I går, på Allhelgonadagen eller Toussaint som det heter i Frankrike, stannade jag kvar här ute i Bures sur Yvette. Annars har ju Parisbesök stått på agendan varje söndag hittills. Men nu hade jag varit in dit redan på lördagen och besökt bokhandeln Gibert på Boul’ Mich’ samt tittat in i Luxembourg-trädgården som är min parisiska favoritplats alla kategorier.
Men på själva Toussaint stannade jag alltså kvar här ute i förorten. Och inledde med en uppfriskande promenad i Bures kommunala skog, där jag nu till slut kunde konstatera att träden faktiskt börjat fälla sina löv ordentligt och att det går utmärkt bra, även i floden Yvettes dalgång, att ägna sig åt den barnsliga men helt oemotståndliga aktiviteten ”sparka löv”, och helst då lönnlöv eftersom de är störst och prasslar mest och bäst.
Efter promenad och förmiddagskaffe, mässa i Bures lilla kyrka vid bygatan. Den började lustigt nog kvart över elva, en konstig gudstjänsttid som dock troligen förklaras av att prästen först skall avverka en annan mässa i en annan kyrka i församlingen. I egenskap av icke-katoliker satte vi oss (min man var också med, därav detta ”vi”), längst bak, fick något slags hemgjorda psalmböcker i händerna och försökte hänga med i sången efter bästa förmåga.
Men jag måste då säga att jämfört med de mässor jag bevistat i Italien var den här i Bures snarare jämförbar med gudstjänsterna i Vaksala kyrka, som är min församlingskyrka hemma i Uppsala. Långsamt tempo, aningen avslagen stämning, trevande församlingssång. Kanske sjunger vi rentav lite bättre i Svenska kyrkan. Orgelspelet står definitivt på en högre nivå i Uppsala än i Bures. Här lät det som en dallrande, amatörmässig hammondorgel på någon sämre bykrog, speciellt när man under nattvarden, trevande och halvhjärtat, drog i gång med ”When the saints go marchin’ in”.
Predikan var OK, men alltför abstrakt. Om man nu vill tala om att evangeliet, i helgonens efterföljd, måste ”levas” för att inte vara en död bokstav (”vivre l’évangile”, ”vivre l’amour du Christ”) hur kan man då underlåta att placera detta ”vivre” i dagens konkreta verklighet?
Skulle jag ha hållit denna predikan, vilket i den katolska kyrkan varit en omöjlighet till följd av mitt kön, skulle jag ha talat om de afghaner som trots att de fruktar för sina liv i krigets Afghanistan nyligen utvisats dit, om de illegala invandrarna i Calais och den misär och skräck de lever i, om alla utnyttjade och rättslösa svartarbetare, om de anställda på France Télécom som stressas och övervakas så till den grad att de blir sjuka och i extremfallen även tar sina liv, om alla vanliga fransmän som slås ut av krisen och arbetslösheten, om de bostadslösa, om ungdomarna utan framtid i de segregerade invandrarförorterna etc. etc.
Men nu tappade jag tråden. Det jag ville säga var att stämningen under en fransk mässa aldrig, inte ens i Notre Dame och Saint-Germain-des-Prés där gudstjänstmusiken självklart står på en kvalitativt högre nivå än i lilla Bures, kan jämföras med stämningen i de italienska kyrkorna. Och jag avser då inte själva den musikaliska inramningen, som kan vara nog så klen även i Italien, utan själva atmosfären. Jag har svårt att sätta ord på det jag avser. Men det är något med själva temperaturen, intensiteten, tempot, estetiken. Det är helt enkelt ”häftigare” att besöka en italiensk mässa än en fransk, mer tryck, mer… Tja, det är kort sagt mer italienskt, mer latinskt, på gott och ont.
Troligen avspeglar det kyrkans ställning i respektive land. Frankrike är mer sekulariserat, mer som Sverige i detta avseende, medan katolska kyrkan fortfarande har en mycket stark ställning i Italien och Vatikanen ett oproportionerligt, ja rent katastrofalt stort inflytande på italiensk inrikespolitik och i det italienska samhället. Att sedan många italienare är lika sekulariserade som många fransmän och svenskar är en annan femma.
Igår var det, som sagt, helgonens dag och idag är det Alla dödas dag (Jour de morts eller Défunts). Det är ingen helgdag utan vanlig arbetsdag. Och till frukost hade jag det tvivelaktiga nöjet att på teve höra en utfrågning av Marine Le Pen, vice partiledare i det högerextremistiska och invandrarfientliga Front national och dotter till partiets grundare Jean-Marie Le Pen.
Intervjun gällde president Sarkozys senaste utspel om någonting som han kallar ”den franska identiteten” och som han anser behöver stärkas och definieras. Man skulle då kunna tro att Front national jublar och stöder presidenten. Men nej då, Sarkozy och hans borgerliga högerparti UMP stjäl ju i själva verket röster från Front national genom att stjäla dess politik. Det är alltså lite grand som i Sverige där både sossar och borgerliga partier tror sig bekämpa Sverigedemokraterna genom att ta över deras politik i frågor som gäller invandring och integrering.
På de dödas dag vill jag därför hellre tänka på alla flyktingar och asylsökande som idag, i Sverige lika väl som i Frankrike, nekas uppehållstillstånd eller asyl för att i stället kastas ut ur landet och fraktas tillbaka till en tillvaro som i många fall slutar med döden.
Borde inte tolerans och humanitet utgöra de allra viktigaste ingredienserna i den franska respektive svenska ”identiteten”?
◾ Se Marine Le Pen i intervjun här:
◾ ”Quelle identité nationale” diskuteras i detta inslag från France24: