Frederick Forsyths senaste bok, The Kill List (2013), skulle på den tid då hans thrillerklassiker The Day of the Jackal (1971) kom ut ha genrebestämts som ren science fiction. Men världen är inte längre vad den var. Utvecklingen har gått mycket fort – gårdagens science fiction är realism idag. Och dystopierna blir fler och fler.
En muslimsk extremist håller hotfulla och hatfulla tal på nätet. Han syns i bild, han talar perfekt engelska och han uppmanar till mord i de otrognas länder. Och svårförklarliga mord på oskyldiga civila sker i USA och Storbritannien. Mannen kan inte identifieras och sändaren inte lokaliseras – den är gömd i cyberrymden. Han ges kodnamnet ”The Preacher” och hamnar på en ständigt uppdaterad lista över individer som i största hemlighet till varje pris skall undanröjas. Uppdraget att oskadliggöra honom går till en man med förflutet i amerikanska marinkåren, känd endast under kodnamnet ”The Tracker”. Denne lyckas genom manipulerad datortrafik att identifiera och lokalisera fienden. Mer än så skall inte sägas här.
Detta kan ju låta som en ordinär thriller men jag tror att Forsyths bok bör läsas med eftertanke. Författaren hade vid sin uppmärksammade debut 1971 journalistiska erfarenheter och de förklarar mycket av hans faktabaserade och reportageliknande berättande. Han är välinformerad om extremistiska och våldsbejakande muslimska rörelser, om hemliga militära specialförband, om logistik, om den senaste vapenteknologin och, inte minst, om det cyberkrig som pågår dygnet runt i världen. I denna, liksom i andra böcker av Forsyth, är aktörernas psykologi av underordnad betydelse.
Klart är, även om Forsyth inte uppehåller sig vid detta, att själva demokratin (där den finns) genom utvecklingen utsätts för stora påfrestningar. Långt däruppe vakar, spanar och lyssnar spaningssatelliterna och under dem, närmare jorden, cirklar osynliga drönare i sina bestämda banor. De rapporterar i realtid, på nanosekunder när, i bild och ljud för sin uppdragsgivare på andra sidan jordklotet vad de ser och hör. Men, frågar man sig, Quis custodiet ipsos custodes? Vem vaktar väktarna?
Upprördheten blev stor när det avslöjades att USA avlyssnat Tysklands förbundskanslers privata mobil. Men upprördheten blev kortvarig och stormen bedarrade snabbt. Ty alla länder, även Tyskland (och Sverige för den delen), har underrättelsetjänster som för egen del håller på med liknande övervakningsverksamhet och som för övrigt samarbetar med varandra. Detta visste Osama bin Ladin, som förlitade sig på kurirer, och det visste maffiabossen Salvatore Provenzano som under decennier bara kommunicerade med omvärlden genom små handskrivna papperslappar (pizzini). Och det visste mycket väl jihadisten The Preacher i Forsyths roman fram till det ögonblick då han gjorde ett ödesdigert misstag.
Forsyths förra bok – The Cobra (2010) – hade som ämne den internationella kokainhandeln. Men hur faktatrogen Forsyth än ville vara, lät han den gången sin berättelse växa sig lite för stor. I hans nya bok är den litterära ordningen återställd. Nu fungerar hans speciella berättarteknik bättre och berättelsen går att läsa som en verklighetsbaserad krigsskildring där internet har blivit ett slagfält för vår tid.