GG GG GG – vårt allt! Om Greta Garbo och Graham Greene

Av IVO HOLMQVIST
“Tror ni att Greta Garbo läste böcker?” frågade Lars Westman i Bakvagnen i tidningen Vi för en del år sedan, och svarade själv: ”Never”. Det där är inte alldeles sant. Det har kommit mängder av böcker om Den Gudomliga, två från nittiotalet är mindre skvallriga och mera vederhäftiga än de flesta: Barry Paris “Greta Garbo” och Karen Swensons “Greta Garbo, A Life Apart”.

Av den förra framgår att hennes motspelare John Gilbert öppnade ett konto i en bokhandel i Stockholm så att hon kunde skicka efter vad hon ville läsa; Gilberts granne har berättat hur man kunde diskutera det mesta med henne, inklusive Ibsens pjäser: “få visste hur bred och djup hennes läsning var”… framför allt Tolstoj, Dostojevskij och Turgenjev.

Bokslukerska

Hon citerade dessutom gärna både Hemingway och Emily Brontë, men orkade aldrig fram till slutet av Fitzgeralds “The Great Gatsby” eller Joseph Conrads “The Secret Sharer”. När Sam Green intervjuade henne långt senare frågade han om hon läste mycket. “Nej. Jag borde, men det verkar inte som om jag har tid till det.” Och så skrattade hon lite självironiskt; tid var det hon hade riktigt gott om, alla åren efter den frivilliga abdikationen efter filmen “Tvillingarna” 1941. Så långt Barry Paris.

Ur egen fatabur kan jag lägga till ännu ett bevis på hennes läsning. Sedan min bror och jag hade jobbat på kibbutz i Israel på sommaren 1963 tog vi båten från Haifa till Marseille, och så tåg till Paris. Vi strövade längs Seine och rotade bland böckerna i bouquinisternas lådor längs kajerna. Jag tog upp en Graham Greene i svensk översättning, ”Hemlig agent”, men lät den ligga eftersom den var alltför välanvänd.

Bouquinist i Paris

Bouquinist i Paris

Min bror köpte den snabbt för någon franc, efter att ha gjort vad jag dumt nog lät bli – han bläddrade i den och såg vem som skrivit sitt namn på försättsbladet: Greta Garbo, med den typiskt yviga handstilen. Jag känner bara till en annan som skrev sitt namn med ännu större bokstäver: Gloria Vanderbilt, vad en grafolog nu kan få ut av det. Så nog läste Greta Garbo en del, trots Lars Westmans förmodan: never say never!

Om man vänder på det hela: hur intresserad var Graham Greene av Greta Garbo? Om det får man besked i ”Morning in the Dark” där David Parkinson på sjuhundra sidor samlat både hans filmkritik, mest i The Spectator mot slutet av trettiotalet, hans många filmutkast, och hans förord till egna filmer, bland annat till ”Tredje mannen”. Gång på gång återkommer Graham Greene till att Hollywood förvaltat Greta Garbos talang illa genom att bara låta henne spela absurda roller i jämnstrukna filmer: ”Mata Hari”, ”Grand Hotel”, ”The Painted Veil”: ”these are typical of the slick commercial products to which she has been expected to adapt her powerful personality.

Men inför ”Ninotchka” kapitulerar han, trots den påstridiga reklamen om att Garbo skrattar: ”no slogan has been plugged so relentlessly since ’Chaplin talks’”. Men det här är inte bara en film med Greta Garbo, det är också en film av Ernst Lubitsch, ”and the result is enchanting”. Det kan man ju hålla med om, liksom Greenes beska kommentar att inblickarna i sovjetisk trångboddhet, misstänksamhet och förföljesemani kanske kunde tyckas lustig från amerikansk horisont, men i Moskva var det blodigt allvar. I en tillbakablick på sin filmkritik konstaterade han senare att “I had distinct reservations about Greta Garbo whom I compared to a beautiful Arab mare”. Men han uppskattade både hennes och Ingrid Bergmans naturlighet.

Hur såg Graham Greenes namnteckning ut? Liten, tät och vackert präntad, enligt det första kapitlet (”Collecting Graham”) i den australiske författaren John Baxters underhållande essäsamling ”a pound of paper, confessions of a book addict” (Doubleday, 2002) som bland annat beskriver boksamlarens feber vid upptäckten av en raritet vars värde säljaren är ovetande om. Baxter som skrivit mycket om film har bott länge i Paris – men ”Hemlig agent” hittade han inte. Han skriver om svåråtkomliga upplagor av Graham Greenes från kriget, tryckta på dåligt papper och ytterst sällsynta sedan Luftwaffe bombat boklagren. Priserna han påstår att de står i är fantastiska, och förstås fiktiva tills man funnit en köpare galen nog att betala så mycket.

Själv väntar jag på den rike knös som lägger upp en tjock sedelbunt för mina båda häftade volymer av James Joyces ”Ulysses”, tryckta av The Odyssey Press i Hamburg 1932, också de en raritet sedan tryckeriet, plåtarna och lagret bombats sönder och samman av de allierade. Hur lite jag betalade för de böckerna i en skräpaffär på Öland kommer jag att hålla inne med…

Till sist, rubriken ovan? Den är, som alla läsare av Gösta Knutsson vet, lösenordet för Gangstergängets medlöpare som sträcker tassarna i vädret i Chicagos skumma källarhålor – att Gösta Knutssons ”Pelle Svanslös i Amerika” (1941) var en vass satir mot nazismen fattade varken jag eller mina jämnåriga när vi läste den boken under tidigt femtiotal.
Ivo Holmqvist

Kommentera: