Den franska bokmarknaden har i betydligt större grad än Sverige sin högsäsong koncentrerad till hösten. Då domineras det kulturella livet i Frankrike av alla de litterära priser som duggar tätt. Går man in i en bokhandel kan man se raden av böcker som ståtar med en röd banderoll och förkunnar att de tilldelats Prix Fémina, Prix Renaudot, Prix Médicis eller Prix de Goncourt. Prix Fémina instiftades 1904 och tilldelas endast kvinnliga författare. Renaudotpriset, uppkallat efter den man som 1631 grundade den första tidningen i Frankrike, började delas ut år 1926. Prix Médicis, instiftat 1958, vill belöna en debuterande eller talangfull författare som ännu inte blivit berömd.
Franska Akademien delar också ut en mängd priser, främst Grand Prix du roman de l’Académie française. Mest prestigefyllt är dock Goncourtpriset, som började ges ut 1903. Det gör knappast sin mottagare förmögen – i dag får den lycklige endast 10 euro. Men priset tilldrar sig stor massmedial uppmärksamhet, vilket leder till att den belönade romanen brukar tryckas i stora upplagor, vanligen mellan 100 000 – 500 000 exemplar. Således blir författaren ifråga långt ifrån ekonomiskt lottlös.
Pierre Assouline, en av de tio författare som för närvarande sitter i Goncourtprisets jury, berättar om prisets historia och juryns arbete i Du côté de chez Drouant. Cent dix ans de vie litteraire chez les Goncourt . Boken utgår från en serie radioprogram om det litterära livet i Frankrike som sändes under år 2013 i France Culture. Namnet Drouant i bokens titel är den restaurang i Paris där jurymedlemmarna sedan 1914 samlas den första tisdagen i varje månad för att äta och diskutera fram vem som ska belönas med det ärofulla priset.
Goncourtpriset tillkom i opposition till franska Akademin. Den franska litterära världen kännetecknades under senare delen av 1800-talet av en konflikt mellan å ena sidan franska Akademin, det vill säga den i snäv mening ”akademiska” litteraturen och dess författare, och å den andra sidan de mer populära författarna som hade publikens gunst. De drivande i angreppen mot akademin var bröderna Jules och Edmond de Goncourt, som alltid uttalade sig mycket föraktfullt om akademin. Den inkarnerade det de avskydde mest av allt: att litteraturen underställde sig politiken och att poesin ansågs för mer än romanen.
De båda bröderna, som hade en framträdande roll i det kulturella livet i Frankrike, anses med sitt författarskap ha förberett naturalismens program. Mest känd idag är deras berömda dagbok, Journal des Goncourt, ett fängslande tidsdokument där man kan läsa giftiga omdömen om dåtidens kulturpersonligheter, formulerade med satirisk udd. Deras namn lever i dag vidare främst tack vare den akademi de bestämde sig för att skapa. Edmond, som överlevde sin bror med nästan trettio år, förordade i sitt testamente 1896 att en akademi på tio personer skulle bildas för att varje år belöna en ung, lovande prosaförfattare, gärna en romanförfattare som stod för något nytt och originellt. Det första Goncourpriset utdelades inte förrän 1903 på grund av utdragna arvstvister i samband med testamentet.
Till en början var det en starkt manlig dominans både vad gäller juryns medlemmar och pristagarna. Den första kvinna som 1910 fick säte i juryn var Judith Gautier, dotter till författaren Théophile Gautier. Man fick vänta ända till 1944 innan en kvinna, Elsa Triolet, fick motta Goncourtpriset. Totalt är det endast åtta kvinnor som blivit belönade under den tid priset getts ut, det vill säga nästan 110 år.
Assouline låter oss ta del av intriger bakom kulisserna och visar hur både författare och förläggare försökte påverka juryn. Marcel Proust till exempel agerade både själv och med hjälp av sina vänner för att få Goncourtpriset. Tre år före sin död 1919 fick han så priset för romanen À l’ombre des jeunes filles en fleurs, vilket utlöste en del sarkasmer i vänsterpressen. Varför låta en så esoterisk och mondän författare belönas, en författare som säkert var förmögen och dessutom snart 50 år.
På 1930-talet ryktades det om att kommissarie Maigrets skapare Georges Simenon skulle få Goncourtpriset. Simenon fäste stor tilltro till ryktena och blev djupt besviken när priset gick hans näsa förbi. Besviken blev också Simone de Beauvoir 1943, då det allmänt ansågs att hon skulle bli belönad för romanen L’invitée. Hon inhandlade en ny klänning och inväntade nervöst en telefonsignal till kafé Flore, där hon tillbringade sina dagar med att skriva och umgås med Jean Paul Sartre. Men priset gick till en annan.
Simone de Beauvoir fick vänta till 1954 då hon med Les mandarins äntligen kom i fråga. Men då höll hon sig undan från intervjuer och gjorde sig i det närmaste oanträffbar. År 1984 gick priset till Marguerite Duras för romanen L’Amant, den höstens i särklass mest omtalade litterära verk. Goncourtjuryns medlemmar hade dock fört intensiva diskussioner om man kunde ge priset till en sjuttioårig författare. I statuterna talas det om att den belönade författaren ska vara ung.
Assoulines skildring av Goncourtpriset speglar på ett intressant sätt den litterära utvecklingen i Frankrike under 1900-talet. Ljuset riktas ibland även på intrigerna mellan medlemmarna i Goncourtjuryn. Det var många som eftertraktade en plats där, och arbetet i juryn var periodvis långtifrån fritt från konflikter. Stundtals fanns det också ett allmänt missnöje bland kritiker och läsare över vad man ansåg som godtycke i utdelningen av priserna. Emellanåt talades det rentav om de litterära prisernas korruption. När Michel Tournier, medlem i Goncourtjuryn under 1970-talet, kom ut från ett möte på restaurangen Drouant blev han besprutad med ketchup.
Och vem kan i år komma i fråga för Goncourtpriset? Det är inte lätt att veta, men en roman som i sommar fått stor uppmärksamhet är Kamel Daouds Meursault, contre-Enquête (klicka här för e-bok). Den algeriske författaren Daoud vidareutvecklar här Albert Camus berömda roman L’Etranger, där en namnlös arab dödas med fem pistolskott av huvudpersonen Meursault. Daoud ger Camus arab ett namn och låter brodern bli bokens berättarjag och utifrån sitt perspektiv återge vad som skedde. Därmed framträder samtidigt en skildring av Algeriets blodiga historia under ett halvsekel. Daoud är ung och hans roman i hög grad originell. I så måtto uppfyller han de kriterier som gäller för Goncourtpriset. I november vet vi hur det går.
Denna text finns också som radioprogram här nedan och på Kulturkvarten.se.
Lyssna på Kulturkvartens alla program här:
2014 års Prix Goncourt gick till ”Pas pleurer”: