Bara tre tyskspråkiga författare återfinns i Harold Blooms anglosaxiskt färgade urval i The Western Canon – Sigmund Freud, Franz Kafka och Johann Wolfgang Goethe. Det är i första hand dubbeldramat Fausts två delar som är Goethes biljett till Blooms kanon. Men också bildningsromanen Wilhelm Meisters Lehrjahre, och dess betydelse för Shakespeare-receptionen behandlas på ett par sidor i den nästan 600-sidiga boken. Trots det verkar Bloom inte särskilt förtjust i honom. ”Av alla de starkaste författarna i västerlandet, är Goethe den som idag tycks allra minst tillgänglig för vår sensitivitet”, slår Bloom fast.
Att Goethes roman likväl passerar Blooms trånga nålsöga visar väl att den fortfarande kan sägas höra till den lilla grupp litterära verk som den bildade medelklassen, också den som lever utanför Tyskland, förväntas ha läst och kanske till och med ha en åsikt om. I Sverige verkar den inte ha denna upphöjda position längre, kanske har den aldrig haft den. Att bildningsbegreppet sedan ett par år är på tapeten igen, även hos oss, har inte heller medfört att den uppmärksammats. En förklaring kan vara att det inte finns någon modern översättning. Den som Teresia Eurén gjorde 1931 har inte tryckts om och den har inte heller åldrats med behag. Den elegans och intelligenta ironi som genomsyrar berättandet i romanen väntar med andra ord ännu på sin svenska översättare.
Den danska kanondebatten och dess koppling till idén om bildning är bekant också hos oss. Ett halvhjärtat försök att importera den hit gjordes för några år sedan av KD. Men det är inte i första hand den kulturkonservativa frågan om nationalbildning som visat sig vara intressant i det långa loppet. För i Danmark, precis som på många andra ställen, har man givit bildningsbegreppet en bredare och mer inkluderande betydelse. Tankar om till exempel digital bildning och demokratisk bildning spelar en avgörande roll i diskussionen om identitet och samhälle.
Med sin bok Moderne dannelse. Goethes Wilhelm Meister og dannelseromanens aktualitet visar Birgit Eriksson, lektor vid Århus universitet, att Goethes nu 220-åriga romanbygge har en roll att spela i en sådan diskussion. För den som redan är bekant med forskningen om Wilhelm Meisters Lehrjahre väcker Erikssons uppsåt vid första anblick förmodligen föga uppmärksamhet. För diskussionen om bildningsromanen som genre har själv hunnit bli 200 år. Begreppet myntades redan på 1810-talet av Karl Morgenstern i en serie föreläsningar om just Goethes roman. Sedan dess har man ägnat sig än åt att dödförklara bildningsromanen, än åt att återupprätta den, än åt definiera genren, än åt att dekonstruera den. Det har talats om bildningsromaner och anti-bildningsromaner, om att den är ständigt närvarande och om att den aldrig har funnits. Oavsett vilken definition av bildningsromanen man valt att upprätthålla – eller undergräva – har Wilhelm Meisters Lehrjahre varit den gemensamma utgångspunkten, också när man följt genrens utveckling framåt i tiden och dess eventuella betydelse idag.
Till denna långa tradition ansluter sig alltså Erikssons bok. Som titeln anger är den en undersökning av bildningsromanens väsen och dess aktualitet med utgångspunkt i Goethes roman. Man förväntar sig därför ännu en i raden av tolkningar av titelpersonen Wilhelms liv och leverne och av hur han slutligen lyckas eller misslyckas med att försona sin egen utveckling (eller brist på densamma) med samhälleliga krav. Romanen består av en tämligen disparat samling händelser som tycks sakna förbindelser, men som leder fram till mötet med det frimurarliknande tornsällskapet som visar sig ligga bakom många av de öden som drabbar huvudpersonen.
Men att Eriksson bjuder på annat anar man redan när hon bestämmer sig för en äreräddning av nämnde Morgenstern. Dennes försök att definiera bildningsromanens väsen har hittills behandlats styvmoderligt, men Eriksson lyfter i sin bok istället fram hans tidigare förbisedda fokus på läsaren. Bildningsromanen, skriver Morgenstern, ”främjar mer än någon annan romanform läsarens bildning”. Fokus flyttas från vilka egenskaper som karakteriserar bildningsromanen och om romanens huvudperson uppnår eller inte uppnår någon högre nivå av bildning till läsaren, och blir ett medel för dennes intellektuella, moraliska eller estetiska bildning.
Greppet blir än mer intressant när hon läser om en ofta refererad brevväxling mellan Goethe och Schiller. Den inleddes ungefär vid den tidpunkt då Goethe återupptog arbetet med sin roman, som han hade inlett på 1770-talet, alltså nästan två decennier tidigare. Schiller engagerade sig djupt i arbetet med boken och tycks ha haft stort inflytande på hur romanens underliggande och sammanhållande idé – vilken nu den är – förvaltas i berättandet. Goethe går gång på gång Schiller till mötes, men det är också tydligt att han har helt andra tankar med romanen. För medan Schiller i ett brev önskar ”en något tydligare formulering av huvudidén”, vill Goethe underordna denna huvudidé själva romanberättandets inneboende brokighet. Meningsskiljaktigheten beror, menar Eriksson, på deras diametralt olika idéer om läsarens roll. ”Medan Schiller hävdar att läsaren ofta bara förstår verkets idéinnehåll, är Goethe långt mer skeptisk i förhållande till författarens möjlighet att styra den inverkan som verket har.” Föregripande många av de idéer som man finner i den moderna receptionsteorin, insisterar Goethe ”på läsningen som en fri och positiv produktivitet”. Läsarens deltagande (Teilnehmen) innebär att verket överlämnas till honom eller henne i ofärdig form och att hon eller han i slutändan blir en medproducent till verket.
Vad Eriksson föreslår genom sin bok är att man ska förstå bildningsromanen, inte som en uppsättning idéer eller former, utan som ett slags ”naiv lässtrategi” som förbinder liv och verk och som har visat sig vara framgångsrik de senaste 200 åren. Det handlar alltså inte om att finna de egenskaper som gör romanen Wilhelm Meister till en bildningsroman och som, i bästa fall, förenar den med den efterföljande traditionen. Avgörande är istället hur läsaren förhåller sig till den.
Ett slags modelläsning finner Eriksson hos två av romanens bifigurer, Philine och Friedrich. I en tidigare sällan kommenterad scen – själv har jag aldrig stött på den i forskningen – sliter de tillsammans fram en mängd böcker av olika slag och börjar läsa än här, än där. Eriksson beskriver deras sätt att läsa som ett zappande, inte olikt det vi själva allt som oftast ägnar oss åt framför TV:n. Scenen ”beskriver den estetiska och epistemologiska glädjen hos zappningen, som företas för deltagarnas egen skull”. Wilhelm Meister är på samma sätt ett konglomerat av genrer som bör läsas på samma sätt som Philines och Friedrichs ”zappande läsning” av slumpvist utvalda böcker. Wilhelms irrande i världen mellan konstnärer, adel och borgare, är också bokens eget irrande mellan stilar och genrer, som i sin tur blir läsarens irrande genom berättelsens många infall och digressioner.
Att läsaren görs till bildningens subjekt får långtgående konsekvenser för läsningen av romanen. De förblir dock länge fördolda för läsaren, för skall man rikta någon kritik mot Erikssons insiktsfulla analys av romanen är det att den försöker täcka in allt. Från att hon fört in läsaren som den centrala spelaren i analysen och fram till läsarens betydelse också för bildningen går det åt närmare 200 sidor. På dessa har hon tagit oss genom en rad viktiga men för den mer insatte läsaren välbekanta teman som exempelvis romanens motsägelsefulla receptionshistoria, förhållandet mellan modernitet och romantik, teaterns och konstens roll, konflikten mellan estetik och ekonomi och mellan adel och borgare etc.
En av Schuberts sånger ur Wilhelm Meister
Men denna omsorgsfulla genomgång har ändå en alldeles bestämd avsikt. Poängen hon vill göra är att det i Wilhelm Meister skapas ”en ny form av realism, där berättaren tillsammans med övriga personer understryker att händelserna inte har en utan många potentiella betydelser och att också läsaren själv måste välja mellan dessa”. För Eriksson utgör detta Goethes radikala modernitet, där tiden som en central del av moderniteten förs in i ”alla aspekter av människans liv och på en gång förändrar både individ och värld”. Allt, såväl människan som hennes värld, är statt i förändring och det är denna allomfattande föränderlighet som läsarens måste lära sig att hantera. Det är bildning.
Det är också så menar hon som Wilhelm Meister och bildningsromanen visar sin aktualitet. När hon i det avslutande kapitlet behandlar typiskt samtida frågor om självförverkligande, accelererande utveckling och globalisering, blir det tydligt att Goethes öppna, läsarinriktade och tolkningsinbjudande roman och den genre som den skapade i hög grad kan utgöra en utgångspunkt för en förbättrad själv- och världsförståelse. En förståelse av att ”den bildade samtidigt blir ombildad”, som det heter i en av Goethes många naturvetenskapliga texter, är enligt Eriksson nödvändig kunskap hos den postmoderna, postindustriella och posthumana människan, som förväntas förverkliga sig själv på ett unikt sätt, ett krav vars sociala dimensioner alltför sällan framhävs.
Bildningsromanen är därför en i allra högsta grad levande genre. Traditionen förs idag vidare av författare som tämligen ofta har en invandrarbakgrund och som kanske bättre än några andra förmår gestalta de krav på bildning och tolkning som möten mellan olika kulturer och referensramar i den globaliserade världen skapar.
Klicka här för att läsa Goethes bok på Gutenberg.org