Omslagsbild till "Je mourrai pas gibier", Editions du Rouergue

Fransk ungdomslitteratur
Några exempel

Vad läser franska ungdomar? Vilken roll spelar ungdomsboken i ett land som Frankrike, där det finns en elitism på ett helt annat sätt än i Sverige, en elitism som framträder också i läsvanor. Kanske får oss våra fördomar om det typiskt franska att tro att franska ungdomar direkt efter barnkammarens konsumtion av Perraults sagor ger sig i kast med de stora klassikerna och struntar i en litteratur särskilt avsedd för unga läsare. Men så är det knappast.

Sedan flera decennier utgör ungdomsromanen, det vill säga en text som huvudsakligen vänder sig till läsare i åldern tretton till arton år, en viktig del av den franska bokmarknaden. Den säljer bra och den har utvecklats från att ha haft en slagsida åt det pedagogiska hållet till att bli alltmer litterärt och konstnärligt inriktad. Många förlag har särskilda ungdomsboksserier, till exempel ”Ados” hos Thierry Magnier, ”Frontière” hos Gallimard och ”D’une seule voix” hos Actes Sud junior.

Inte så få av dagens franska ungdomsböcker ligger nära vuxenlitteraturen, vilket också är fallet i Sverige. Samtidigt finns en inte oviktig skillnad mellan fransk och svensk ungdomsbok i det avseendet att det i Frankrike alltjämt råder vissa tabun. Alla ämnen bör inte tas upp i böcker för de unga, menar fransmännen, medan det knappast finns några spörsmål som en svensk ungdomsförfattare behöver undvika.
pelot_sous_cendre_dixikon

Den franska ungdomsroman som har sin förankring i de ungas situation och huvudsakligen skildrar vardagens problem, oftast utifrån ungdomarnas eget perspektiv, har sina rötter i efterkrigstiden. Utvecklingen har också gått i takt med reformer gällande skolan. År 1953 förlängdes skoltiden i Frankrike till sexton år, vilket ledde till att flera förlag började satsa på en utgivning för unga läsare. Många böcker hade historiska motiv, och det var först på 1970-talet som socialrealismen gjorde sitt inträde i ungdomsboken. En bland flera andra författare som då framträdde var Pierre Pelot.

Pelots böcker innehåller ofta en ideologikritik mot samhällets klasskillnader såsom i Le cœur sous la cendre (1974). Där skildras hur en arbetare som, tidigare utsatt för sin chefs förakt, nu som pensionerad lever ett olyckligt och ensamt liv. Ett ovanligt ämne för en ungdomsroman kan man tycka, men boken belönades 1974 med Grand Prix européen de la littérature pour jeunesse. Pelot, född 1945, skriver för både barn och vuxna. Han debuterade på 1960-talet, men det var först under 1970-talet som han i större utsträckning började skriva för ungdomar, och har givit ut ett trettiotal titlar på tjugo år. De kännetecknas av en lysande berättarförmåga och en total avsaknad av moralism. Pelot utmanar också friskt alla litteraturens krav på det anständiga och passande.

Under 1980-talet framträdde en ny generation författare för ungdomar. Bland dem märks Marie-Aude Murail som alltjämt är aktiv. Hon lyfter i sina skildringar fram vanliga familjers svårigheter, både beträffande ekonomiska bekymmer och konflikter mellan familjens olika medlemmar. Men hon gör det med stor humor och värme såsom i Baby-sitter blues (1989), den första delen i en serie om den fjortonårige pojken Emilien som lever ensam med sin mamma.

Murail, född 1954, har en stor och varierad utgivning av böcker i de flesta genrer. Hennes roman Golem om fem delar (2002, nyutgåva 2010), skriven tillsammans med Lorris och Elvire Murail, knyter an till dagens medievärld och berättar om en pojke som frenetiskt ägnar sig åt dataspel. Under senare år har Murail särskilt tagit upp aktuella samhällsproblem och skrivit bland annat om immigrationen i Frankrike och de papperslösas situation såsom i Vive la République (2005).
kaina-marseille_dixikon-se_zambon

Våld är ett tema som under senare år varit mycket framträdande i den svenska ungdomslitteraturen, och man kan notera att det sedan 2000-talets början även trängt in i fransk ungdomslitteratur. Krig och terrorism är också frekventa teman, även om det trots allt betraktas som ett känsligt ämne, och det finns en tendens att vilja skydda den unge läsaren från ett alltför utstuderat våld. Man kan också hos förläggarna ana en viss försiktighet beroende på rädsla för kritik.

I debatten har man emellanåt frågat sig om ungdomslitteraturen är skadlig för sina läsare. En bok som i detta sammanhang fått särskild uppmärksamhet är Kaïna-Marseille av Catharine Zambon från 2007. Zambon berättar om en fjortonårig afrikansk flicka som på sin mormors förslag flyr från sitt land för att inte behöva ingå ett påtvingat äktenskap. Hon kommer till Marseille, där en av hennes kusiner finns. Men flickans förhoppning att i Frankrike finna trygghet kommer på skam. Hon utsätts istället för våld av olika slag, bland annat sexuellt våld.

Zambons förläggare Thierry Magnier fick med anledning av bokens innehåll ett brev från ”Commission de surveillance et de contrôle des publications destinées à l’enfance et à l’adolescence”, där man framhöll att Zombons bok kunde väcka obehag hos läsaren. Det är intressant att det i Frankrike finns en kommission av detta slag som åtminstone indirekt utövar censur. Knappast något annat demokratiskt land har en motsvarande normativ lagstiftning om litteraturens moraliska innehåll. Det bör dock framhållas att lagen, som tillkom 1949 i skuggan av andra världskriget, inte har kommit till användning särskilt ofta. Första gången var på 1960-talet och därefter dröjde det till 2007 med fallet Zambon.
big_bill_le_casseur_22

Men både förläggare och översättare tar utan tvekan viss hänsyn till kommissionens existens. Det framgår av en vid Stockholms universitet nyligen framlagd avhandling av Valérie Alfvén med titeln Violence gratuite et adolescents-bourreaux. Récpetion, traduction et enjeux de deux romans suédois pour adolescens, en France, au début des années 2000 (Forsknigsrapporter/Cahiers de la Recherche 55, 2016). I centrum för Alfvéns studie står alltså två svenska ungdomsböcker översatta till franska, Stefan Castas Spelar död och Malin Lindroths När tågen går förbi. Men studien ger också information om den franska ungdomsboksmarknaden generellt. De båda svenska böckerna är mörka skildringar med misshandel och mobbing. Vad som framgår av Alfvéns undersökning är att de franska översättarna försökt tona ner våldsinslagen något, så att de framstår som mindre grova. Men det hindrade inte att Lindroths bok uppmärksammades av den ovan nämna speciella övervakningskommittén. Inga åtgärder vidtogs i detta fall men det fördes en animerad debatt i pressen, bland annat i Le Monde.

Lagtexten har under årens lopp ändrats men alltjämt talas det om att böcker kan ha en ”demoraliserande” effekt. 2010 fördes också våld in som en särskilt skadlig faktor. Här finns det skäl att tro att skrivningen influerats av pressdebatten under år 2007 om Lindroths roman och den ovan nämnda romanen av Zambon. Man kan i viss mån ifrågasätta om kommissionen verkligen utövar censur i egentlig mening. Man läser böckerna först sedan de getts ut, och det är enbart inrikesministern som kan ta initiativ till juridiska åtgärder. Dessa kan vara indragning av boken ifråga under några veckor till högst två år, böter och i värsta fall fängelse. År 1961 dömdes förläggaren och tecknaren Pierre Mouchot (mest känd under sitt artistnamn Chott) till en månads fängelse och böter för att ha publicerat den tecknade serien Big Bill Le casseur. Det var seriens våldsinslag som väckte starkt negativa reaktioner. Mouchot hade redan tidigare flera gånger blivit anmäld av övervakningskommittén för barn- och ungdomslitteratur, vilket förorsakat honom bland annat höga advokatkostnader.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

I Sverige har man talat om ungdomsförfattarnas ”idyllfobi”, det vill säga deras benägenhet att dröja vid det tunga och svåra och sky det idylliska. I svenska ungdomsböcker förekommer betydligt oftare än i de franska ett oprovocerat våld, hävdar Valérie Alfvén. Men översättningar av svenska böcker till franska tycks ha bidragit till att våld blivit vanligare också i franska böcker för ungdom. Clémentine Beauvais’ roman La Pouilleuse (2012) kan nämnas som ett exempel. Den utspelar sig i de centrala delarna av Paris, där ett gäng tonåringar vandrar omkring och av en händelse får syn på en sexårig färgad flicka. De märker att hon har löss och tar henne, mot hennes vilja, med sig till en lägenhet där de börjar misshandla henne. Här är det ungdomar från medelklassen utan några speciella svårigheter i livet som ger fritt utlopp åt sina sadistiska impulser.

Ännu ett exempel på fransk idyllfobi är Guilllaume Guérauds roman Je mourrai pas gibier (2006). Det är en närmast klaustrofobisk roman där Guéraud koncentrerat och mycket visuellt skildrar livet i en liten by där hatet pyr mellan människorna och där fördomar, brutalitet och inskränkthet härskar. Alla känner alla och spionerar på sin granne. Byn är sedan urminnes tider uppdelad i två läger, å ena sidan de som arbetar vid sågverket, å den andra sidan de som har sin utkomst inom vinodlingen. Huvudpersonen, den unge pojken Martial, vill komma ifrån detta fastlåsta mönster och väljer att arbeta med maskinteknik. Det gör att de andra i byn ser kritiskt och misstänksamt på honom. Vad byborna inte heller förstår är att Martial fäst sig vid Terence, en mentalt efterbliven pojke som är utesluten ur bygemenskapen. Berättelsen utvecklas till en mardrömsartad skildring, där våld och blodsutgjutelse får nästan groteska dimensioner.

Men fransk ungdomslitteratur rymmer förstås mycket annat än våld och ondska. Här finns berättelser kryddade med humor och fantasi, historier med magiska inslag, spännande kärlekshistorier och skildringar av unga människors utveckling och mognad.

____________

  • Klicka här för att se en ”intervju” med Martine Jodeau, Présidente de la commission de surveillance et de contrôle des publications destinées à l’enfance et à l’adolescence, hämtad från kommissions egen hemsida, där hon redogör för en del av kommissionens överväganden

  • Lena Kåreland

    Lena Kåreland

    Professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, medverkar i bl.a. SvD

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. Vad definierar en bok som ungdomslitteratur – utom förläggarens förhoppningar? Kombinationen av ”läsa-lätt” och allt grövre våldsteman verkar obehaglig, tycker jag. När jag var sexton-sjutton år tjänade jag julklappspengar och egen köprabatt i Hallbergs bokhandel. ”Har ni någon bok som passar en sjuttonåring?” fick jag höra. Tja, själv läste jag Kafka och Tomas Tranströmer men rekommenderade snällt böcker av det slag som jag hade läst flera år tidigare, äventyrsböcker som antagligen hade hunnit bli daterade. Idag är de klassiker och blir faktiskt nyutgivna – kanske friserade, men dock. Barn som inte haft turen att ”välja rätt föräldrar” borde få koll på böcker i skolan, tycker i alla fall fortfarande många av oss, inte bara fransmän. Jag hade dock inte valt rätt lärare i just svenska. Nils Holgersson skrämde mig tidigt för Selma Lagerlöf, och ingen talade om proletärförfattarna. I gymnasiet fanns ingen svensklärare som läste poesi.

    Kommentera: