”En normal pjäs är som en tvådimensionell glasskiva. Man kan se igenom den från två håll.
Shakespeares scener är alltid som en glastärning: Man har en, två eller också fem eller sex sidor som man kan se igenom. Dessa flerdimensionella blixtljus är skönheten, men också utmaningen.”
Det är till denna punkt som en av Tysklands största samtida regissörer, Thomas Ostermeier, nu kommit efter 15 år som konstnärlig ledare på Berlinscenen Schaubühne. Ostermeier född 1968, debuterade som regissör i efterdyningarna av murens fall. Han arbetade på Brechts Berliner Ensemble och drev bl a den post-dramatiska scenen Baracke, som tillhörde Deutsches Theater, och hade prövat sig fram innan han fick ta över den legendariska teatern vid Lehniner Platz i Charlottenburg – en teater som också migrerat inom staden från starten Am Halleschen Ufer i Kreuzberg .
I en nyligen utkommen íntervjubok i serien backstage från tidskriftsförlaget Theater an der Zeit samtalar Ostermeier om sin syn på teatern, sin karriär och sin estetik med teaterkritikern Gerhard Jörder, som gick bort innan boken kommit ut.
Det är ett medryckande samtal. Ostermeier kan med framgångens mandat spela ut hela sitt register som ödmjuk och eftertänksam sökare. Han ger ett mycket sympatiskt intryck, också i relation till sina kritiker och utmanare. Men framför allt annat är det synen på teaterns hantverk som är det mest intressanta att läsa om. Enligt Ostermeier gör rollbesättningen 80 % av hur framgångsrik en pjäs blir, samspelet mellan regissören och skådespelarna är det som utgör resten.
Ju längre han hållit på, desto tydligare framstår Shakespeare och Ibsen som världsdramatikens viktigaste författare. Med Hedda Gabler och Hamlet har han turnerat flera varv runt jorden och har inga planer på att sluta.
Inte heller på att lämna Schaubühne, tack vare utbytet med dramaturger som Marius von Mayenburg och Maja Zade. Men framför allt är publiken unik: ”Ingenstans är chansen så stor att nå en ung publik som här i Berlin. Och staden erbjuder konstnärskontakter från hela världen…”
Och Schaubühne har under decennier varit en motor i den samtida europeiska dramatiken, kanske främst under Peter Steins ledning, när estetiken i hans uppsättning av Orestien spred sig även till Sverige med hjälp av Tomas Forser, Peter Oskarsson och Per Lysander i Manifestet från 1981.
Hur skapar man den konstnärliga teatern? Det var frågan då och det är en fråga som egentligen inte förlorat sin aktualitet i tider där en teaters betydelse inte sällan mäts i antalet uppsättningar eller publiksiffror. Thomas Ostermeier pekar i en annan riktning – det är texten och dess tolkning av regissören och skådespelarna som står i centrum. Om den relationen stämmer kan scenen vara så enkel att den enbart består av brädor som lagts ut över några tunnor.
En intervju med Ostermeier: