Av CECILIA CARLANDER
Aldrig har han varit så aktuell, säger f.d. nyhetsankaret och numera programledaren Béatrice Schönberg på France 3 innan den specialgjorda Gainsbourgdokumentären ska visas. Något överdrivna ord kanske, men affischerna som gör reklam för Joann Sfars filmatisering av Gainsbourgs liv, Gainsbourg: vie héroïque, syns över hela Paris. Parallellt med filmsläppet bjuds det också på ett par mindre utställningar.
Det är svårt att hitta en tidning som inte har någon artikel eller intervju i samband med filmen. Och på radio och teve pratas det förstås också. Det räcker att sätta på nyheterna. Men så har då även en dokumentär med nytt material producerats för France 3, L’homme qui aimait les femmes, ett riktigt potpurri över Gainsbourgs karriär.
Stjärnans före detta flickvänner kommenterar de olika perioderna som Gainsbourg kom att genomgå, genomlida. De menar att vad som kom att utmärka Gainsbourg var hans sätt att se kvinnan för den hon var, på riktigt – inte bilden av henne. Dokumentärens kärna är just Gainsbourgs utbyte med de olika kvinnorna: Inspirationen, kreativiteten, motivationen.
Fransmännens skräckblandade förtjusning för denna pop- och reggaeikon fascinerar bara den. Och jag drogs tidigt med i den, njöt av Gainsbourgs rebelliska stil, trots att den stundvis gjorde mig illamående. Så är det fortfarande. Både när det gäller musiken och personen finns de blandade känslorna kvar, dock ständigt med beundran i grunden, inte minst sedan jag såg utställningen på Cité de la Musique förra vintern. Gainsbourgs verk är nästan ofattbart gediget. Hans hundratals hitlåtar tolkade av ett nästan oöverskådligt antal popstjärnor, så många stora succéer som jag hade missat var Gainsbourgs verk.
Så kommer då denna film mitt i januari månad. En debutfilm av serietecknaren Joann Sfar, ingen lågbudgetfilm precis; det talas mycket om det stora förtroende Sfar har fått. Den för mig relativt okände men ändå tydligen väldigt erfarne Éric Elmosnino spelar Gainsbourg, och i rollen som BB, Brigitte Bardot, återfinns fotomodellen och skådespelerskan Laetitia Casta. Trailern väcker min nyfikenhet. Hela Gainsbourgs liv är kittlande i sin originalitet, i sin ambivalens mellan det livsbejakande kraftfulla och det förstörande dekadenta. Men nu när man gjort en film om hans liv undrar jag hur mycket jag egentligen vill ta del av dessa bilder i en biosalong. Jag är rädd att bli besviken.
Alla dessa filmer på senare år som tecknar porträtt av tidigare levande konstnärer, artister, kreatörer… Startade vågen med Piaffilmen? Eller har den kanske alltid funnits, kanhända i periferin, lika mycket som biografierna eller de numera allt vanligare biografiromanerna? Med vågen av Piaffilmen kom ju i alla fall Sagan, filmerna om Truman Capote, sedan Séraphine och Coco avant Chanel; nu senast Bright Star om Keats.
Jag har uppskattat dem alla, men också haft något svårt för dem, inte minst Piaf och Sagan, där jag kommit på mig själv med att samtidigt både beundra och ifrågasätta de olika tolkningarna. Jag vet inte om jag vill låta en iscensättning, en fiktionalisering av ett verkligt levnadsöde, ska få ta över min bild av ännu ett konstnärsliv.
