År 1921 gör Frymeta Frenkel någonting djärvt. Hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Hon är en ung polsk judinna passionerat intresserad av fransk kultur och litteratur, därtill utbildad i Paris. Hon kallar sig nu Françoise, ser sig som en kulturmissionär utan gränser i ett stundande fredligt efterkrigseuropa.
Mot alla odds blir projektet framgångsrikt i Weimarrepublikens huvudstad. Françoise kan snart skaffa nya lokaler i centrala kvarter. Hon får besök av den franske ambassadören som berömmer det patriotiska initiativet. Belevat men bestämt rekommenderar han henne samtidigt att rensa ut landsförrädaren Romain Rolland och pornografen Victor Margueritte, författaren till den som skandalös betraktade storsäljaren La Garçonne.
Frenkel håller ståndaktigt öppet även efter Machtübernahme och, trots nazistiska provokationer och beslag, ända fram till 1939. Precis före krigsutbrottet flyr hon till Frankrike, där hon upplever ”la drôle de guerre” och sammanbrottet och kaoset sommaren 1940. I Nice lyckas hon sedan hålla sig undan Vichyregimens förföljelser fram till 1943. Då tar hon sig över gränsen till Schweiz och överlever därmed kriget och förintelsen.
Ett levnadsöde bland andra. Vardagligt och äventyrligt, kastat mellan hopp och förtvivlan. Men ett som bevarats därför att väl i säkerhet i Schweiz skrev Françoise Frenkel på franska ner sina minnen som sedan gavs ut under titeln Rien où poser sa tête. Boken kom ut 1946 och passerade helt obemärkt, den fick en recension på tjugo rader i ett lokalt blad. När den nu kommer ut på nytt i Frankrike, hos Gallimard, är det bland annat Patrick Modianos förtjänst. Han bidrar själv med ett förord.
Frenkel berättar inte om något exceptionellt eller heroiskt, hennes upplevelse av att inget var normalt men ändå kunde verka så, den delades av tusentals andra. Hon var inte ensam om att ”inte kunna vila sitt huvud någonstans”.
Men just däri ligger bokens värde. I Nice sommaren 1942 bor hon på ett hotell befolkat av strandsatta flyktingar från olika europeiska hörn. Gemensam är en osäker väntan, oro för att uppehållstillståndet inte kommer att förnyas. Utblottade existenser som ser svartabörshandeln frodas överallt. En morgon går Françoise ut tidigt för att handla. På väg hem ser hon en rumsgranne ge ett tecken från balkongen: polisens razzia har nu nått hit. Hon flyr in i en gränd och finner senare på dagen en fristad hos frisören Marius med maka. Ett enkelt småborgerligt par i övre medelåldern, in i döden pålitliga vardagshjältar av den sort som fanns på många håll, om man får tro Susan Zuccottis bok om förföljelsen av judarna i det franska Vichy.
Paret Marius hjälper sedan Françoise att få kontakt med folk i alpregionerna som organiserar flykter till Schweiz. Hennes beättelse om sina upprepade försök att korsa gränsen med hjälp av vägvisare som man inte helt kan lita på blir riktigt spännande. Vi vet ju att hon kommer att klara sig men inte riktigt hur det kommer att gå till. När hon till slut på sommaren 1943 är på väg över gränsen blir hon upptäckt av en italiensk alpjägare – det är precis innan tyskarna tar över all kontroll. Han ser henne, men han skjuter i luften.
Själv kommer jag att tänka på episoden i Modianos roman De dunkla butikernas gata, där ett par försöker fly genom alpvinterns snölandskap till Schweiz men luras av samvetslösa profitörer. Han måste sedan ha läst Frenkels bok med starkt blandade känslor, också därför att hon i sin väntan på den möjliga flykten vistades i det Annecy, där den unge Patrick decennier senare tvingades genomlida internatlivets vedermödor.
I sitt vackra förord säger sig Modiano vilja läsa Françoise Frenkels bok som ett ”lettre d’une inconnue”, en försändelse som länge legat som ett poste restante och som man har fått av misstag. Det ligger mycket i det. Den okända röst som oväntat når oss från ett stort avstånd, den lyssnar vi till.