Av RUTH LÖTMARKER
Under detta fjärde och näst sista år av Nicolas Sarkozys mandat som fransk president har Franz-Olivier Giesbert, välkänd journalist och författare, gett ut en bok som presenterar Sarkozy inte bara som politisk makthavare utan även som person. Giesbert har redan tidigare porträtterat Sarkozys föregångare, Mitterrand, i ”Le Président” och Chirac i boken med den mindre neutrala titeln, ”La Tragédie du Président”.
Giesberts bok ger även ett porträtt av honom själv. Han är en inkännande journalist, framhåller han, som dinerar med sina intervjuoffer och duar dem. Med Sarkozy har han dinerat alltsedan denne tillhörde Chiracs stall av unga förmågor, av vilka Giesbert aldrig såg honom som den bäste, möjligen som den mest ambitiöse. En ambition som ledde hela vägen fram.
Giesbert erkänner att han fällde tårar när han lyssnade till det tal Sarkozy höll den 14 januari 2007, när högerpartiet UMP utsett honom till sin presidentkandidat. Han talade till hög och till låg och försäkrade att han skulle bli hela Frankrikes president.
Tvärtemot sitt vanliga skeptiska förhållningssätt gav Giesbert Sarkozy ett råd, ett råd från Reagans tid: för att få förankring i folksjälen skall en president ständigt se till att bli fotograferad vid olika nationalmonument. Ett råd Sarkozy ingalunda följde.
Knappt hade han blivit vald den 6 maj 2007 förrän han samlade det verkliga jetsetet av förmögna personer omkring sig på lyxkrogen Le Fouquet’s. Det var Sarkozys fatala misstag – som kom att upprepas. Hans fascination inför förmögna människors livsstil är uppenbar. Hans andra stora misstag var att ha inriktat hela sin kraft på att vinna valet men inte på att planera de hundra första dagarna, då en nyvald president framgångsrikt kan genomföra de mest långtgående reformer. Mitterrand borde ha fått tjäna som exempel.
Denna första tid upptogs till stor del av Sarkozys kärleksbekymmer och skilsmässa från frun Cecilia. Sarkozy har reformerat men sent och mödosamt.
Det är med distans Giesbert följer Sarkozys år vid makten. Han poängterar att hans mest framträdande karaktärsegenskaper, hans frenesi, snabbhet och ombytlighet, ofta gör livet plågsamt för hans ministrar. I krisens ögonblick visar sig dock samma egenskaper vara en styrka som leder till snabba och konstruktiva lösningar. Denna pendelrörelse skapar i sista hand en diffus bild av hans personlighet.
Giesberts slutsats blir att Sarkozy i grunden är ett sårat barn. Faderns svek mot familjen och knappa levnadsomständigheter i unga år närde en enda önskan hos honom, den att ta revansch. Han avskyr sin barndom och vågar därför aldrig känna efter vilka krafter som verkligen driver honom. Giesbert upplever, medger han, en svag känsla av medlidande.
 
– Se ett samtal med Giesbert (chefredaktör för tidskriften Le Point) om boken här:
– Ännu ett samtal med Giesbert om boken: