Gammalt och nytt om Henry Parland och Edith Södergran

bild

Henry Parland

AV IVO HOLMQVIST

”Henry Parland tycks ständigt vara på modet” påstås det på baksidan av en nyutkommen samling artiklar om denne finlandssvenske modernist som dog 1930, bara 22 år gammal. Det är kanske, som danskarna säger, en sandhed med modification, men visst var han en stormsvala om moderna tider, han var tidigt ute i många sammanhang.

Om hans bok ”Sönder” och om honom själv har jag tidigare skrivit på Dixikon, så jag nöjer mig med att konstatera att alla tolv bidragen i boken – de går tillbaka på ett Parland-symposium som hölls till hundraårsminnen 2008 – är både intressanta och varierande.

Clas Zilliacus som fungerat som redaktör belyser Parland-texten ”Autobussen” som trycktes i Quosego, Per Stam – både Parland- och Strindbergskännare – tar upp relationen till Gunnar Björling, John Sundholm och Renate Bleibtreu hans förhållande till filmen, Johannes Göransson ser honom som dadaist, Olga Mäetos jämför med Ilja Ehrenburg och Hanna Ruutu med ryska futurister, Leif Friberg placerar honom mot bakgrund av Die neue Sachlichkeit, och Fredrik Hertzberg hävdar att han är både oersättlig och översättlig. Stalla Parland inleder med några sidor om kosmopoliten och Robert Åsbacka avslutar med andra om kompositionen i ”Sönder”.

Sanna Nyqvist som skriver om Henry Parland och det moderna stadslivet citerar hans entusiastiska bejakande av storstadens dynamik, rader som kunde varit skrivna av en italiensk futurist eller på närmre håll den unge Artur Lundkvist några år senare (på köpet får man en finlandssvensk variant av skyltfönster, ny för mig):

Herregud
vad jag älskar
gatorna
skådefönstren
husväggarnas förvånade blickar
ned
på trottoarernas vimmelkantiga regnstråt –
bilarna
glor undrande med sina goggles.

Edith Södergran

”Erhållit Europa vilket härmed erkännes” är nr 750 i Svenska litteratursällskapets i Finland skriftserie och ges samtidigt ut av Atlantis. Och nummer 751 är Edith Södergran-studierna i ”På fria villkor”, redigerad av Arne Toftegaard Pedersen i samarbete med Edith Södergran-sällskapet.

Den är lika lång som Parland-boken (240 sidor) men har drygt dubbelt så många bidrag varav fem är omtryckta porträttdikter av Björling, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Elmer Diktonius och den danske modernisten Gustaf Munch-Petersen, också han tidigt bortgången (Rolf Yrlid har skrivit en läsvärd dokumentärroman om hans sista tid i Spanien, ”Vägen till Gandesa”).

De dikterna lägger sig nära Edith Södergrans karakteristiskt kantiga språk. Ekelöf som kallar henne en förklädd prinsessa talar om ”trädgården, kyrkan och sjön/ på månhavets botten” och har en slagkraftig slutsummering: ”Död är du levande,/ levande är du/ död.

Men Diktonius som hade gott öra – han var bland annat en utmärkt musikkritiker – träffar tonen bäst, med lyckade metaforer:

Stjärnfångerska! –
din håv är glitterfull
av gudabrak
och döda blommors prassel.
Ofödd såg du allt;
sjuk botade du friska.
Ingen avlade diktmygg som du:
livslevande,
blodsugande

Torsten Pettersson, finlandssvensk professor i litteraturvetenskap i Uppsala, sätter in hennes diktning i ett större europeiskt sammanhang, Idar Stegane från Norge jämför med Tarjei Vesaas, Benedikte Rostbøll kallar Onger Christensen och Pia Tafdrup för Södergrans barnbarn men har inte så mycket att säga om den senare, medan Peter Stein Larsen är utförlig om Södergrans betydelse för Munch-Petersen och andra danska sensymbolister.

Eva Kuhlefelt läser ”Ediths brev”, som en kärleksroman om Edith Södergran och Hagar Olsson, som gav ut dem, och Judith Meurer-Bongardt tar upp temat ungdom och utopi hos dem båda. Ebba Witt-Brattström skriver om kvinnokroppens retorik hos Södergran, Robert Åsbacka tar upp en annan finlandsvensk modernist, R.R. Eklund och hans åsikter om den södergranska lyriken, sentida diktarkollegor som Elisabeth Rynell, Anne-Marie Berglund, Eva Runefelt och Inga-Britt Wijk skriver om sin tidigt bortgångna syster, och i bokens kanske bästa bidrag kartlägger Agneta Rahikainen Södergran-mytens framväxt – plus en del till, allt mycket läsvärt.

Kommentera: