Författaren och medieprofilen Frédéric Beigbeder (född 1965) är ungefär lika uppskattad på en del håll som han är ratad på andra. När begreppet ”bobo” (bourgeois-bohème) myntades för tio år sen kom han snabbt att räknas som typisk för denna urbana hybrid av snobbism och ytlig alternativism. Han har arbetat med PR, varit programledare på Canal +, redaktör på förlaget Flammarion och där instiftat Prix de Flore (med namn efter Sartres favoritkafé i Saint-Germain-de-Près). Priset delas ut till unga lovande franska författare och har bl.a. gått till Michel Houellebecq (1996).
Bland Beigbeders romaner finns bl.a. 99 francs (titeln ändrades sedan till 14,99 Euro) som utkom år 2000 och som är en självutlämnande drift med livet som jetsettande reklamman, och Windows on the World (2003) som kretsar kring de sista timmarna i tvillingtornen den 11 september 2001. 99 francs filmades 2007.
Om Beigbeder tidigare provocerat med en viss arrogans är det svårt att värja sig mot charmen i hans senaste alster, den självbiografiska Un roman français som utkom härom året och som då fick Prix Renaudot.
Författaren greps av polis i januari 2008, då han sniffade kokain från motorhuven på en bil i centrala Paris. Den förödmjukande vistelsen i häktet efteråt blir inledningen till en rannsakande tillbakablick på den egna och hela den priviligierade familjens historia.
Frédéric och hans bror Charles, vars släkt härstammar från välbärgad landsortsaristokrati, växte upp i den trygga och rika Parisförorten Neuilly-sur-Seine och rörde sig bland andra ungdomar från Frankrikes grädda, alla klädda i pastellfärgade tenniströjor från Lacoste. En blond nioåring med känslig blick – sådan han avbildas på akvarellen som pryder omslaget – förvandlas efterhand till en ganska okänslig 40-åring med skarpa markerade drag, van att ta för sig och att resa i gräddfilen.
Beigbeder varvar ytliga miljöbeskrivningar med hänsynsfulla porträtt av de övriga familjemedlemmarna och mer brutala granskningar av sig själv och sina egna utlevelser och tillkortakommanden, allt skrivet på en smidig prosa med referenser till högt och lågt, till fransk och utländsk litteratur och kultur.
Föräldrarna skilde sig tidigt och bröderna pendlade mellan den ängsliga och ordningsälskande modern och den lyxälskande och världsvane fadern. När fadern vid ett tillfälle lämnar pojkarna hos modern efter helgen vägrar den då tioårige Frédéric att omfamna sin far och sträcker honom istället ”sin lilla elaka hand, som till en främling”. Han tänker att fadern övergivit dem.
Denna spricka i familjen har aldrig riktigt läkt och det är kanske ytterst sett för föräldrarnas skull, särskilt den frånvarande faderns, som deras enfant terrible har skrivit sin nakna franska roman: ”Böcker är ett sätt att tala med dem som man är oförmögen att tala med.”
– Beigbeder läser ett avsnitt ur boken här: