Aernout Smit, 1683 - Holländska fartyg i Taffelbukten (Wikicommons)

Från Afrikanerdom och apartheid till demokrati
Hermann Giliomee – The Afrikaners. Biography of a People

Afrikanderna, med sina rötter i framför allt Nederländerna, har satt sin tydliga prägel på Sydafrika. Hermann Giliomee, en av de främsta uttolkarna av deras historia, pekar bl.a. på hur ”Afrikanerdom” senare blev en hörnsten i apartheidideologin, som visserligen var rotad i boernationalismen, men där praktiken hämtades från framför allt rassegregationens USA. Afrikander kom ändå senare att spela en viktig roll i övergången till demokrati. Den sista vita presidenten FW de Klerks insatser belönades också jämte Nelson Mandelas med Nobels fredspris 1993.
__________

I den självbiografiska romanen Boyhood från 1997 är J.M. Coetzees unga alter ego uppslukad av sin strävan att uppfattas som brittisk i Sydafrika. Pojken är afrikand (eller boer) på fädernet, modern av tyskt ursprung. Hemma talas det engelska, pojken lär sig afrikaans som ett främmandespråk, fadern röstar på det brittiskorienterade United Party framför boernationalistiska National Party. En av pojkens största rädslor är att den nya regeringens strikt etniska politik ska tvinga honom att gå i afrikaansspråkig skolklass.

Den avgörande skiljelinjen hos Coetzee går alltså inte mellan vita och färgade eller svarta (”Natives”). Istället är det de gudfruktiga men oborstade afrikanderna som han tar spjärn mot när han famlar efter en identitet som brittisk sydafrikan.

Afrikanderna, med sina rötter i framför allt Nederländerna, har satt sin tydliga prägel på Sydafrika. Arvet går inte att ta miste på snart 25 år efter apartheids avskaffande. Holländarnas dagar som kolonialherrar i sydligaste Afrika var emellertid över i en formell politisk mening redan vid tröskeln till 1800-talet, då britterna hissade flagg i Kapkolonin. Under seklet som följde, med utvandringen österut (”Die Groot Trek”), grundandet av boerrepublikerna och krigen mot brittisk överhöghet, kom afrikandernas identitet att alltmer präglas av ”volkstrots” (stolthet över det egna folket) och benhårt oberoende från allt och alla utom Gud: britter, andra sydafrikanska folk och den forna kolonialmakten Nederländerna. Denna så kallade ”afrikanerdom” var en hörnsten i apartheidideologin, som kom till makten med D.F. Malans och National Partys valseger år 1948. I mångt och mycket kan detta projekt förstås som ett, med en dagsaktuell term, identitetspolitiskt svar på frågan: Hur ska en vit minoritet säkra sin överlevnad i ett afrikanskt land utan en kolonialmakt att vända hem till?

Bland uttolkarna av afrikandernas särpräglade historia torde Hermann Giliomee vara en av de främsta. Född på 1930-talet i Östra Kapprovinsen växte han upp i en utpräglat nationalistisk familj och miljö, där fadern var medlem i det inflytelserika Afrikaner Broederbond. Giliomee själv omhuldade inte apartheid som idé och system, tvärtom, men har däremot alltid identifierat sig med afrikanderna och, som professor i historia, slagits för afrikaans som undervisningsspråk. En upplyst och progressiv nationalist, frestas man säga. Giliomees roll som historiker och också medialt gångbar samtidskommentator är och har varit betydelsefull. När hans självbiografi Historian gavs ut i fjol var det en litterär händelse av rang i Sydafrika.

Charles Davidson Bell – Jan van Riebeeck anländer till Taffelbukten i April 1652

Hans magnum opus, också i omfång betraktat, är emellertid The Afrikaners. Biography of a People (2003, utökad upplaga 2011), som tecknar afrikandernas historia från Jan van Riebeecks landstigning i Taffelbukten en aprildag år 1652 till 2000-talets början. Kritikerhyllad och prisbelönt har boken fått status som mästerstycke och standardverk på området. The Afrikaners förstås bäst som ett slags totalhistoria. Giliomee beskriver ingående allt från jordbrukets förutsättningar i den unga Kapkolonin, de maktpolitiska turerna kring boerkrigen och Paul Krugers familjeförhållanden via afrikaans utveckling till officiellt språk och boernationalisternas förhållande till Nazityskland och apartheideran fram till afrikandernas relation till ANC och deras plats i det Sydafrika som tagit form från 1990-talet och framåt.

För den med begränsade kunskaper om sydafrikansk historia är boken ingen given ingång, därtill är detaljrikedomen för stor. Men bland annat för en kvalificerad diskussion om apartheid och dess historiska grundvalar tjänar The Afrikaners ett viktigt syfte, även om boken är mer mångfacetterad än att enbart kretsa kring rasåtskillnadspolitiken. Hur kunde ett sådant system vara möjligt? Vilka var bevekelsegrunderna? Varför var apartheid dömt att gå under?

Giliomee går här medvetet i polemik med annan historieskrivning. Bland annat argumenterar han för att apartheids ideologiska rötter inte bara ska sökas hos konservativa nationalister i Transvaal och Oranjefristaten, utan också i det av hävd mer liberala Kap. Premiärminister Hendrik Verwoerd, en av apartheids främsta arkitekter, hade mycket riktigt en bakgrund som akademiker i Stellenbosch i västra Kap Hermann Giliomee visar också att britterna, med rykte om sig som liberala och toleranta, i praktiken kanske inte var så mycket mindre rasistiska än afrikanderna. Segregerande lagar och normer fanns etablerade i det sydafrikanska samhället långt innan Malan tog nationalisterna till makten 1948. Flera partier, också brittiskdominerade, hade i en eller annan form segregering på sin politiska agenda under 1930- och 1940-talen.

