkta män.
Biografin är av kvinnoforskaren Jennifer Scanlon och heter Bad Girls Go Everywhere. Scanlon konstaterar att sjuttiotalsfeminister tenderat att betrakta Brown som fienden men att hon i själva verket är feminist på sitt eget vis: hon vägrade att se kvinnor som offer, hon var en föregångare till Madonna eller Sex and the City. Hon skrev för arbetsklassflickor, de otaliga kontorsråttorna, men uppmuntrade dem att ta sig fram, hon förefaller visserligen att acceptera ojämlikheten mellan könen men låter förstå att kvinnor kan manipulera männen till sin fördel: till de råd som idag ter sig bekymmersamma hör att kvinnor alltid ska låta männen bjuda, att de ska locka männen att ge dyra presenter, smycken, aktieposter, gärna till och med reda pengar.
Det finns också annat som kan te sig bekymmersamt: från en av sina första arbetsplatser, en radiostation dit hon kom som tonåring har hon berättat om en munter lek som lektes på kontoret där den manliga personalen jagade den kvinnliga och försökte slita trosorna av dem. Det enda som Brown förefaller att finna beklagligt är att ingen jagade henne.
Jag kommer att tänka på en väninna till min mamma, en finländsk diplomatfru. Till skillnad från Helen Gurley Brown som var trettisju når hon gifte sig hade denna dam gift sig ung men hade också hon hunnit arbeta på kontor något år och det var en tid hon berättade nostalgiskt om. De hade varit fyra flickor där och så en manlig chef och varje dag hade chefen kallat in någon av flickorna till sitt rum och bett henne klättra 
upp på en stege för att lyfta ner nån pärm från översta hyllan och under tiden hade han stått och tittat upp under kjolen på henne.
Var den här damen indignerad? Nej, den här chefen hörde till hennes roligaste ungdomsminnen. ”Vi tyckte det var spännande. Man kunde aldrig på förhand räkna ut vems tur det skulle vara.” Borde hon varit indignerad? Förmodligen, men: jag vet inte, jag vet inte.
För inte så länge sen hörde jag en kvinnlig läkarkandidat berätta om en rond hon varit med på. Överläkaren hade bett henne testa reflexerna på en manlig patient och när hon gjorde det hade mannen hela tiden skruvat på sig så hon till slut hade sagt:
”- Det skulle vara lättare för mig , det här, om du kunde sitta stilla.” Då hade överläkaren ingripit:
”- Det är kanske inte så lätt att sitta stilla när en vacker ung kvinna böjer sig över en.” sa han.
Varpå kandidaten hade rest på sig, sett överläkaren i ögonen och sagt:
”- Den där repliken skulle jag kunna anmäla dig för.”
Själv var hon tydligt stolt över hur hon hade hanterat situationen men jag för min del kände mig djupt ambivalent, jag fick snarare lust att citera en god vän som brukar säga: ”Var inte kränkt, var glad.”
De orden kunde ha varit Helen Gurley Browns.
Läs också Merete Mazzarellas understreckare i SvD den 2 juli 2009