Gerður Kristný Guðjónsdóttir
Isländska författare (5)

I en femte presentation av isländska författare skriver John Swedenmark här om Gerður Kristný, poet, barnboks- och romanförfattare, med det övernaturliga som en viktig dimension i hennes skrivande. Det som gör hennes senaste roman, Smartís, om en ung flicka som skall börja gymnasiet, så extra lyckad är de varsamma men illavarslande inblickarna i vuxenvärlden.

 

Gerður Kristný Guðjónsdóttir, född 1970, är i Sverige mest känd som poet och sakprosaförfattare: Bilden av pappa, byggd på intervjuer med Thelma som utsattes för övergrepp i barndomen, och diktsamlingen Blodhov, som omtolkar en av de äldre Eddadikterna (Skírnismál) i feministisk riktning. (Min översättning av boken har tonsatts av Karin Rehnqvist med urpremiär i Göteborg framöver, Lena Willemark sångsolist.)

blodhov omslag dixikon
Blodhov

Två böcker i olika genrer, men med det gemensamt att de tar offrets perspektiv och ändå samtidigt vill förstå sig på förövaren. Hit hör också en kriminaldiktsamling som utgår från ett mordfall Gerður Kristný bevakade som journalist på 1990-talet. Dråpa heter den boken – en titel som kombinerar orden ”dråp” och ”drapa” (=långdikt). Den har haft framgång i norsk och engelsk översättning. Där kommer både gärningsman och mordoffer till tals, i en berättelse som också innefattar änglar och en kringresande cirkus.

Det övernaturliga är nämligen en viktig dimension i Gerður Kristnýs böcker, trots hennes omsorgsfulla fallenhet för detaljer – eller kanske rentav som en aspekt av hennes verklighetssinne. Så här beskrivs den kringresande ”mörkusen” i Dråpa:

Du anslöt dig
till mörkusen

När gengångaren
gav dig befallning
att stoppa in huvudet
i lejonets gap
och känna gomspenen
kittla mot hjässan
gjorde du det

Men jag vill också påminna om hennes prosa, som nu börjar uppmärksammas utomlands, eftersom Gerður Kristný är en berättare långt utöver det vanliga. Hon kan lägga ut intriger som låter läsaren ana fortsättningen men ändå till slut bli överraskad, samtidigt som detaljkänslan och språkglädjen ger texten kraft och närvaro, och gör det kusliga, ja övernaturliga trovärdigt.

Gerður Kristný började som poet och barnboksförfattare. Den första vuxenromanen Regnbogi í póstinum (”En regnbåge i posten”) publicerades 1996. Bátur med segli og allt (”En båt med segel och allt”) utkom 2004 och är en lättsam skildring med mörka minnesinslag av en ung flicka som får sommarjobb som journalist. Den väckte uppmärksamhet tack vare sin välskrivna, starka närvaro och tilldelades bland annat Laxness-priset.

Garðurinn (”Begravningsplatsen”) från 2008 skildrar hur en fjortonårig flicka flyttar in med utsikt över världens kanske vackraste kyrkogård, Hólavallar garðurinn, belägen mellan Reykjavíks centrum och universitetsområdet. Här får det övernaturliga fritt utlopp och livet står bokstavligen på spel när oförrätter ur det förflutna, kopplade till spiritistiska seanser runt sekelskiftet och spanska sjukan år 1918, tar över vardagslivet, alltmedan de döda går igen efter behag. Högst välförtjänt tilldelades boken Västnordiska ungdomsbokspriset. Men den är högst njutbar också för vuxna läsare.

De följande böckerna var poesi, bland annat ovannämnda Blodhov. Två barnböcker som utspelas i presidentens residens på Bessastaðir rönte stor framgång och sattes upp som teaterpjäs. År 2015 utkom så den läskiga berättelsen Dúkka (”Docka”), om leksaksdockor som tar över sina ägares personlighet och långsamt avförmänskligar dem. Den välbekanta intrigen rimmar med Freuds essä om ”Det kusliga”, men är samtida i sin underförstådda kritik av det gränslösa konsumtionssamhället, och i den psykologiska blicken för hur familj och vänner tar sig an ett obegripligt, utifrån kommande hot. På ett symboliskt plan berättar den tioåriga Kristín Katlas öde en hel del om besläktade kristillstånd som anorexia och drogmissbruk.

