FRIHETENS SKRIVKONST
Om Sergio Pitol

Ulf Eriksson tar i denna längre essä upp den nyligen avlidne, mexikanske författaren Sergio Pitol och sätter hans experimentella skrivande i ett större sammanhang, litterärt och för samhället i stort. 

 

När Mexiko den 1 juli 2018 gick till val vann folktribunen Andrés Manuel López Obrador som väntat överlägset. Detta komplexa lands demokrati – PRI, institutionella revolutionära partiet, förlorade valet vid millennieskiftet efter 71 års maktinnehav – har genomgått viktiga reformer som fjärmat det från vad historikern Enrique Krause nyligen kallade presidencia imperial, ett styre där presidenten hade monopol både på det legitima och det straffria våldet, och där den formella makten – kongressen, högsta domstolen, guvernörerna – lydde under honom, med mycket mera.

I en föreläsningsserie som Krause höll vid landets universitet under valrörelsen varnade han de unga för att ge efter för López Obradors locktoner. Det handlade om flera tiotals miljoner förstagångsväljare under trettio år som var barn under det ”imperiala presidentskapets” sista tid. Risken är nu att López Obrador återinrättar ett karismatiskt ledarskap. Hans i flera avseenden populistiska retorik – allmänna och ospecifika löften om att utplåna korruptionen och hävda de fattigas rätt – får resonans i det tomrum som uppstått sedan det partiväsende som försökt ersätta presidentstyret tycks ha uttömt sina krafter i kortsiktiga strider och därför inte haft kraft till långsiktigare reformarbete.

Det är utan tvivel lätt att överväldigas av Mexikos stora problem. Medier rapporterar gärna om knarkvåldet, korruptionen och de avgrundslika inkomstklyftorna. Desto mer glädjande är det att landets litteratur behåller sin ställning som en av världsdelens (och därmed världens) intressantaste. Yngre kvinnliga författare som Valeria Luiselli och Laia Jufresa (båda födda 1983) förenar uppfinningsrikedom med vass social kritik. Äldre manliga epiker som Jorge Volpi (född 1968) förvaltar arvet efter giganter som Carlos Fuentes och Fernando del Paso medan en avantgardist som Mario Bellatin (född 1960) med sin psykologiskt djupborrande absurdism för vidare en tankeexperimentell tradition – för att nu bara nämna ett litet fåtal.

En nyligen avliden mexikan som till stor del verkade utomlands (som diplomat) var hybridprosaisten Sergio Pitol (1933–2018). Pitol skrev fem romaner, bland annat den mörkt karnevaliska Domar la divina garza och den misantropiska äktenskapssatiren La vida conyugal. Men minst lika intressant är i mina ögon hans genreblandande kortprosa. Här odlar han i mer kondenserad form det slags litteraturtematiska skrivkonst som ingår i det spanska språkets arv efter Cervantes.

Vid nyheten om hans död i april tog jag åter fram hans novellurval Los mejores cuentos (De bästa novellerna) från 2005 och den märkliga Trilogía de la memoria (Minnets trilogi) utgiven i ett band år 2007. Minnestrilogin är ett mäktigt kompilat av reseanteckningar, memoaransatser, essäfragment, läsereflexioner och något alldeles eget som växer fram ur den ständiga överlagringen mellan levt och läst hos denne charmerande kosmopolit som utan tvivel har något av filologiskt barn över sig. Det senare menas här som ord av erkänsla i en tid präglad av en sådan myckenhet onödig vuxenhet hos många av dagens fantasifientliga intellektuella, så ivriga att förväxla mänsklig och humanistisk relevans med åsiktsdisciplin. Den form av motstånd mot likriktning som Pitols subtila, kameleontiska och självundergrävande prosakonst erbjuder, känns angelägen att påminna om i dagens ofta ytligt moraliserande, politiskt överspända och alltför marknadsanpassade litteraturklimat.

Den som närmar sig Pitols kosmos möter en prosa som hämtar energi ur läsningens, skriftlighetens och textualitetens dynamik; en allusivt rik, filologiskt kringsynt och genreblandande prosa – det vill säga en frihetens skrivkonst som inte tabubelägger vare sig ensamhet, vemod, undran, nyfikenhet, häpnad eller språklig spelglädje i allmänhet, gärna i tecknet av den retoriska figuren parekbasis, utvikningens och den fortlöpande avvikelsens metod. Här har den räta linjen, den dramatiska kurvan och den slutna cirkeln avvecklats till förmån för spiralen, ett berättande som framför allt präglas av excentrisk eller centrifugal kraft.

Sergio Pitols litterära parekbaser präglas av alla dessa egenskaper, och de framstår därför inte omedelbart som vare sig underhållande eller instrumentellt uppbyggliga. I stället för att bevisa och bekantgöra något i sina resonerande narrationer skriver han in sig i en sugande erfarenhet av ofullbordan, misslyckande, kalamitet och dunkel avdrift. På detta sätt vädjar han till och väcker läsarens förmåga att skapa mening bortom det igenkännligas och det nyttigas mallar. Den tröst och insikt om livet som man finner i hans ”medvetet motvilligt” framskrivna berättelser, är långsamväxande och långtidsverkande.

Hans essäer, noveller och hybridprojekt kan också lära oss en del om hur samhällets bärande berättelser – historiesyn, opinion, kulturell identitet och framtidsuppfattningar – växer fram och omstöps i ett fortskridande spel mellan det som går om intet av våra visioner och det som växer fram ur det omintetgjorda – ett spel mellan avrealisering och förverkligande om man så vill.

I Latinamerika har detta slags litteratur många förespråkare också bland dem som har sitt konstnärliga fotfäste inom realism, krönika, reportage och social kritik. En sådan samtida författare är nicaraguanen Sergio Ramírez (född 1942), förra årets mottagare av Premio Cervantes. (När Nicaragua nu genomgår en så sorglig och upprörande period av repression kan man gärna ta fram hans memoarbok Adiós muchachos (1999) som går tillbaka på hans erfarenheter av den sandinistiska revolutionen och hans distansering från FSLN och Daniel Ortega.)

Ramírez tacktal för Cervantespriset innehöll följande vackra och eleganta karakteristik av det mångformiga och metalitterära berättandets grundtext inom spanskspråkig litteratur:

”I motsats till Odyssevs, som utan missöden önskar nå sitt hem på Itaka, lämnar Don Quijote sitt hem någonstans i La Mancha i syfte att leta efter motgångar. Han vill bli avbruten och förvånas inte över avbrotten; det är ju därför han har givit sig iväg, för att stöta på dem: drakar, mäktiga lurifaxar, illasinnade förförare, köttsliga frestelser som han i egenskap av duktig riddare måste avvisa, bunden som han är av löftet om kysk trohet till sin dam.

Men jättarna, häxmästarna, de fångna damerna, grottorna och de förtrollade slotten som Don Quijote finner på sin väg, föds ur hans egen inbillning. Det är en värld skapad av honom själv, i egenskap av fiktionsfigur, och lagd över den verkliga världen. Allt detta är hans egen personlighet, medan Odyssevs är en personlighet hos Homeros. Odyssevs är en fullfjädrad lögnare som hittar på saker för att snärja andra. Don Quijote hittar på för eget ändamål, han är sitt eget fantasifoster. Så fort han får tillbaka förståndet går hela det ståhej han har iscensatt i sitt medvetande upp i rök, ridåerna och dekoren försvinner och det som finns kvar att se är den rationella verkligheten rätt och slätt. Då återstår det för honom bara att dö. De båda världarna, den verkliga och den föreställda, korresponderar med varandra och utmanar varandra på boksidorna i Don Quijote.”

Bland flera tänkvärdheter i denna passage vill jag i samband med Sergi Pitol lyfta fram skillnaden mellan att ljuga för att snärja, söva eller nidteckna andra, och att fantisera för eget ändamål i syfte att frambringa en värld man själv får lov att leva och dö med. Det senare är den moderna litteraturens adelsmärke och ett av grundackorden i Pitols berättande. Likt riddaren av den sorgliga skepnaden ger han sig skrivandet i våld just ”för att leta efter motgångar”.

Manipulativt bruk av ordens konnoterande och förförande kraft tillhör vardagen i vår tids teknologiskt överdimensionerade och humanistiskt tillbakabildade offentlighet. Det manipulativa språket – hos mäktiga politiker såväl som anonyma nätmobbare och oseriösa drevjournalister – ligger i att man gör propagandistiskt bruk av den kunskapens blinda sektor som alltid finns, och i vilken sådant som misstänks men inte kan bevisas får samsas med det rena förtalets dödfödda alster.

Samhällets rättsvårdande och granskande insitutioner – myndigheterna, domstolarna och den seriösa journalistiken som lyckligtvis dominerar – gör motsatt bruk av offentlighetens blinda sektor eller zon av okunnighet, detta genom att noggrant kontrollera fakta och undvika att fälla eller tadla eller insinuera om inga bevis finns.

Såtillvida är litteraturens quijoteska fantiserande mer i pakt med den senare praxisen, eftersom den litterära fiktionen, liksom den essäistiska reflexionen inte är till för att lura eller vilseleda oss utan för att befria vår kraft att tyda, tolka, leva oss in i och kontemplera aldrig eller sällan förut anade världar såväl som nya begreppsmönster. Den är kort sagt i pakt med sanningen i bemärkelsen verklig, nyanserad betydelse, inte med lögnen i bemärkelsen bedrägligt entydiga irrbilder.

Grunden för den litterära kultur som ger upphov till med sanningssökande förenliga fiktioner, är att författaren törs göra sin egen författaridentitet till en synlig eller osynlig, men alltid aktiv protagonist i sina skapade världar. Så var det för Pitol, liksom för Borges – och så är det också, för övrigt, hos en rad tankeexperimentella prosaister i olika länder: en Ole Robert Sunde i Norge, en Felicitas Hoppe i Tyskland, en Olga Tokarczuk i Polen och en Gerald Murnane i Australien.

Pitols levnadsomständigheter sätter visserligen avtryck i hans fiktioner, men han utövade egentligen ingen strikt autofiktiv eller direkt bekännande skrivkonst. Tvärtom såg han till att försörja sin livshistoria med halvt obegripliga och bara delvis klargörande berättelser som blev en del av hans sammanhang och hans temperament, det vill säga den möjliga värld där hans röst blir hörbar för läsaren.

De skapade, litterära världarnas fäste i den realhistoriska världen blir på så sätt dubbelt: dels framspringer dessa världar ur beslutet och handlingen att börja skriva, dels fylls de av ljuset ur ett framtida, ständigt sig fjärmande sammanhang, nämligen den ideala – lika ouppnåeliga som eftersträvade form där författarens avsikter att få allt sagt fullt ut realiseras. I ett annat sammanhang har jag försökt att fånga detta litteraturens dubbla fäste i världen genom att hänvisa till en tänkt skillnad mellan begynnelse och ursprung: skriftens begynnelse när man förväntansfull börjar skriva och den litterära världens framkallning ur ett idealt ursprungsljus som alltid väntar en bit bort, som krukan med guld vid regnbågens fäste. Inget hindrar heller att vi uppfattar detta ursprungsljus mer psykoanalytiskt; som i den förstone gömda erfarenhet skrivandets form- och stilarbete synliggör eller låter framskymta.

I Sergio Pitols noveller och genreblandande texter är denna litteraturens ursprungliga dubbelhet och dubbla ursprunglighet alltså fullt verksam som ämne, som tema och som premiss för ett cervantinskt och scheherazadiskt berättande och återberättande som har gjort osäkerheten, det preliminära och det ofullbordade till sin enda säkerhet. I detta speglar hans texter den värld där han var verksam, men deras labyrintiska och mångfasetterade struktur hade säkert också rötter inom honom själv.

Biografiska omständigheter som tidig föräldralöshet, svag hälsa och senare ett kringflackande liv som diplomat i det forna Östeuropa (han var kulturattaché i bland annat Ungern, Polen och Sovjetunionen och ambassadör i Tjeckoslovakien) anmäler sig utan tvivel som delförklaringar till Pitols nomadiska, metamorfa och heterogena skrivstrategier. Men man har också nytta av att känna till hans omfattande översättargärning – över hundra verk från engelska, franska, italienska, polska och ryska – för att förstå hur detta författarskap växte fram ur ett ovanligt intensivt växelspel mellan läsning och skrivande.

Den spanska poeten Esperanza López-Parada sade träffande att Pitols texter ofta handlar om litteratur utan att vara litteraturkritiska, akademiska eller metalitterära – de är snarare personliga tillväxtzoner i en fortlöpande självbiografisk bokföring där yttre och inre förhandlingar ibland inte går att skilja åt. Diplomatens diskretion och utsatthet i en labyrint av övertydliga symboler och dolda avsikter bör i kombination med översättarens känslighet för spänningen mellan bokstavlig och överförd betydelse ha bidragit till författaren Pitols rörelsemönster.

I novellurvalet Los mejores cuentos kan man notera att novellerna ofta inkapslas av berättelser om hur svårt författaren har att skriva eller revidera den novell som trots allt, sakta växer fram inför läsarens ögon. Fascinerad deltar man i den ”oskrivna” textens framkallning, samtidigt som man blir medspelare i en litterär strategi som gör det genomförda och utsagda till ett levande chiffer för det ofullbordade och kanske osägbara.

Ett annat grepp man ibland möter hos Pitol gäller hur han förvaltar den situation Italo Calvino menade att den sena modernitetens novellkonst befinner sig i: folksagorna kunde berätta hela världen i en historia, föra samman den första och den sista av alla berättelser i en. Sedan dessa former sjunkit undan kan världen inte längre berättas i en enda historia. Därav, kanske, senmodernismens alla emblem för det totala, i exempelvis Borges underliga föremål Aleph, eller Kafkas varelse Odradek, eller Cortázars mänskliga Axolotl (halvt människa, halvt salamanderlarv), skild från sig själv av akvariets glas. Hos Pitol är pantern i en novell med samma namn en ”dunkel gudom” som visar sig två gånger för huvudpersonen och säger något som tycks innehålla hela hans livs mening, men visar sig vara tomt på innebörd. Just där – i gestaltningen av närheten mellan total meningsfullhet och lika total tomhet – känner man en vibration som förenar den äldre Pitol med exempelvis den unge Albert Camus, men också med en annan latinamerikansk novellmästare, guatemalanen Rodrigo Rey Rosa (född 1958) vars samlade noveller utgavs år 2014, under titeln 1986. (Se gärna min essä om Rey Rosa i Vagant nr 4/2017.) Känslan av att allt på något sätt hör samman fortlever hos Pitol, men förtätad till en kallsvettig erfarenhet av att man är själva den maktlösa knut där världens samband möts: att befinna sig i centrum, men utan att ha någon roll att spela. Flera av de bästa novellerna i urvalet formar sig härvidlag till utdragna skildringar av en luttrande medvetandets väntan på verklighet.

Diplomaten Pitol lät gärna sina huvudpersoner fastna i en långdragna förhandlingar. I en novell med titeln Hacia Occidente (”Västerut”) får en affärsman på ett tåg berätta om hur han i Kina blivit uppehållen av oändliga guidningar, i väntan på att någon gång få tala med en inflytelserik person som skulle kunna vara intresserad av att utveckla affärsrelationerna. Men med obegriplig, nästan sadistisk noggrannhet blev han i stället dag efter dag visad kollektivjordbruk, folkkommuner, bokhandlar, tempel, palats, marknader, parker, en traktorfabrik, ett mönsterfängelse…

Med sina reflexioner över energiflödena i noveller under framväxt och sina intensiva gestaltningar av existensen som en väntan på verklighet har Sergio Pitol fångat något för oss i dag väsentligt. Genom hans texter blir livet litteratur för att tydligare visa vad som döljer sig bakom det vi kallar konstruktivt tänkande eller framstegstro: en mer eller mindre omedveten förnekelse av att det vi realiserar i samhället oftast växer fram ur det vi misslyckas med eller uraktlåter att göra. Och vad mera är: att det vi faktiskt skapar har en viktig del av sin betydelse förlagd till allt vi tvangs välja bort.

Det är just i detta avseende som litterärt berättande av detta experimentella slag kan vara en nyttig påminnelse om villkoren för demokratins fortbestånd. Den vårdas inte enbart genom verkställanden och åtgärder på en förment igenkännlig scen, utan i långa loppet lika mycket av ett kulturliv som gestaltar tillvarons ofullbordan, ougrundlighet och absurditet.

Låt mig avsluta med ett citat ur en recension som den argentinske poeten och filologen Edgardo Dobry skrev år 2005, när Pitols novellurval först utgavs:

”I hans noveller finns alltid, sträckande ut sig på undersidan, en andra handling som är uttalat litterär: författare som upplever lyckan eller eländet i sina egna intriger eller avsiktligt förvanskar fiktionen med dess reflex i en annan fiktion. Pitol spelar rollen av sig själv i sitt eget skådespel, som observerad observatör, i en nytillämpning av Cervantes grepp att ställa speglar mot varandra.”

Se där en minnesvärd uppmuntran att våga utöva litteraturen som en ansvarig frihetens konst.

 

  • Klicka här för att läsa Ulf Erikssons essä Om erfarenheten av litterär sanning i tre delar
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!