Frédéric Schiffter – Philosophie sentimentale & Le charme des penseurs tristes

Av RUTH LÖTMARKER

Redan titlarna på filosofen Frédéric Schiffters böcker visar att han inte ser livet som någon glädjefest. Livet är tvärtom en mödosam och påtvingad historia. Det är inte hans filosofiska studier som gjort honom till pessimist, det är tvärtom filosofin som har hjälpt honom att överleva. Det är där han har hittat sina själsfränder.

Pessimismen, anser han, är grundtonen i hans liv. Den förstärktes möjligen av att pappan dog, när han själv var nio år gammal. En förlust som aldrig fick bearbetas. Pappan hade dött i en annan kvinnas armar, mamman gjorde därför allt för att utplåna minnet av honom. Det fanns ingen manlig person som kunde bli ett substitut för fadern och han hade få jämnåriga vänner. Då han dessutom tvingades se mamman sjunka allt djupare ner i alkoholism, var det böckerna som blev – och fortfarande är – räddningen. Intresset för filosofi gav honom dessutom möjlighet att försörja sig och han påpekar att det sker med minsta möjliga ansträngning. Som gymnasielärare i det lugna Biarritz, långt från alla larmande storstäder, lever han tillbakadraget och med få kontaktytor, men med en skarp iakttagelseförmåga.

Han håller sig på avstånd från människor som är på utpräglat gott humör och betraktar nedlåtande dem som är motiverade och entusiastiska. I båda böckerna presenterar han författare som har fått honom att reflektera över sorgen, långtråkigheten, det sociala livet, kärleken och det estetiska välbefinnandet.

Det är författare eller skrifter som Predikaren, Montaigne, Nietzsche, Cioran, Proust, Freud och främst av alla Schopenhauer. Han beskriver den svindlande upplevelse han haft, när han tagit till sig Schopenhauers grundtanke om den obevekliga viljan som styr hela vårt universum. Människan inser att hon är utslängd i en kaotisk tillvaro, vilket ständigt föder frågan om mål och mening. Det är den betydelse som Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning” haft för författare, konstnärer och filmskapare som gör att denne filosof för alltid ingår i det som Schiffter kallar sitt eget panteon.

Det var först vid mogen ålder och främst för att återfinna en mening som han ofta hört citeras som han läste Proust. Citatet löd: ”Les idées sont des succédanés des chagrins” och det var i mitten av den sista volymen som det återfanns. I sin kontext belyser det Prousts specifika syn på förhållandet mellan liv och verk. Hans skrivande bottnade i en känsla av sorg och saknad, som övergick i ett vemod, ett tillstånd som skärpte iakttagelseförmågan. Lycka var däremot ett bedrägligt tillstånd. Lyckliga år är bortkastade år, menade han. Vemodet eller melankolin leder till en realistisk syn på tillvaron, till idéer som författaren finner ord för. Det är denna estetiska upplevelse som är författarens belöning.

Kärleken har en undanskymd plats i Schiffters verk, även om den inte lyser helt med sin frånvaro i hans liv. Även i detta avseende har han funnit en vägvisare, denna gång hos José Ortega y Gasset. Enligt honom är kärleken den mest vanskliga av alla relationer människor emellan. Efter en inledande fas av eufori infinner sig ångesten över separation, rädslan för förlust. Inför perspektivet av ett sådant lidande kan högst ordinära lösa förbindelser vara att föredra.