Giliomee avfärdar också idén om ett nära släktskap mellan apartheid och nationalsocialismen. Visst fanns en affinitet mellan europeiska fascister och rörelsen Ossewabrandwag, som med våld motarbetade Sydafrikas inblandning i Andra världskriget på britternas sida. Men till största delen var apartheid en utväxt på den religiöst rotade boernationalismens träd, med sina specifika förutsättningar. Själva inspirationen till hur apartheid skulle förverkligas i praktiken hämtades framför allt från rassegregationens USA.

Nelson Mandela och FW de Klerck (collage av bilder från Wikicommons)

Givet dessa historiska omständigheter är det ändå slående vilken viktig roll afrikander spelade i övergången till demokrati. Den sista vita presidenten FW de Klerks insatser belönades liksom Nelson Mandelas med Nobels fredspris 1993. I sin ambition att förhandla fram ett demokratiskt Sydafrika för alla hade de Klerk genom en folkomröstning i mars 1992 fått med sig hela 69 procent av den vita befolkningen.

Inställningen till hemlandet bland afrikanderna hade uppenbarligen förändrats dramatiskt på bara några år: ”Efter 1994 fanns det ingen afrikanderopposition mot den nya ordningen”, skriver Hermann Giliomee, kanske något förenklat, i slutordet till ytterligare ett stort verk om afrikanderna, Die laaste Afrikanerleiers. ’n Opperste toets van mag från 2012.

Die laaste Afrikanerleiers skiljer sig från The Afrikaners i så måtto att den är en rent politisk-biografisk krönika över de sista vita ledarna: Hendrik Verwoerd, John Vorster, PW Botha, FW de Klerk och Frederik van Zyl Slabbert (liberal oppositionspolitiker). Det är en bok om maktspel och om apartheidpolitikens idémässiga fundament och praktiska utmaningar. Inte minst tonar betydelsen av enskilda människor fram. Det är inte likgiltigt vem som sitter vid makten. Personlighet, kynne och annat spelar roll också i det politiska.

Hendrik Verwoerd, född i Nederländerna men paradoxalt nog den förste sydafrikanen att avlägga en universitetsexamen på afrikaans, var den store ideologen och visionären. Under sin tid som premiärminister 1958 till 1966 genomdrev han en rad avgörande apartheidlagar och segregeringen cementerades i vad som brukar omtalas som ”grand apartheid”. Samtidigt var det framför allt under Verwoerds ledarskap som talet om ras övergavs till förmån för kultur och apartheid fasades ut som politiskt slagord (inte som praktik). Istället begynte man flagga med slogans av typen ”separate, but equal” och ”afsonderlike ontwikkeling”.

Också PW Botha har gått till historien som en färgstark ledare. Han framställs inte sällan som en hårdnackad rasist, i kontrast till den liberalt upplyste FW de Klerk. Den bilden är långtifrån riktig. PW Botha var den förste president att tala om ett framtida Sydafrika som ”veelrassig” (’med många raser’) istället för exklusivt vitt. Det var om inte annat ett symboliskt viktigt ställningstagande. Under hans tid togs avgörande steg i förhandlingar med ANC och ett trekammarparlament infördes med representation av asiatiskättade och färgade sydafrikaner. Drakoniska lagar som förbjöd sexuella relationer över rasgränser avskaffades. Samtidigt var Botha en egensinnig president och rädd att förlora kontrollen. När hela världen 1985 hoppades att han skulle avisera apartheids snara avskaffande på en partikongress i Durban, förkastade i sista stund ett tal innehållande förslag på mycket långtgående reformer som medarbetare hade förberett: ”Ek sal my eie toespraak hou”, sade han: Jag kommer att hålla mitt eget tal. Det så kallade Rubikon-talet, med Bothas barska retorik och höttande med fingret, kastade ut landet i en mycket svår kris.

Samtidigt eskalerade spänningarna mellan regeringen och oppositionen och brutaliteten tilltog. 1985 infördes undantagstillstånd, faran för inbördeskrig blev allt större. När Berlinmuren hade fallit och Botha för andra gången drabbats av en stroke axlade de Klerk ledarskapet. Vilket inte var självklart på något vis. De Klerk uppfattades som alltför obenägen till förändring inom Nationalistpartiet, skriver Giliomee. Mycket riktigt hade han varit en av de mer konservativa i kabinettet. Ändå blev det han som skulle leda det vita Sydafrika mot en ny och helt annorlunda framtid.

Just så motsägelsefull är historien om Sydafrikas vita ledarskap. Uppslutningen bakom apartheid var länge stor. Samtidigt höjdes tidigt kritiska röster om att projektet var omöjligt därför att demografin talade till de vitas nackdel och de urbaniserade svarta var så många och så viktiga att de inte kunde förvisas till rurala homelands. Hermann Giliomee skriver denna mångbottnade historia med stor auktoritet och insikt.

_________

  • Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om utställningen Goede Hoop i Amsterdam som tog upp förhållandet mellan Sydafrika och Holland från år 1600

  • Klicka här för att läsa Magnus P. Ängsal om den sydafrikanske författaren Rian Malan och hans bok A traitor´s heart

  • Magnus P. Ängsal

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: