Av CECILIA CARLANDER
Intresset för romantiken är på uppsving. Ja, det tycks verkligen vara så, åtminstone här i Frankrike.
Epoken tränger sig in lite här och var, och det även utanför min litteraturvetenskapliga vardag. I år, 200 år sedan den store pianisten föddes, är det Chopin-år, filmen L’Autre Dumas om Dumas och hans spökskrivare Auguste Maquet har fått en hel del uppmärksamhet och nu väcks ytterligare liv i epoken via romanen Le coiffeur de Chateaubriand, skriven av konsthistorikern och romanförfattaren Adrien Goetz. Att likt romantikerna sakna det förgångna, men att ändå hoppas på utveckling mitt i all nostalgi; det kan väl inte kännas annat än aktuellt.
Den sanna berättelsen om Chateaubriands frisör, som romanen bygger på, blir för mig dock speciellt fascinerande i sin inblick i något urromantiskt fetischistiskt. Kulten kring författaren når under romantiken sin kulmen och hårets betydelse efter perukernas försvinnande likaså.
Att vara en romantisk författares frisör var förmodligen något av en utmaning. Håret var en förlängning av själen och Chateaubriands rufsiga hårsvall var inte oviktig för den yttre stilen – det kom att bli som ett signum, ett rebellsjälens emblem.
På olika håll sparades celebra hårtestar. Det sägs till exempel att Alexandre Dumas blev ordentligt snaggad vid ett frisörbesök i Georgien, där kvinnor bett frisören att samla ihop så många hårtestar som möjligt. De georgiska kvinnorna skulle nämligen tillverka medaljonger av författarens hår.
Chateaubriands hårtestar kom också att återanvändas. Frisören, Adolphe Pâques, ska ha sparat varje hårstrå efter klippningarna och av hårtestarna gjorde han sedan tavlor.
En av Pâques hårtavlor finns på Saint-Malo-museet i Bretagne och föreställer Chateaubriands barndomsrum.
Jag var på museet en gång och såg tavlan, men då utan att förstå bakgrunden. Tack vare författaren Adrien Goetz har jag nu äntligen fått bakgrunden förklarad för mig. Samt fått en större inblick i romantikernas hårfetischism som jag ser får komma och gå även efter romantiken, såväl i litteraturen som i det verkliga livet.
Och den rebelliskt ostyriga kalufsen som än idag är så populär bland fransoserna, den ser jag numera som en rest från romantiken.
 
– Se trailern för filmen L’Autre Dumas här: