I sin bok Der Ich-Effekt des Geldes uppmärksammar Fritz Breithaupt ett märkligt sammanträffande, nämligen det att jaget och penningen etablerar sig ungefär samtidigt under andra halvan av 1700-talet som emblem för moderniteten.
Sedan dess har dessa två begrepp utvecklas parallellt, än i samklang, än i konflikt med varandra.
Breithaupt utgår från ett par tämligen enkla frågor: Hur kommer det sig att fler och fler områden i livet under de senaste två århundradena förklaras med hjälp av bilder hämtade från den ekonomiska sfären? Vad innebär det att ägande och pengar i allt högre utsträckning blir metaforer för jaget?
I all korthet hävdar han att penningens framskjutna position i det västerländska tänkandet är en konsekvens av det moderna jagbegreppet och den fundamentala tomhet som bestämmer detta begrepp. Liksom det ännu icke närvarande jaget, betecknar också penningen någonting frånvarande, något processuellt, något föränderligt. Härur uppstår en symbios mellan jaget och penningen och en gemensamma strävan att överskrida respektive begränsningarna.
Breithaupts diagnos av det moderna varu- och konsumtionssamhället antyder emellertid en ambivalent befrielse från det tomma begreppsliga jagtvånget och kanske ett skapande av en empatisk människa, ett paradoxalt resultat av varans dehumanisering.