Men det var ändå inte nog med hemskheter! Året därpå, 2016, utkom romanen Hestvik, som jag inte kan låta bli att kalla hitchkocksk. Den gradvisa övergången från tillkämpad vardag till katastrof är så skickligt genomförd, och så rysligt spännande, just därför att Gerður Kristnýs berättarteknik överlåter till läsaren att avgöra vad som egentligen händer.

Handlingen är att en mamma och hennes lille son gör ett försök att muntra upp sig genom att besöka det sommarstugeområde där hon tillbringade sin barndoms somrar. Ingen av dem är riktigt vid sina sinnens fulla bruk, förstår man; och mötet med det förflutna framkallar en sorg vars orsaker aldrig redovisas, men som ligger som brandrök över berättelsen. Noggrant skildrat är däremot mötet med det nya slags människor som har flyttat in i sommarbostäderna runtomkring, och med forna lekkamrater. Den sociala osäkerheten blandas med hågkomsterna och med mammans allmänna vilsenhet i livet, vilket i sin tur bäddar för den djävulusiska utveckling som med tanke på eventuella framtida läsare inte ska beskrivas på förhand – förutom att den är ytterst gastkramande.

smarties omslag Dixikon
Smarties (här i dansk översättning)

Dessa kast mellan stilkonst och våldsamheter, mellan realism och bortomverklighet, gör att man läser den senaste romanen Smartís (den isländska stavningen av godiset Smarties) med förhöjd uppmärksamhet. Det är en tunn bok, 125 sidor, skriven ur en ung flickas perspektiv som just har gått ut grundskolan och ska börja i gymnasiet. Intrigen rör sig kring denna livsperiods ofrånkomliga problem att definiera vem man är genom vilka vänner man vill ha eller kan få. Hon lämnar en av dem i sticket när hon blir upptagen i gänget av klassens två coolaste flickor, och förstår först i och med att hon blir dumpad av dem hur illa hon har betett sig. Här visar Gerður Kristný sin skicklighet på att samtidigt både ta romangestalternas perspektiv och låta läsaren förstå händelserna bättre. Även om lekar och samtalsämnen är ytterst oskyldiga, återges de med sån närvaro att den underliggande grymheten träder fram.

Handlingen är förlagd till reykjavikst 1980-tal, och utan att själv ha varit där på den tiden blir jag övertygad om att skildringen av de olika butikerna stämmer till punkt och pricka. Liksom varenda platsangivelse från centrum och från det bostadsområde, Háaleiti, där Gerdur Kristný växte upp under samma tid – och som förresten också förekommer i Jón Kalman Stefánssons böcker.

Men det som gör Smartís så extra lyckad är de varsamma men illavarslande inblickarna i vuxenvärlden. Den deprimerade mamman, den maniskt jobbande pappan. Den före detta nazisten som lever upp den dag det blir gårdsstädning, kamratens mormor som flydde från Tyskland under kriget. En annan kamrats mamma som super hårt därför att hennes make har lämnat henne, grannen som arresteras som blottare, den vrålsnygga mytomanen som jobbar i sjukhusköket. Samtidigt hopar sig tecknen på att huvudpersonen borde bli författare, trots att den tanken ännu inte fallit henne in. En bildningsroman, således, trots att allt som händer henne i nuet verkar ske av en tillfällighet, spontant.

Smartís är med andra ord inte en ungdomsbok, även om den säkert kan falla vissa identitetssökande ungdomar på läppen. Men den upplöser kategorierna på ett sätt som känns befriande. Man måste nämligen vara vuxen för att förstå vad det är huvudpersonen går igenom. Eftersom hon inte riktigt förstår det själv. Annat än möjligen aningsvägen. Via den äldre, klokare berättaren.

 

    • En video med inledande tester för att ge Blodhov musikalisk form (klicka här för att läsa mera)
    • Gerður Kristný här på engelska

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!