Gilbert Simondon
Om en bortglömd filosof

bokomslag

Klicka på bilden för att komma till bokhandeln

Av JOHAN SEHLBERG
För en tid sedan utkom tredje numret av Cahiers Simondon på L’Harmattan, en bokserie som under ledning av Jean-Hugues Barthélémy samlar essäer tillägnade den i Sverige och övriga världen föga kände franske filosofen Gilbert Simondon. Utgivningen av Cahiers Simondon (första numret utkom 2009 och det andra 2010) är emellertid ett av flera tecken på att situationen nu håller på att förändras och att ett intressant och angeläget tänkande är på väg att upptäckas på nytt.

Simondon föddes 1924 i Saint-Etienne utanför Lyon och följde sedan, i likhet med andra framstående filosofer ur samma generation, den franska filosofins så kallade ”parcours royal” med agrégation 1948 vid École Normale Supérieur i Paris, där han var elev till bland andra Maurice Merleau-Ponty och Georges Canguilhem. Under Simondons livstid publicerades inga arbeten utöver hans doktorsavhandling från 1958, men på senare år har ett antal föreläsningsserier och annat icke redigerat material utkommit på bland annat Seuil och Éditions de La Transparence.

I direkt anslutning till disputationen 1958 var det dock bara ett av de två verk som utgör avhandlingen som skulle komma att publiceras, tillika det arbete för vilket han idag är mest känd: komplementärtesen Du mode d’existence des objets techniques (Aubier). Schematiskt sett behandlar detta verk de tekniska föremålens individuation, det vill säga deras genes eller sätt att vara såsom (till)blivande i relation till varandra, till annan vetenskap och kunskap samt till människan.

Simondons konception av tekniken uppvisar visserligen beröringspunkter med andra försök att tänka tekniken från samma tid, exempelvis Martin Heideggers eller Jacques Elluls, men skiljer sig samtidigt på ett avgörande sätt i det att Simondon faktiskt undersöker de tekniska föremålen själva och i att han inte utmålar tekniken primärt som ett generellt hot schatterat av en stundande atomvinter, som ett lika löftesrikt som olycksbådande okänt som riskerar att övermanna och förslava människorna, utan tvärtom förstår tekniken som förslavad under människans bristfälliga kunskap inte bara om teknikens olika sätt att existera, utan också om sitt eget sätt att existera i relation till och genom tekniken.

Motsättningen mellan kultur och teknik, mellan människa och maskin, är enligt Simondon falsk och utan grund. Istället för att distansera och frigöra den mänskliga existensen från tekniken (ledmotivet i vad Simondon kallar den övergående ”tekniska fas” i vilken vi nu tänks befinna oss), vill Simondon av den anledningen se tekniken ”emanciperad” från en otillräcklig förståelse av den som något annat än instrument eller arbete, men också från varje form av ”omåttlig teknicism” och blind dyrkan av maskinen.

omslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Och vägen till teknikens frigörelse och upplösningen av den falska motsättningen mellan människa och maskin går enligt Simondon genom utvecklandet av en allmän teknologisk vetenskap, en filosofisk ”mekanologi”, vars uppgift kan beskrivas i termer av en undersökning och utveckling av förståelsen av tekniken som ett slags ”membran” eller (protetiskt) ”gränssnitt” genom vilken människan står i förbindelse med naturen såväl som med sig själv.

Avhandlingens huvudtes, varav första delen publicerades sex år senare under namnet L’individu et sa genèse physique-biologique (PUF, 1964) och den andra delen först tjugofem år senare under namnet L’individuation psychique et collective (Aubier, 1989), utkom inte i sin samlade form och under sitt fullständiga namn, L’individuation à la lumière des notions de forme et d’information, förrän så sent som 2005 på Millon.

Detta arbete tycks i viss mening stå i stark kontrast till komplementärtesens undersökning av de tekniska föremålens genes. Förvisso rör det sig också här om en individuationsproblematik, men huvudtesen konstituerar i själva verket ett mycket långt drivet försök att tänka ett slags ny systematisk naturfilosofi i form av en genetisk ontologi eller ”generell ontogenes”, vars uppgift är att, i den spänningsfyllda skärningen mellan den tysk-franska fenomenologin, Bergsons naturfilosofi och den så kallade franska epistemologin, tänka den fullständiga verklighetens individuation eller ”blivande såsom vara” i och för sig.

Denna undersökning, som består lika mycket i ett specifikt filosofiskt ”uppfinnande” av de begrepp med vilka den utförs, tar oss genom tre distinkta men ofrånkomligt relaterade domäner eller ”individuationsregimer” (tekniken kan i en mening sägas vara en ytterligare och sista domän), som Simondon benämner den ”fysiska”, ”vitala” och ”psyko-sociala” eller ”transindividuella” individuationen.

Men den systematiska arkitektonik som därigenom tycks ta form konstituerar inte någon grund i egentlig mening, grundlägger inte någon bestämd tingens ordning, utan upplåter snarare ett antal serier eller ett slags väv i vilken begrepp och regimer på samma gång förutsätts och sätts på undantag, föregrips och förskjuts, vecklas ut och vecklas in i varandra på ett komplicerat och svårgripbart sätt, varför Simondon i sista hand alltså inte kan sägas framställa något rigitt filosofiskt system i traditionell mening.

Genom individuationsproblematiken tillåts Simondon skapa en produktiv filosofisk spänning och rörelse mellan det antika grekiska tänkande i vilket dessa problem rörande förståelsen av det individuella varat först artikulerades och den moderna fysiken, biologin och teknologin.

Och han gör det därtill på ett sätt som inte bara utmanar vissa uppfattningar om hur individen och individuationen skall tänkas och förstås, utan i slutändan också utmanar det filosofiska tänkandets förståelse både av sig självt och sitt förhållande till vetenskaperna.

Filosofin”, säger Simondon, ”måste skapas och det är en god nyhet. Den är inte given i sin historia, sina institutioner, sina texter, sitt omedvetna: den är alltid något annat än sitt förflutna. Den måste uppfinnas varje gång nya vetanden, till exempel teknologier och vetenskaper, men inte bara just de, hemsöker encyklopedin. Det filosofiska uppfinnandet har ett program: ta fasta på nyheten och energin i det filosofiska avgörandet, sluta att ’kritisera’. Och en paroll: uppfinn filosofin!”

konstbild

Paul Meyerheim, "Vor der Vollendung"

Inledningsvis fick Simondons tänkande kring den moderna tekniken visserligen en del uppmärksamhet, men det var inte förrän mot slutet på 1960-talet som något egentligt avtryck i det samtida tänkandet kunde anas i bland annat Herbert Marcuses One-Dimensional Man, Gilles Deleuze Différence et répétition och Jean Baudrillards Le système des objets.

Efter denna momentana uppmärksamhet föll Simondon av olika mer eller mindre oklara anledningar dock fort i glömska, och det skulle dröja ända till 1989, året för hans död, och publiceringen av avhandlingens sista del innan någon förändring skulle bli märkbar.

De senaste tjugo åren, och i synnerhet åren sedan millennieskiftet, har Simondons tänkande
emellertid kommit att ägnas ett allt större intresse. Detta beror i huvudsak troligtvis dels på det ständigt tilltagande och mer djuplodande intresset för Deleuzes filosofi, vilket exempelvis den senaste essäsamlingens första bidrag av Anne Sauvagnargues ger prov på; dels på att även samtida tänkare som exempelvis Bernard Stiegler, Bruno Latour och vilkenilket Simondon tycks ha haft ett inte alls obetydligtuzes filosofi törre och större intresserför hanstänkandet blev tydlIsabelle Stengers uttryckligen vänt sig till och försökt mobilisera Simondons tänkande i olika riktningar; men också på att det nu faktiskt finns ett, om än litet, livaktigt forskningsfält som fördjupar sig i Simondons filosofi som ett tänkande i egen rätt och inte bara som en dunkel referens bland andra i någon fotnoternas underjord.

Denna renässans har förvisso sin upprinnelse och sitt starkaste fäste i Frankrike, främst genom Barthélémys egna arbeten om Simondon, men Cahiers visar också på ett gryende internationellt intresse i form av bidrag från forskare och doktorander från såväl övriga Europa som Nord- och Sydamerika.

Bild

Gilbert Simondon

De två spår som tydligast framträder i Simondons tänkande, det vill säga tänkandet av de moderna tekniska föremålens genes och sätt att vara och relation till människan, å ena sidan, och tänkandet av en ny genetisk ontologi eller ”ontogenes” i relation till men inte underordnad de moderna naturvetenskaperna, å den andra, finns både väl representerade bland de bidrag som finns samlade i de tre volymerna av Cahiers Simondon.

Och om det främst varit tankarna kring tekniken som hittills tilldragit sig uppmärksamhet, och som händelsevis också ligger i fokus för just detta nummer, så tycks Simondons ontologi ändå göra sig alltmer påmind som en till stor del ännu outforskad plats där viktiga frågor både om tänkandet av det individuella eller singulära varat och själva möjligheten att just tänka en filosofisk ontologi blir möjliga att ställa på ett nytt och kanske avgörande sätt.

Detta märks i flera av de essäer som finns samlade i de olika numren av Cahiers, till exempel i Victor Petits essäer om filosofi och biologi i första och andra numret, men också genom det sätt på vilket Simondon börjar ge återskall hos de samtida filosofer som i namn av exempelvis ”spekulativ realism” på nytt söker undersöka möjligheterna till en filosofisk ontologi som inte inskränker sig till en utblick i sista hand förankrad i en eller annan form av subjektivitet.

En för filosofin brännande fråga i en tid när den litet vilset mest tycks fråga sig om den skall fortsätta stryka undergivet kring benen på en förment oförvitlig naturvetenskap eller lika uppgivet fördra återstoden av sina dagar som åsiktsmanufaktur i humanvetenskapernas vanemässigt anti-naturalistiska utmarker. Och i denna fråga förefaller Simondon kunna ha en betydande roll att spela.

_____________

Se en intervju med Simondon här:

  Mer att läsa?

Läsa mer om bok och författare? Sök här i hundratals utvalda svenska och utländska tidningar:

Kommentera: