Auguste Raffet - Combat et prise de la Crête-à-Pierrot (Wikipedia)

Scenkonst och statsmannakonst
Jeremy Matthew Glick – The Black Radical Tragic

Kan politiken lära sig något av konsten? I en bok om revolutionen på Haiti, där slavarna först befriade sig från slaveriet, utropade en egen republik och sedan försvarade den mot Napoleons armé, jämförs den komplicerade relationen mellan den enskilde ledaren och det folk, vars uppror skapat honom, med den antika tragedien och den spänning som finns där mellan huvudpersonerna och kören.

________

Inte sällan debatteras frågan om politikens inflytande över konsten. Bör konsten hållas politiskt ansvarig för sina representationer? Eller bör vi värna om konstens självständighet i relation till politikens krav på ställningstaganden? I The Black Radical Tragic. Performance, Aesthetics, and the Unifinished Haitian Revolution (2016) behandlar Jeremy Matthew Glick relationen mellan konst och politik, men utgångspunkten är en annan. Vad det handlar om är vad politiken kan lära av konsten; om vad den estetiska organiseringen av teater, film och opera kan lära oss om revolutionär organisering och social förändring.

Glick tar sig an denna problematik genom en undersökning av verk av Cyril Lionel Robert James, Edouard Glissant, Lorraine Hansberry, Paul Robeson, Eugene O’Neill, Sergei Eisenstein och Orson Welles. Gemensamt för samtliga är att de i pjäser, filmer, essäer, journalistik och opera har iscensatt historien om hur slavarna på Frankrikes viktigaste och världens rikaste slavkoloni under den haitiska revolutionen (1791-1804) själva lyckades avskaffa slaveriet och grunda en självständig stat. Undersökningen handlar om hur denna händelse har iscensatts, repeterats och omarbetats av, med Glicks egen formulering, aktivist-intellektuella och konstnärer i den afrikanska diasporan, snarare än om händelsens historia som sådan. Egentligen handlar det inte heller om representationen av denna händelse i allmänhet, utan om hur representationen har formats med hjälp av ett tragiskt register.

I hög utsträckning graviterar boken runt den i Sverige sällan omtalade trotskisten, hegelianen och shakespeareianen C. L. R. James. Anledningarna till James centrala roll är åtminstone två. För det första är James i en engelsk- och franskspråkig kontext den som är mest känd för sina arbeten om den haitiska revolutionen av de författare och dramatiker som behandlas av Glick. För det andra – och mycket viktigare – skrev James inom loppet av fyra år sin historia om den haitiska revolutionen två gånger: först som teater och sedan som historisk undersökning. 1934 färdigställdes pjäsen Toussaint Louverture: The Story of the Only Successful Slave Revolt in History (1934). Den uppfördes på Londons Westminister Theatre för första gången 1936, med skådespelaren Paul Robeson i huvudrollen. Pjäsen sattes endast upp vid två tillfällen. Desto bättre gick det för den omarbetning som James två år efter den uteblivna framgången på Westminister Theatre lät publicera under namnet The Black Jacobins (1938). The Black Jacobins har blivit en klassiker och är fortfarande den givna utgångspunkten för dem som studerar den haitiska revolutionen.

Att James skrev samma historia först som teater och sedan som historisk undersökning erbjuder en såvitt jag vet unik möjlighet att ställa frågan om vad politiken kan lära av konsten. I det här fallet innehåller det historiska arbetet i en helt konkret mening viktiga delar av det konstnärliga arbetet. Den viktigaste bryggan mellan pjäsen och det historiska arbetet är frågan om relationen mellan kollektiv mobilisering och massrörelse underifrån och det individuella revolutionära ledarskapet. Men det är inte bara det historiska innehållet utan även den tragiska iscensättningen av denna relation som förenar. Och det är denna form snarare än det historiska innehållet som utgör huvudintresset för Glick.

Jean-Jacques Dessalines, den ledare som slutligen kunde proklamera det självständiga Haiti

I James arbeten om den haitiska revolutionen når spänningen mellan massmobiliseringen underifrån och individuellt ledarskap sin höjdpunkt i november 1801. Tio år tidigare hade slavarnas revolution brutit ut i kölvattnet av den franska revolutionen – där människans och medborgarens rättigheter deklarerades 1789 samtidigt som slaveriet bevarades i de franska kolonierna. Det avskaffades först den 4 februari 1794, efter upproret på Saint Domingue. De före detta slavarna blev franska medborgare, men friheten var skör. I försvaret av detta politiska resultat formades Toussaint Louverture till den viktigaste ledaren för den haitiska revolutionen. När Napoleon Bonaparte kom till makten i Frankrike dröjde det inte länge innan han beslutade att slaveriet skulle återinföras. Men på Haiti, dåvarande kolonin Saint-Domingue, skulle han komma att misslyckas med detta. De före detta slavarna lyckades efter ett två år långt krig besegra Napoleons trupper och kunde 1804 grunda den självständiga staten Haiti.

Men den haitiska revolutionen når hos James en viktig vändpunkt redan en månad innan Napoleons trupper anlänt till Saint Domingue. Den 9 november 1801 befallde Toussaint att den före detta slaven Hyacinthe Moïse skulle avrättas. Moïse var inte vem som helst, utan general i den revolutionära armén och Toussaints brorson. Glick läser Moïse som en symbol för kompromisslös trofasthet till majoriteten av de före detta slavarna och deras vilja att få kontrollera sin egen försörjning utan överordnade. Denna lojalitet innebar att Moïse och Toussaint kom att dras allt längre ifrån varandra i den revolutionära utvecklingen för att slutligen representera två oförenliga krafter. I takt med att Toussaint vann inflytande i den haitiska revolutionen försökte han nämligen med allt större ansträngningar säkerställa att exporten av socker och kaffe kunde bibehållas trots – eller snarare på grund av – att slaveriet hade avskaffats. För att kunna skydda friheten från slaveriet och likheten inför lagen behövdes vapen till den revolutionära armén; för att kunna köpa vapen behövdes pengar; för att få tillgång till pengar behövdes exportekonomin; men om exportekonomin skulle bevaras behövdes någon som utförde det hårda arbetet. Produktionen av socker och kaffe för export betydde i värsta fall att de före detta slavarnas situation i praktiken inte skiljde sig nämnvärt från tiden i slaveri. Majoriteten av de före detta slavarna ville istället få tillgång till en bit jord för att kunna kontrollera sin egen hushållning tillsammans med andra i en slags kollektiv gemenskap. I den mån som exportekonomin skulle bevaras var Toussaint därför tvungen att införa sträng arbetsdisciplin uppbackad med hot om våld.

Toussaint Louverture

Under lång tid hade Moïse kunnat inta rollen som förmedlare mellan det revolutionära ledarskapet och massrörelsen, men inför hotet från Napoleons armé kom konflikten upp till ytan. Toussaint befallde att Moïse skulle avrättas. Det var, skriver James i The Black Jacobins, som om Lenin hade låtit avrätta Trotskij för att ha valt proletariatets sida mot bourgeoisien, och ledde till en kris i Toussaints revolutionära ledarskap. Det blottlade den motsättning som låg i att han, som härledde sitt ledarskap från det kollektiva handlandet från de före detta slavarna, nu menade sig skydda dem från slaveriet genom att de återupptog det arbete de haft som slavar. När Toussaint förlorade kontakten med revolutionens jordmån hade de sociala krafter som gjort honom till ledare gått upp i rök. Genom att avrätta Moïse, fortsätter James, tillintetgjorde Toussaint, precis som Robespierre i den franska revolutionen, sin egen vänsterflygel och skrev därmed under sin dödsdom. Kort efter avrättningen tvingades Toussaint överlämna sig till Napoleons trupper, som tog honom till ett fängelse i Frankrike där han dog.

Enligt Glicks läsning av James repetitioner av den haitiska revolutionen som teater och historia bör den estetiska organiseringen av dessa passager relateras till förhållandet mellan protagonisten och kören i den antika grekiska tragedin, där kören ofta representerade stadsstatens seder och bruk. Det tragiska uppstod ofta i konflikten mellan konkurrerande och oförenliga värden eller sociala koder, där båda sidor i konflikten var rättfärdiga var för sig. Glick prövar framgångsrikt tesen att James betoning av det kollektiva handlandet och rörelsen underifrån skulle kunna ses som en parallell till körens funktion i den klassiska tragedin. Det tragiska uppstår när Toussaint /protagonisten förlorar kontakten med rörelsen/kören som från första början gjorde honom möjlig. Samtidigt är detta inte resultatet av ett individuellt felsteg utan inskrivet i Toussaints sociala karaktär som burits fram i spänningen mellan de före detta slavarnas önskningar och politiska mål (kollektiv kontroll över produktion för självhushållning) och de omständigheter (produktion för export som förutsättning för militärt försvar av friheten från slaveriet) som var för handen. I Glicks läsning är tragedin det register som James använder för att berätta om den misslyckade förmedlingen mellan den i sig själv rättfärdiga politiska målsättningen hos den kollektiva rörelsen och det i sig själv rättfärdiga strategiska handlandet av det individuella ledarskapet. Den tragiska formen som James först satte i rörelse i pjäsen och sedan överförde till det historiska arbetet ger helt enkelt detta innehåll. Detta innebär enligt Glick även att James inte kan nöja sig med någon enkel upplösning av den tragiska spänningen genom att ge Moïse kompromisslöshet eller Toussaints strategiska tänkande rätt. Glicks slutsats är att denna relation, på samma sätt som konflikten mellan kompromisslöshet och strategiska kompromisser, inte bara är tragisk i den haitiska revolutionen utan i varje revolutionär process.

William H. Johnson – Toussaint L´Ouverture

Alltså: när Glick vill undersöka vad den politiska organiseringen har att lära av den estetiska organiseringen tycks lärdomen vara att varje revolutionär process innehåller en tragisk relation mellan rörelsen underifrån och ett individuellt ledarskap och mellan kompromisslöshet och kompromisser. Glicks läsning av James tragiska skildring av historien om avrättningen av Moïse och om Toussaints uppgång och fall i den haitiska revolutionen är rimliga, men att i nästa steg hävda att förhållandet mellan ledare och rörelse inte bara i den haitiska revolutionen utan i alla revolutionära processer är tragisk är att gå mycket längre. Glicks bok är mycket rikare än så och fylld till bredden av intressanta läsningar och djärva förslag, men först och sist verkar politiken inte ha lärt sig mycket mer av konsten än detta.

I Om diktkonsten argumenterar Aristoteles för att dikten när den är som mest framgångsrik kan göra anspråk på allmän giltighet och aktualitet i alla tider och på alla platser, till skillnad från historieskrivningen om ett politiskt förlopp eller händelse som när den är som mest framgångsrik kan göra anspråk på enskild giltighet och aktualitet för den tid som förloppet utvecklas i. Utifrån Aristoteles jämförelse mellan dikt och historia är det inte speciellt förvånande att Glick, som tar sin utgångspunkt i frågan om vad historien om politiska förlopp har att lära av dikten, skulle komma fram till slutsatsen att relationen mellan ledare och rörelse i alla tider och på alla platser är tragisk. Det kunde vi veta redan på förhand eftersom begreppet om det tragiska tillhör dikten och inte den historiska skildringen av ett politiskt förlopp. Relationen mellan ledare och rörelse blir tragisk eftersom diktens allmängiltiga form (det tragiska) appliceras på det enskilda historiska och politiska innehållet (den haitiska revolutionen).

Om debatten om förhållandet mellan konst och politik inte sällan når den banala slutsatsen att all konst är politisk är Glick istället inte långt ifrån att komma fram till den motsatta ytligheten: all politik är konst. Dessvärre innebär detta att den politiska kunskapen om den haitiska revolutionen som specifik händelse eller den politiska kunskapen i allmänhet inte har utvidgats avsevärt, eftersom tragedins begrepp gör anspråk på att vara giltigt överallt och alltid oavsett vilka specifika historiska förhållande som råder. Storheten i James historiska arbete om den haitiska revolutionen är snarare att det innehåller den estetiska organiseringen av hans pjäs om den haitiska revolutionen i en förändrad eller förmedlad form där förhållandet mellan statsmannakonstens enskilda och scenkonstens allmänna giltighet inte är enkelriktat eller byggt på att den ena ställer den andra i skuggan.

___________

  • En dokumentär från den amerikanska Public Broadcasting Service (PBS) om revolutionen på Haiti
  •  


    Carl Wilén

    Carl Wilén

    Doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. I avhandlingen undersöks den haitiska revolutionen som social rörelse genom en analys av revolutionens politiska begrepp (frihet, jämlikhet, egendom, medborgarskap, etc.) och våld i förhållande till den franska revolutionen.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: