Akronymer fastnar lätt i minnet, både på sådant som numera är försvunnet (DDT), på organisationer (SAF) och företag (SKF), tidningar och tidskrifter (NYT, FAZ, TLS) och på politiska personer (FDR, JFK och LBJ), fast det kanske ska klassas som initialer. Så också med författare – den lungsiktige RLS bytte bort högländernas dimmor mot Söderhavets sol. Han ligger begravd på en polynesisk ö under en gravsten vars inskrift efterkom hans önskan:
”This be the verse you grave for me:
Here he lies where he longed to be;
Home is the sailor, home from sea,
And the hunter home from the hill.”
Mest bekant av alla tre-bokstävers författarförkortningar blev GBS som blev hans varumärke, till stor nytta när hans verk marknadsfördes. Han var född på Irland 1858 och dog, mätt av år och dagar, i sitt originella engelska hus Ayot St. Lawrence nittiotvå år senare. En god vän skickade mig nyss en anonym bild på en reslig och elegant äldre gentleman i svart hatt och vitt skägg, konverserande en vacker maoriguide i Rotorua på Nya Zeelands Nordö. Svavelångorna osade säkert i bakgrunden, leran bubblande kring deras fötter. Visste jag vem det var?
Jodå, han är lätt att känna igen, den flitige dramatikern George Bernard Shaw. Hans allra sista skådespel kom samma år som han dog. När det trycktes i BLM 1950 hette det ”Varför hon inte ville” eller något ditåt, det var det första av honom jag läste. För ett par år sedan kunde jag ha köpt hans samlade verk på en bokmarknad i Auckland, ett åttiotal volymer som fyllde en hel banankartong. Jag hade fått den för tio dollar men var jäktad, man höll på att stänga, bilen väntade, och så blev det inte av. Det har jag ångrat sedan dess även om jag i klara stunder inser att alla hyllor redan är till trängsel överfulla.
När den ambitiösa Radioteatern (finns den fortfarande?) för många år sedan körde en Shaw-serie gav man ut många av hans pjäser, förkortade och tillrättalagda. Följeboken av Herbert Grevenius är fortfarande läsvärd. Shaw var, vet vi nu, dessutom en entusiastisk amatörfotograf, nästan lika skicklig kring förra sekelskiftet som Stieglitz och Steichen, hans samtida pionjärer på andra sidan Atlanten. Shaws bilder håller på att läggas ut på nätet, efter en ingående katalogisering efter vetenskapens alla regler – redan nu kan man se många av dem på websidorna för National Trust, The Telegraph och The Guardian.
Fotot från Rotorua kan sättas in i sitt sammanhang tack vare Michael Holroyds stora GBS-biografi. Drygt sex sidor i tredje och avslutande delen ägnas hans och hustrun Charlottes antipodiska resa 1934, och nästan samma bild som den jag fick mig tillsänd hittar man på ett av bokens bildark. Så gott som identiskt – men inte helt. Avvikelserna är intressanta, inte för att den vackra kvinnan till vänster i det ena ögonblicket vänder sig mot sin brittiske gäst och i det andra är en face mot den som fanns bakom kameran, utan för att Shaw i ena stunden har en kamera som i nästa är spårlöst försvunnen. Var tog den vägen? Det mysteriet kunde kanske ha lösts av Father Brown, hjälten hos Shaws författarkollega GKC.
Det borde därmed finnas foton tagna av Shaw under den Nya Zeeländska resan, om han inte råkade tappa sin fotografiapparat i en het källa. I väntan på att allt blir tillgängligt på nätet nöjer jag mig med de uppgifter som Holroyd samlat. På väg ut över haven lierade Shaw sig med en ung kvinnlig beundrare som sedan blev hans gårdvar och falkade över hans arbetsro i vilstolen på soldäcket. Så slapp han att besväras av nyfikna medresenärer och skrev tre pjäser på sjön, en av dem ”The Millionairess” som väl blev till film med Sophia Loren. På Nya Zeeland härskade redan då kommunistskräck och man hade infört bestämmelsen att folk som nyligen besökt Sovjetunionen genast skulle motas bort av passpolisen. Men för den celebre gästen och hans hustru gjordes ett undantag, annars hade det sett för illa ut.
Han förundrade sig över att Nya Zeeländarna fortfarande kallade England ”home” (det gjorde de ännu när vi kom hit första gången, för fyrtio år sedan) och han passade på att puckla på den restriktiva invandringen som bara tillät skandinaver, engelsmän och ett fåtal andra nationer från nordvästra Europa att komma in, enligt vad han påstod. Mycket vatten har flutit sedan dess, han skulle nog gillat dagens inflöde av främst polynesier, indier och kineser.
Samtidigt varnade han för att man i detta natursköna land gjorde sig alltför beroende av turister, snart är alla Nya Zeeländare hotellägare, kypare, kockar, uttalade han tvärsäkert: “the attractions of New Zealand are better kept for the recreation of New Zealanders themselves.” Där blev han inte sannspådd. Han var över lag välvillig i sina uttalanden, ”I will make the admission that New Zealand is rather a desirable place to live in”, ett omdöme som det är lätt att hålla med om, men han gick lovligt långt i smicker genom att säga att om han vore en ung man igen skulle han ha utvandrat till Nya Zeeland på stört: ”It´s the best country I´ve been in.”
Inte minst gillade han att landet låg i startgroparna för vittgående sociala reformer. Han träffade två kommande statsministrar, Peter Frazer och Walter Nash, båda Labour, och blev förvånad att hans egna idéer hade fallit i så god jord härnere, ”I had no idea that New Zealanders were such good Shavians.”
En bild säger mer än tusen ord. Så är det kanske. Men man kan också säga tusen ord eller mer om en bild… Nästa år är det hundra år sedan AS dog, den tolfte maj efter en utdragen kamp mot magkräftan (man kan följa hans sjukdomsförlopp i dåtida tidningar, med dagliga bulletiner från dödsbädden i Blå Tornet högst upp på Drottninggatan). Undras om man tänker lägga ut August Strindbergs foton på nätet då?
I Per Henningsons ”Strindberg som fotograf” finns en dryg handfull, några av dem med hans egna bildunderskrifter. På ett ser man honom, hans båda flickor och en vattenkanna i den lummiga trädgården i det schweiziska Gersau: ”Vi måste ovillkorligen bli trädgårdsmästare.” Just det: Il faut cultiver notre jardin…