Det handlar om ord, om ords valörer och korrekta innebörd. Om ordens förvrängning och manipulering. Att ett av Berlusconis sätt att förhålla sig till sin makt är att ge orden ny betydelse, är något Roberto Saviano försynt påpekat. Saviano har just blivit ärad med ett hedersdoktorat i juridik vid Genuas universitet. Han har klätts i en vid dekorerad mantel, i en lustig hatt på sitt kala huvud (tillsammans med kyrkan måste italienska universitet ha rekord i hatt- och mössmodeller) och fått diplomet i sin hand.
Han har hållit sin ”lectio magistralis” som håller samma spända, i bästa mening, ”idealiska” ton som hans mästerverk Gomorra (klicka här för ett sammandrag och tillägg till talet).
”Det är det avlyssnade ordet som sätter skräck i de mäktiga maffiakoncernerna. De kan kalkylera med att de kan mördas eller dömas till livstidsstraff. Men ordet ingår inte i den bokföringen. Att berätta utgör en del av rätten (diritto)”
”Senza racconto non esiste diritto”, utan berättelsen existerar inte rätten, skriver Saviano och förklarar varför han velat tillägna Milano-åklagarna Ilda Boccasini, Pietro Forno och Antonio Sangermano sin nya akademiska titel. Den trion har tagit på sig det oerhörda ansvaret att försöka dra Silvio Berlusconi inför en domstol genom att anklaga honom för att ha använt sin institutionella ställning som regeringschef för att utöva olagliga påtryckningar på polisledningen i Milano. Samt för utnyttjande av minderårig i prostitution.
Saviano riktar sin dedikation till de tre domarna därför att ”de, tror jag, upplever svåra dagar av den enda anledningen att de utövar sitt yrke – att skipa rättvisa” (che stanno vivendo, credo, giornate complicate solo per aver fatto il loro mestiere di giustizia).
Det går bara någon timme innan Marina Berlusconi, Silvios förstfödda och presidente i Italiens största bokförlag, Mondadori, reagerar. Hon uttalar sin fasa över Savianos tillägnan. ”Han som säger sig ha vigt sitt liv åt att kämpa för respekten för friheten, för människans värdighet och för vad som är lagligt, han förnekar nu allt detta genom att trampa på det”, skriver Marina i den officiella kommunikén. Tonläget blir ofta så här uppskruvat när den sidan tar till orda.
Det hör till saken att Savianos förläggare är just Mondadori, något han delar med så många andra författare på vänsterkanten (men hur trubbigt är inte detta uttryck nu. Kanske man borde skriva ”på den demokratiska kanten”, ”den antifascistiska” eller i all enkelhet, ”ärlighetens kant”). Ett faktum han har gemensamt med många andra författare som utgör Berlusconis häftigaste kritiker, men samtidigt publicerar sig på hans förlag. Debatten i denna fråga blossar fortfarande upp i medierna.
Saviano blir inte Marina svaret skyldigt. ”Att försvara domare, som sedan åratal utsätter sig själva i kampen mot knarkhandelns kriminella företagare, betyder inte alls att man förnekar (de juridiska principerna). Det ligger ingenting motsägelsefullt i att tillägna ett hedersdoktorat i juridik just dem som med juridikens hjälp söker reda ut vad som ligger bakom det som nu försiggår i vårt land. Det hade varit passande om en förläggare använt ordet ”fasa” inte om mig och min dedikation, utan om alla de händelser där korruption och kriminalitet förekommer i detta land, från massakern i Castelvolturno till ’ndrinernas ockupation av många affärer i Lombardiet. Men dessa händelser möttes istället med tystnad”.
Svarar Roberto Saviani.
Denna långa introduktion kom osökt för mig när jag ville presentera en av vinterns bästsäljare på den italienska bokmarknaden. Om inte annat understryker den aktualiteten i Gianrico Carofiglios bok “La manomissione delle Parole” (”Ordens manipulering”. Rizzoli. 180 sidor – inklusive en stor notapparat.. ) En bok som gavs ut i fem nya upplagor på två månader och som fortfarande efter fyra månader försvarar sin sjundeplats på bästsäljarlistorna.
För att vara en bok om ord är detta ett ovanligt resultat. I synnerhet som boken blev till efter att den bokstavligen bara existerat i författarens värld.
Men Ordens manipulering är ingen deckare. Den börjar med att berätta hur den kom till. Om hur Guido Guerrieri upptäcker att det finns en bokhandel i hans hemstad, l’Osteria del caffellatte, som har öppet när allt annat är stängt. Av en händelse upptäcker han där en bok med titeln Ordens manipulering. Anteckningar inför ett seminarium om att skriva.
Nu hör det till saken att det finns ingen bokhandel med det här namnet, ännu mindre en bok med den titeln eller något förlag med namnet Orto Botanico, Botaniska trädgården. (Vilket fantastiskt namn på ett förlag!) Allt var bara en sekvens ur en helt annan berättelse.
Men efter en tid började läsare höra av sig till Gianrico Carofiglio. De ville veta var man kunde hitta boken, vem som skrivit den och hur det kunde komma sig att den inte fanns med i någon förlagskatalog. När allt fler läsare hörde av sig stärktes Gianrico Carofiglio i tanken att när så många tydligen hade behov av en sådan bok, borde någon helt enkelt skriva den.
Det blev en tunn bok fylld av formuleringar man gärna återvänder till. Utgångspunkten är en text av Gustavo Zagrebelski, jurist, författningsexpert och ordförande i författningsdomstolen från 1995 till 2004. Hans är påpekandet att
”antalet kända och använda ord är direkt proportionerligt till graden av en demokratis utveckling, till möjligheternas jämlikhet. Få ord och få idéer betyder få möjligheter och litet demokrati.”
Den här synpunkten kan också vetenskapligt bevisas, skriver Carofiglio. I rader av sociologiska och kriminologiska utredningar är det bevisat att de våldsammaste ungdomarna också har de fattigaste ordförråden eller de grammatiska kunskaperna. De klarar inte av en konversation, de förmår inte modulera stilen efter den de konverserar med. De behärskar inte ironin eller metaforen. De har inga verktyg för att uttrycka sina egna känslor.
Ett ämne som även Nobelpristagaren Toni Morrison var inne på i sin Nobelföreläsning när hon förklarade: ”Det oppressiva språkbruket nöjer sig inte med att representera våldet; det är våldet.”
Naturligtvis kan man inte i ett sådant sammanhang gå förbi Victor Klemperer och hans dagbok över hur nazismen manipulerade språket. Carofiglio finner många aktuella likheter i dagens Italien. Som när Silvio Berlusconi i november 1999 anklagar den italienska vänstern för att vilja motverka ”verklig demokrati, verklig rättvisa och verklig frihet”.
Carofiglios bok är särskilt viktig idag när – som han skriver – TV-tittandet passiviserar publiken och trubbar av den kritiska förmågan.
– Se Carofiglio läsa ur boken, här ett avsnitt om ”Lingua del dubbio e lingua del potere”: