Georg Lukács och Carl Schmitt. Några anteckningar.

Årtal är viktiga. Det avspeglas inte minst i ett svällande antal boktitlar under senare år: 1913 – århundradets sommar av Florian Ilies är onekligen den mest briljanta, till andra årtalstitlar hör bland andra 1918 av Per T Ohlson och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Under senare år har jag kommit att intressera mig för perioden 1900-1930 i Centraleuropa, speciellt Tyskland, Österrike och Ungern. De centrala årtalen här är 1919 (en bok kom ut detta år) och 1928 (en uppseendeväckande recension av boken publicerades då). 

De två personer som jag ämnar behandla är en ultranationalist, ja proto-nazist, och en idealist som blev kommunist: Carl Schmitt och Georg Lukács.

Lukács György, 1952. Källa: Wikimedia Commons/Bundesarchiv, Bild 183-15304-0097.

Georg/György (hans ungerska förnamn) Lukács (1885-1971) var som ung en sökande romantisk idealist som senare blev känd marxistisk filosof och under en lång tid medlöpare till Sovjetdiktaturen. Lukács kom från en förmögen ungersk-judisk släkt. Under 1910-talet var han ledare för den så kallade Lukács-cirkeln eller Söndagskretsen (bland de andra deltagarna märks kunskapssociologen Karl Mannheim, konstvetaren Arnold Hauser och kompositören Béla Bártok). I stort sett alla var i 25-30-årsåldern och judar. Kretsen sökte efter en lösning på vad man såg som samtidens kulturella kris – materialism, ekonomism, hedonism samt, förstås, rivaliteten och senare kriget mellan stormakterna. Mannheim deklarerade vad som skulle kunna vara kretsens program: 

”Jag skulle mycket väl kunna referera till många föregångare vilkas vägar är våra: Dostojevskis världsåskådning och livskänsla, Kierkegaards etik, det tyska Logos, den ungerska Andan, Lask, Zalai. Vidare skulle jag kunna nämna Paul Ernsts och Riegls estetiska attitiyd, den nya franska poesin… Bartok som våra guider.” (Mannheim Seele und Kultur, i Mannheim, Wissenssoziologie. Luchterhand, 1970.) 

Intressena var många och spretiga: mysticism, hinduism, Tolstoj, Dostojevskij, Georg Simmel, Max Weber, med mera.

Både Mannheim och Lukács hade poster i den kortlivade ungerska rådsrepubliken (21 mars – 6 augusti 1919), Lukács var ”Folkkommissarie för utbildning” och skaffade sig blod på sina händer: i maj 1919 gav han som kommissarie i den ungerska Röda Armén order om att avrätta åtta av sina egna soldater. Lukács valde att ansluta sig till den av Lenin, och läste hans böcker, ledda bolsjevikkommunismen där ändamålsrationaliteten var central: ändamålet helgar medlen – om avrättningar gynnar saken så är det helt i sin ordning. Så visst kunde han sin Lenin som han senare började skriva om.

Omslag ”Geschichte und Klassenbewusstsein”, Tyskland 1923. Källa: Wikimedia Commons

1923 utkom Geschichte und Klassenbewusstsein (svensk översättning: Historia och klassmedvetande, Cavefors 1970) där influenserna från Max Weber och Georg Simmel är tydliga. Boken fördömdes i Moskva av bland andra Lenin som avfärdade den som ”ultra-vänsterism”.
”Västmarxism” blev ett begreppp för den icke-bolsjevikiska anti-östmarxismen – Lukács var en förgrundsfigur tillsammans Karl Korsch (1886-1961) som utgav Marxismus und Philosophie 1923. Korsch skrev i sin bok att marxismen höll på att vulgariseras, att man hade ignorerat Hegels betydelse för Marx. Detta och annat gjorde att bolsjeviker och en hel del andra socialister stämplade Korsch som dissident, bland annat för att han hävdades ha menat att orsaken till den kommunistiska revolutionens misslyckande i till exempel Tyskland och Ungern var Kommunistpartiets ideologiska svagheter.

Efter rådsrepublikens fall tvingades både Lukács och Mannheim i exil, i Lukács fall, först flykt 1919, efter att ha hållit sig gömd, till Wien, 1929 bodde han i Berlin, 1930 kallades han till Moskva där han blev chef för Marx-Engels-institutet. 1931 flyttade han tillbaks till Berlin som han av naturliga skäl tvingades lämna 1933 för att återvända till Moskva. Under den stora terrorn på 1930-talet blev han förvisad till Tasjkent och efter krigsslutet kom han åter till Budapest där han blev kulturminister 1956. 

Parentetiskt kan nämnas att Mannheim gick en annan väg, han blev uttalad reformist, professor i sociologi och politisk ekonomi i Frankfurt am Main 1929-33. På grund av antisemitismen var vägen dit inte utan svårigheter. Mannheim satt för övrigt i samma hus som Institut för Sozialforschung (”Frankfurtskolan”). Huset finns inte längre kvar.

Carl Schmitt (1888-1985) kom från en tysk katolsk medelklassfamilj. Han gick från en ganska traditionell konservatism till radikal konservatism och blev 1933 framstående medlem i tyska nazistpartiet (han har kallats ”Tredje Rikets kronjurist”).

1919 satt Schmitt på en juridisk byrå i München när den tillfälliga kommunistiska sovjetrepublikens soldater stormade in på byrån och sköt ihjäl en militär som satt bredvid honom. Detta ungefär samtidigt som den ungerske bolsjeviken Lukács gav order om avrättningar i Budapest.

Till Schmitts starka antisemitism fogas nu en kompromisslös antikommunism och en rädsla för de revolutionärt sinnade massorna. Thomas Hobbes kom nu att bli hans filosofiska ledstjärna: Hobbes huvudverk Leviathan (1651) handlar om hur Staten får styra och garantera Ordningen mot att undersåtarna får beskydd. Ordning, Nomos, kom att bli det viktigaste tillståndet som en stark (och en etniskt homogen, auktoritär) stat skulle garantera.

Omslag ”Politische Romantik”. Källa: Amazon.com

Schmitt utgav 1919 Politische Romantik. Han föregriper här den position han kom att utveckla under 1920-talet – ”en anti-revolutionär statsfilosofi” och hans beundran för den ärke-reaktionäre spanske diplomaten, författaren och filosofen Juan Donoso Cortés (1809-53) är stor. Politische Romantik är till viss del en fortsättning av Hegels kritik av romantiken. Romantiken försöker bryta en tradition där Gud är den högsta auktoriteten och ersätter Gud med Folket och Historien. Och framför allt är det idén om det stora Geniet som tar Guds plats. Boken är även en kritik av de nya romantiska föreställningarna inom ideologierna, som han menar är av teologisk natur, dock utan att de medger det.

1928 publicerar Lukács en mycket uppskattande recension av Schmitts bok (den andra upplagan) i Archiv für die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung 8, s. 307-308. Det är anmärkningsvärt då vi kan anta att Lukács knappast kan ha varit ovetande om Schmitts extrema antisemitism.

Men det han uppskattar hos Schmitt – det är smått ironiskt att en leninist uppskattar en text som pekar fram mot en radikalkonservativ hållning – framgår av följande omdömen: ”berömd bok”, ”en träffande beskrivning”. Lukács inleder sin recension med att skriva att Schmitts förklaring, och kritik av, den politiska romantiken med rätta gavs ett starkt bifall av seriösa forskare. Vidare skriver Lukács att Schmitt helt rätt påpekar romantikens borgerliga karaktär men påpekar att Schmitt inte preciserar vilka skikt i borgerligheten som romantiken är viktig för. Han behandlar inte romantikens sociala grundvalar, att Schmitt stannar i idéernas värld. För Schmitt bestämmer inte Varat (Sein) Medvetandet (Bewusstsein). Schmitt var varken materialist eller sociolog men Lukács instämmer med Schmitt att romantiken är anti-politisk och över-estetiserande, den ställer estetiken framför politiken. 

Lukács avslutar sin recension med att Schmitt har formulerat problematiken och att det nu gäller att i en kritisk anda vidareutveckla den.

1954 utkommer Lukács med Zerstörung der Vernunft i Öst-Berlin (engelsk översättning 1980: The Destruction of Reason; svensk, förkortad översättning 1985: Förnuftets banemän). Boken skrevs i Moskva och i Tasjkent.

Lukács är nu lite av en vulgärmarxist där Schmitt, förvisso korrekt, räknas in bland fascismens intellektuella. Men hans läsning av Schmitt är felaktig på en rad punkter, till exempel att Schmitt skulle vara pro-amerikansk och vara monopolkapitalets agent (att Schmitt tillhörde den ekonomiska högern inom nazistpartiet gör honom inte till en sådan agent). Och att i Max Webers ”värdeneutralitet” se en föraning om nazism är att ta i. Dock ger han nu Schmitt ett visst erkännande för att han genomskådat liberalismen.

Några förmildrande ord om Lukács bör dock nämnas: det ungerska upproret 1956 ledde till att Lukács förespråkade en bredare socialistisk koalitionsregering som inte gick i Sovjetunionens ledband. Till följd av detta blev han landsförvisad till Rumänien. Han hade inte partiets förtroende längre. 1957 släpptes han och återvände till Budapest. Hans otrogenhet mot stalinismen framgår av en intervju gjord endast några dagar före hans död:

”Stalin var en stor taktiker… Men Stalin var olyckligtvis inte marxist… Stalinismens väsen ligger i att prioritera taktik framför strategi, praktik framför teori… Byråkratin som genererades av stalinismen är enormt ond.”

Som Michael Löwy gjort oss uppmärksamma på betydde Vietnamkriget (med USA), majrevolten i Frankrike 1968 och Pragvåren samma år mycket för Lukács under hans allra sista år. Han återvände då till sina förhoppningar runt 1920 på en demokratisk, socialistisk, anti-stalinistisk revolution. 

Om Schmitts öde efter kriget kan vi nämna Nürnbergförhören – där flera adepter, bland andra en del judar fanns bland förhörarna – blev han blev förbjuden att undervisa på de västtyska universiteten men fick en rad lärjungar. Han var lika mycket antisemit och tysk ultranationalist som tidigare. Men han hade radikaliserats: Medan Lukács förblev marxist blev Schmitt en tänkare som sökte alternativ till efterkrigstidens nya världsordning, det vill säga den amerikanska hegemonin. Han menade att havsmakterna (USA och Storbritannien) hade besegrat landmakterna (framför allt Tyskland). Framtiden kommer dock framförallt att innebära en kamp om rymdrummet. 

Delar av dagens vänster, till exempel den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe och den amerikanska tidskriften TELOS, uppskattar Schmitt. Det är framför allt Schmitts antiliberalism och betonandet av skillnaden mellan vän och fiende man lyfter fram.

Mouffe gillar definitivt inte konsensusinriktade personer som sociologen Anthony Giddens och förre premiärministern Tony Blair – arkitekterna bakom ”New Labour”. Hon vill ha konflikt och en vänsterpopulism i stället för liberalism. Och den gamla vänstertidskriften TELOS har alltsedan 1993 publicerat och översatt flera av Schmitts artiklar och böcker. Och gör det fortfarande. I stort sett i varje nummer dyker något Schmitt-relaterat upp. 

Inte ens pandemin och klimatkrisen bör det råda samförstånd kring. Nej, politisk konflikt till varje pris är det som gäller. Mouffe håller fast vid vad hon kallar för sin ”agonistiska pluralism”, även i sin senaste bok (Left Populism. London: Verso, 2018). Timothy Laurie har kritiserat henne för att vara för fixerad vid staten och dess politik och inte förstå den viktiga roll som till exempel civilsamhällets frivilligorganisationer spelar.

 

För vidare läsning:

Om Söndagskretsen: Éva Karádi & Erzébet Vezér (red.) Georg Lukács, Karl Mannheim und der Sonntagskreis. Sendler, 1985.

Om Lukács: 

Mary Gluck: Georg Lukács and his Generation. Harvard University Press, 1985.

Michael Löwy: Förtvivlan, förhoppning, försoning. Arkiv, 1986

Om Schmitt:

Reinhard Mehring: Carl Schmitt. A Biography. Polity, 2014.

Jan-Werner Müller: A Dangerous Mind. Carl Schmitt in Post-War European Thought. Yale University Press, 2003.

Renato Cristi: Carl Schmitt and Authoritarian Liberalism, University of Wales Press, 1998.

Om Mouffe: Timothy Laurie ”Agonistics: Thinking the world politically.” Melbourne Journal of Politics, 36, 2014.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).