Hur blev Italien Italien och varför blev det som det blev? Frågorna ställs allt oftare just nu när firandet av 150-årsminnet av landets enande går igång på allvar. En sjusärdeles historia i detta ämne står Giancarlo De Cataldo för. Han är hovrättsdomare i Rom men samtidigt en av Italiens mest uppmärksammade deckarförfattare. Berättelser som ofta springer ur hans egna arbetsuppgifter. Den mest kända av hans tidigare romaner är nog Romanzo criminale, som handlar om Roms mest fruktade och mäktigaste gangsterorganisation ”La Banda della Magliana” på 70- 90-talet.
De Cataldos senaste bok heter Traditori – Förrädare (Einaudi, 21 euro) En mäktig skröna på 554 sidor. Här lämnar han den aktuella kriminaliteten och ger sig i kast med Italiens enande, Il Risorgimento. En fascinerande och ganska otrolig berättelse där Napoleon, kejsar Frans Josef, italienska drömmare och romantiker som Giuseppe Mazzini, Giuseppe Garibaldi, kungar som Francesco II i Neapel och påvar som Pius IX, spelar var och en sitt mer eller mindre tydliga spel.
Oftast mindre tydliga. Inte alla kort spelades öppet, många gömdes i skjortärmen och andra fanns över huvud taget inte med i leken. Ett spel som gjort för ett land som fortfarande och dagligen producerar nya mysterier. Var annars skulle man t ex få vara med om att en banditledares grav på Sicilien öppnas efter 60 år för att utröna om kroppen i marmorsarkofagen verkligen är Salvatore Giulianos?
Risorgimento har ägnats retoriska beskrivningar och utvärderingar praktiskt taget sedan enhetsverkets grandiosa slutfinal i september 1870. Romantikens författare och poeter hittade många italienska Fänrik Ståls sägner i Risorgimentos vinklar och vrår. Många aspekter gömdes undan, som den blodiga och hänsynslösa jakten på tidens kontrarevolutionärer. Banditrörelsen – il brigantaggio – utkrävde hämnd på dem som ställt upp på piemontesarnas sida. Och kungadömet Sardinien skickade ut sina härar att jaga banditer med de mest brutala metoder i Basilicata eller Calabria.
I denna svårtolkade bild placerar De Cataldo in sin romans huvudpersoner – och han gör sannerligen inte saken lättare för läsarna. Vad kan personer som Charles Babbage, differentialmaskinens teoretiske uppfinnare, hans vännina det matematiska geniet Ada Lovelace, preraffaeliternas representant Dante Gabriel Rossetti ha gemensamt med konspiratörer som Giuseppe Mazzini eller greve Camillo Benso di Cavour, regeringschefen i Turin?
Romanen tar avstamp i en händelse från 1844 i Calabria då patrioten Lorenzo di Vallelaura grips av de bourbonska trupperna. Han är i själva verket en aristokrat från Venedig men nu tvingas han bli spion åt i första hand de österrikiska ockupationsstyrkorna i norra Italien. På hans väg genom Risorgimento möter han blivande maffiosi, yrkesmördare och fega politiker.
Historien är fantastisk men motsägelsefullheten består i detta utnyttjande av väl kända historiska namn och figurer med citat och situationer. Hela tiden frågar man sig – är detta verklighet eller dikt? Var har han hittat det här materialet? Är det här sant måste väl ändå proffshistorikerna tänka om och skriva om sina beskrivningar på detta komplicerade förlopp.
Ciancarlo De Cataldo älskar denna verklighet som ofta är en spegelbild av det helt motsatta. Några av romanens dråpliga situationer är diskussionen på romanesco och sicilianska mellan konspiratörerna. En diskussion som är brutalt cynisk medan varje romanfigur försöker vara mera ”furbo” än hela hans omgivning.
En förbryllande bok. Och kanske kräver den en ganska djupgående kunskap just i Il Risorgimento för att man helt skall uppskatta de häpnadsväckande situationerna De Cataldo målar upp.
Men själv hade jag bitvis riktigt roligt samtidigt som jag önskade att författaren skurit hårdare i sitt manus.
– Klicka här för att läsa också Ragnar Strömberg om de Cataldos Nelle mani giusti
– Se en intervju med de Cataldo här:
– Se ett klipp från Ciminos film The Sicilian, baserad på Puzos bok, som i sin tur byggde på Salvatore Giulianos liv: