Franz Werfel läst på nytt

Franz Werfel

Av IVO HOLMQVIST

Det är lätt att hugga i sten, svårt att bli sannspådd: ”Medan såväl Rilke som Kafka säkert aldrig kommer att med sin diktnings vågrörelser påverka mer än ett predisponerat fåtal, kan Franz Werfel vid slutet av sin bana räkna en världspublik som lyssnande menighet.” Sedan det skrevs har förhållandet blivit det omvända, vågorna från Rilke och framför allt Kafka fortsätter att rulla in över ett flertal medan Franz Werfels storhetstid nästan var över redan 1954. Det var då Johannes Edfelt skrev sin inledning till Werfels ”Småborgarens död” när den kom i Tidens tyska klassiker 1954, med Marc Sylwans vackra omslagsvinjett av huvudpersonen Karl Fiala, före detta tjänsteman i det österrikiska finansdepartementet, nu åren efter första världskriget pensionerad.

Han, hustrun, den drygt trettioårige arbetslöse sonen Franzl och den förfärliga svägerskan Klara – ett huskors som inte ens Strindberg hade kunnat göra mera avskräckande – lever under knapphetens kalla stjärna i en trång våning med fönster in mot gården, ett rum och kök med sovalkov, fyra trappor upp i centrala Wien.  Fiala har av sin granne försäkringsagenten Schlesinger övertalats att lägga in alla sina sparade pengar i en livförsäkring som ska falla ut efter hans död, med förbehållet att han först måste ha fyllt 65. Det är ett år dit när berättelsen börjar, och tiden går långsamt medan Karl och hans hustru hukar undan den fruktansvärda Klaras vredesutbrott.

Karl stannar gärna till framför ett fotografi på väggen där han är uppsträckt i sin uniform framför verket han tjänstgjort vid, och han blickar tillbaka på sitt gloriösa förflutna medan han försöker överleva i en fattig vardagstillvaro med en blygsam förströelse, kortspel med låga insatser.  Men så blir han sjuk utan att omgivningen anar det, lägger in sig på sjukhus och blir snabbt sämre. Dock håller han sig vid liv tack vare sin järnvilja, ett par dagar bortom den dag då han uppnår sin pensionsålder. Slutet vid sjukhussängen är expressionistiskt gräsligt: ”Och nu, utstötande ett rosslande segerrop, står en förhärjad jätte där upprätt och hög och lyfter sina spindelarmar liksom till ett slag. Han lyckas ta ett stapplande steg, så störtar gestalten ihop till en benhög.”

Man kan säkert lägga in en symbolisk undermening om det habsburgska väldets och den gamla ordningens fall i berättelsen om Karl Fialas liv och död. Johannes Edfelt hade förstås rätt i att Werfel var mycket läst fortfarande in på 1950-talet. Den katolska ”Sången om Bernadette” hörde till bästsäljarna under många år, liksom ”De fyrtio dagarna på Musa Dagh” vars engelska översättning getts ut på nytt i år. Ämnet är fortfarande aktuellt, Turkiets folkmord på armenierna 1915-17.  Och ”Det förskingrade himmelriket” lästes av många. Den roman som han just fullbordat innan han dog, den utopiska framtidskildringen ”Die Stern der Ungeborenen”, kom dock aldrig på svenska.

En annan av hans romaner som jag ibland återvänder till är ”Der Abituriententag” som en svensk förläggare gärna får ge ut igen – det är åttio år sedan den kom på svenska, för första och enda gången: ”Studentjubileet:  historien om en ungdomssynd”. På baksidan av den danska pocketupplaga jag har citeras Kai Friis Møllers lovord, en kritiker som vanligtvis var mycket skarp, bitsk och snål med beröm: ”Den vil blive uforglemmelig for den, som én gang har læst den.” Det håller jag med om. I dansk litteratur finns en parallell, Hans Scherfigs Köpenhamnsroman ”Det forsømte foraar”, där det plötsliga slutet för en hatad pennalistisk lektor klaras upp många år senare när gymnasisterna från den gången träffas på nytt, också det vid ett jubileum.

Franz Werfel dog i sin kaliforniska exil 1945, femtiofem år gammal.  Hans hustru Alma, född Schindler och tidigare gift med Gustav Mahler och Walter Gropius, lät sig intervjuas (på tyska) av Jimmy Berg i New York dit hon flyttat. Intervjun som skedde i ett bokfyllt rum i hennes våning på Manhattans East 73rd Street finns utlagd på nätet, ett fascinerande ljuddokument – Klicka här för att lyssna på intervjun Hon avslöjar att Werfel (likt Karl Fiala) var sjuklig de sista amerikanska åren av sitt liv. Men han arbetade ända till slutet – när han dog vid skrivbordet hade bläcket ännu inte torkat på sidorna han skrivit. Själv levde hon nästan tjugo år till och avled först 1964, åttiofem år gammal, en på alla vis formidabel dam.

Kommentera: