Den amerikanske historikern John R. Schindler gav 2001 ut en bok med titeln Isonzo: The Forgotten Sacrifice of the Great War. Den har välkomnats som den första större engelskspråkiga skildring som ägnats de blodiga och ödesdigra fältslag som under första världskriget utkämpades längs floden Isonzo (Soča på slovenska) i bergstrakterna mellan Italien och Österrike-Ungern.
Man räknar med tolv fältslag längs Isonzo. Det tolfte och sista – La Dodicesima Battaglia dell’Isonzo (24 oktober-7 november 1917) – kallas också slaget vid Caporetto. Platsen ligger nu i Slovenien och heter där Kobarid. De italienska styrkorna förmådde inte stå emot en österrikisk-ungersk offensiv som förstärkts av tyska trupper. Förlusterna under kriget blev för båda sidor oerhörda – man räknar med att en miljon sjuhundratusen soldater dödades eller sårades i kriget mellan Italien och Österrike-Ungern. Isonzo bör alltså nämnas jämsides med de andra, mer kända, tragiska slagfälten i första världskriget.
Kriget uppe i bergen fick djupgående historiska följder på olika håll. I Italien sökte sig en generation unga män till den framväxande fascismen. Giuseppe Ungaretti (1888-1970) var en av dem och han tillhörde en tid denna rörelse. Hans skildringar av kriget fick formen av korta dikter som blivit klassiker.
Ungaretti deltog som infanterist i det sjätte slaget vid Isonzo som varade mellan den 4 och 17 augusti 1916. Den 27 den månaden skrev han en av sina mest kända dikter från kriget. Namnet på platsen för diktens tillkomst är också dess titel – San Martino del Carso (på friuliska San Martin dal Cjars).
Undertiteln har en mera exakt platsangivelse följd av diktens datum. En valloncello, ett mindre vanligt italienskt ord, betyder ’liten sänka’, en naturlig passage, ingen skyttegrav, där soldater kunde ta sig fram i visst skydd mot fientlig eldgivning. Där hade ett ensamt träd (albero isolato), utan lövverk, utan grenverk, blivit stående. Av det lilla samhället fanns bara ruinhögar kvar. I San Martino del Carso, som ligger i regionen Friuli-Venezia Giulia, finns idag en sten med texten till Ungarettis dikt.
San Martino del Carso
Valloncello dell’Albero Isolato il 27 agosto 1916
Di queste case
non è rimasto
che qualche
brandello di muro
Di tanti
che mi corrispondevano
non è rimasto
neppure tanto
Ma nel cuore
nessuna croce manca
E’ il mio cuore
il paese più straziato
(Di queste case Av dessa hus / non è rimasto återstår inte / che qualche mer än någon / brandello di muro rest av väggar – Di tanti Av så många / che mi corrispondevano som stod mig nära / non è rimasto återstår inte / neppure tanto ens så mycket – Ma nel cuore Men i hjärtat / nessuna croce manca saknas inget kors – E’ il mio cuore Mitt hjärta är / il paese più straziato den mest förödda platsen)
I likhet med andra dikter av Ungaretti är denna lågmäld, med enkelt och vardagligt ordval. Den är inte särskilt svår att tolka men inte därför lätt att översätta. Min parafras är i första hand avsedd att underlätta läsningen av det italienska originalet.
Diktaren markerar närhet genom valet av pronominet queste ’de här’ (inte det avståndsmarkerande quelle ’de där’). Sammanställningen av ordet brandello med muro ’vägg, mur’ är oväntad – vanligen avser brandello en bit (slamsa) av kött eller en bit (trasa) av tyg. Hus och människor har slitits sönder. Efter ett adversativt ma ’men’ ger diktaren de döda sitt hjärta som minnesplats (kyrkogård). Ordet paese är svåröversatt – det kan betyda ’by’ men också ’land’ eller, mera abstrakt, ’trakt’. Verbet straziare ’slita sönder’ kan användas med cuore ’hjärta’ som objekt (’krossa’) men här jämställs cuore och paese. Analogier och liknelser är vanligt förekommande i Ungarettis poesi. Utan ett explicit jämförande come ’som’ blir hjärtat här en plats där krigets förödelse gått fram. En förskjutning äger rum i verbets betydelse som inte är helt lätt att återge i översättning.
Och det där ensamma trädet? Det var egentligen ett mullbärsträd och hade blivit ensamt kvar i ingenmansland mellan de båda arméernas skyttegravar. För båda sidor utgjorde det en riktpunkt. När ungerska infanterister skulle dras tillbaka från fronten högg de ned vad som återstod av den sargade och förtorkade trädstammen med dess spår av splitter och kulor. De tog den med sig hem. Den har sedan dess förvarats i det ungerska museet Móra Ferenc Múzeum i Szeged. Men inför minnesåret 2014 fick trädet komma hem till San Martino igen, om än bara på besök. Under några vårmånader 2013 visades det vid en utställning där. Utställningen invigdes av Italiens president Giorgio Napolitano.
– Klicka här för att läsa Lars Lindvall om Ungarettis dikt Soldati
– Ett videoklipp med läsning av dikten och bilder från utställningen av l´albero isolato: