Det franska George Sand-sällskapet ”Les Amis de George Sand” ger varje år ut en årsskrift, där George Sands författarskap diskuteras utifrån olika aspekter. Detta år är temat modet och klädernas betydelse i George Sands romaner, ett ämne som tidigare inte studerats mer ingående, förmodligen beroende på att det i Sands verk sällan förekommer några mer ingående beskrivningar av personernas klädsel. Särskilt inte om man jämför henne med författare som Balzac, Flaubert eller Zola, där klädedräkten spelar en betydligt större roll.
I sin inledning till årsskriften med titeln La mode et le vêtement dans l’oœuvre de George Sand anser dess redaktör François Kerlouegan att den idealism som kännetecknar Sands romaner varit en bidragande orsak till att hon inte intresserat sig för så ytliga ting som kläder. Ordet ”mode” som ofta dyker upp i hennes skrifter har alltid en pejorativ innebörd. I sin självbiografi Histoire de ma vie klagar hon över hur hennes mor tvingade henne att kamma sitt hår enligt ”la coiffure chinoise”, dåtidens hårmode. Det var för henne en tortyr, och hon framhåller att det var henne totalt likgiltigt om hon var ful eller vacker.
Så George Sand följde inte modet. Och salongslivet i Paris med dess tomma glitter och flärd tråkade ut henne. Men hon hade god smak, en smak som dock var sober och strikt, och där klädernas komfort var viktigare än dess elegans. Det framgår av de porträtt som finns av henne, där man ser hur särskilt den äldre George Sand bär löst och ledigt sittande kläder. Ett sådant sätt att klä sig avvek totalt från det gängse och väckte omgivningens förvåning.
På Musée de la Vie romantique i Paris kan man dock beundra många av de vackra smycken hon bar, så helt ointresserad av hur hon såg ut var hon säkerligen inte. Och på tal om Sand och kläder måste man förstås nämna det välkända faktum att hon, när hon kom till Paris för att inleda sitt författarskap, lät sy upp åt sig en kostym av manligt snitt. I den tog hon sig lättare fram på Paris gator än i klänning. Det var praktiska skäl som avgjorde, men kostymen blev också ett medel i ett identitetsskapande.
Men nu gällde det klädernas roll i de litterära verken. Här kan man se att Sand ofta använder klädedräkten för att markera skillnaden mellan folket och borgerskapet, mellan miljön på landet och i staden. Hennes preferens låg hos folket och landsbygden. Deras kläder var praktiska och avsedda för arbete, något som är av vital vikt för Sand. Den vardagliga skjortan blir symbol för den enkla skönhet som enligt Sand präglar böndernas värld. Hon ger prov på både ett antropologiskt och språkligt intresse för klädedräkten. I sin beskrivning av bondebefolkningens klädsel i bland annat folklivsskildringar som La Petite Fadette är hon noga med att återge de lokala uttrycken för olika klädesplagg. Det ger texten en extra dimension av frisk poesi att föra in dessa dialektala ord i berättelsen.
Spännvidden är stor bland årsskriftens artiklar. Catherine Masson tar upp självbiografin Histoire de ma vie, där George Sand skriver om vilket trauma det var för henne att stänga in sin kropp i dåtidens korsett vilket hon tvingades göra som ung. Denna upplevelse fiktionaliseras i romanen Gabriel, första gången publicerad i Revue des Deux Mondes 1839. Således får vi hos Sand både en självbiografisk och en litterär syn på korsetten. Korsettens historia är intressant. Detta plagg kan ses som en osynlig förklädnad som bedrar blicken eftersom den formar om kroppen och kvinnans siluett men gör det på ett dolt sätt. Korsetten bidrar till att skapa en kvinnlighetens ideologi genom att göra henne till ett objekt för männens begär. En kvinna i en korsett är en lögn och en fiktion, men för männen är denna fiktion bättre än verkligheten.
För George Sand var korsetten ett tortyrinstrument som gjorde henne nästan sjuk, berättar hon i sina memoarer. Men den unga George revolterade och klippte i hemlighet sänder korsettens snörning. En liknande scen återfinns i romanen Gabriel. Huvudpersonen Gabriel är en ung flicka som har uppfostrats som en pojke. Hon upplever sig som könlös och accepterar inte vare sig den maskulina eller den feminina rollen. Det är hennes farfar som valt att uppfostra henne som pojke för att hon ska kunna bli hans arvtagare. Men hennes kusin ser henne som kvinna, eftersom han är förälskad i henne och vill ha henne som sin hustru.
I Gabriels kropp utspelas symboliskt, utifrån vilka kläder hon väljer, manliga eller kvinnliga, splittringen mellan det maskulina och det feminina. Gabriel revolterar liksom sin författare mot att stängas in i en korsett och i kläder som sitter åt och stramar. Med hjälp av en kniv, ett manligt vapen, skär hon sönder korsettens snörning. I Gabriel gestaltas ett intrikat spel mellan manligt och kvinnligt, mellan frihet och underkastelse, ett spel där Gabriel får betala ett högt pris. Också Marjolaine Forest behandlar i sitt bidrag Gabriel, ett tacksamt verk att ta upp i fråga om identitet i relation till klädedräkt och samhällsnormer.
Laetitia Hanin har ett bredare perspektiv och hämtar sina exempel från flera av George Sands romaner för att visa hur hon beskriver sina karaktärers sätt att klä sig. Sand har ofta en ironisk distans till modet och till det mondäna livet, inbegripet klädseln. I modernitetens kategori hamnar vanligen romanernas antihjältar, och deras moderiktiga klädsel skildras med ett avmätt löje.
Att klädedräkten även hos Sand kan ha en narrativ funktion behandlas av Shoshana-Rose Marzel med utgångspunkt från debutromanen Indiana (1832). Där förankras karaktärerna genom sin klädsel i tid och rum, och kläderna blir likaså en social och moralisk markör. Huvudpersonen Indianas enkla klädsel fungerar således som ett medel att betona hennes existentiella naivitet, hennes oskuld och renhet.
Artiklarna om kläder och mode hos George Sand ger onekligen nya och spännande perspektiv på såväl författarskapet som på författaren själv. Årsskriften innehåller också recensioner av nyutkomna studier av George Sands författarskap.