Frank Witzel, född i Wiesbaden 1955 och vinnare av årets Deutscher Buchpreis, har skrivit den mest underhållande terroristroman jag läst. Den har en titel lika lång som boken är tjock: ”Die Erfindung der Rote Armee Fraktion durch einen manisch depressiven Teenager im Sommer 1969” (”Uppfinningen av Röda Arméfraktionen av en manodepressiv tonåring sommaren 1969”). Boken, hans tredje roman, är en epokroman om det dåvarande Västtyskland sett ur en tonårings perspektiv i en tid då Västtyskland snart skulle komma att lamslås av attentat, då terrorister jagades och politiker använde rädslan för dem för att införa nya stränga lagar. Landets nazistiska arv var inte på långa vägar bearbetat eller avslutat än. Romanen blir till en beskrivning av en trång, småborgerlig värld på den hessiska landsbygden, där 60-talets frigjorda hippieliv är långt borta.
Romanen inleds med att den namnlöse, 12-årige berättaren och hans vänner Claudia och Bernd jagas i en vild biljakt, deras enda vapen är en vattenpistol. Samma kväll visas på TV hur polisen söker efter terrorister de jagat under dagen. Jagar de barnen, som kallar sin hemliga klubb Röda Arméfraktionen? Är det lilla kompisgänget i själva verket de som grundat terrororganisationen som skulle skrämma Västtyskland under stora delar av 70-talet? Till en början kallade sig vännerna ”Tupamaros von Biebrich”, men de bytte namn till ”Rote Armee Fraktion”. Biljakten utspelar sig sommaren innan den verklige terroristen Andreas Baader rymde från sitt fängelsestraff den 14 maj 1970 i Berlin, vilket brukar räknas som RAF:s födelsedatum. Det var första gången terrorgruppen använde skjutvapen och människor fick livsfarliga skador.
Läsaren hålls på halster i 98 okronologiska kapitel. Witzel hoppar mellan minnesfragment, filosofiska utläggningar, barnprogrammet Fix und Foxi, tiden som korgosse i en trång, katolsk värld och ett vuxenperspektiv då berättaren fått diagnosen bipolär och ligger inlagd på en psykiatrisk klinik i Eppendorf. Det återkommer scener, då en förhörsperson (säkerhetspolis eller psykiater?) pressar berättaren på information om vad som egentligen hände den där sommaren 1969 och ifall det funnits kontakter till Baader-Meinhof-ligan.
Tidshoppen känns ibland lite spretiga, men romanen ger en god bild av den mångfacetterade Förbundsrepubliken. Barnets syn på världen, hur det försöker få en logik i den ofta absurda verkligheten under kalla kriget, är avväpnande tragikomisk med alla fördomar och ovetskap om livet på andra sidan muren, som att det i Östzonen aldrig spelades underhållningsmusik, endast Internationalen och marscher, eller att alla barn var tvungna att lära sig hantera vapen efter skolan. När världen är svår att förstå skapar man sina egna sanningar.
I detta brokiga, intelligenta lapptäcke av skruvade historier återkommer vissa teman, som när minnena från den katolskt präglade uppväxten flätas samman med bilden av terroristen som ett slags idealiserad Messias; bland annat jämförs de ikoniska fotografierna på den döde terroristen Holger Meins med Mantegnas och Holbeins Kristusavbildningar.
Romanens ungdomsperspektiv är övertygande och påminner om Günther Grass Blecktrumman om Oskar Mazerath från 1959. Även Grass använde sig av en outsider för att kunna beskriva nazismen – något ingen författare gjort i romanform tidigare. Det hade inte varit möjligt att skildra den sjuka verkligheten genom någon som ansetts ”normal” tidigare. Det är uppenbarligen lättare att även beskriva tiden för den så kallade tyska hösten genom en person som anses vara psykiskt sjuk.
Frank Witzel har lagt till ett register längst bak med alla viktiga personer och händelser: från Absent-minded Professor, Achim, Achims mor, Achims far, Adenauer Konrad, Adler Kino till Zappa Frank, Zauberkönig, Zauberseife och ZDF; fjorton sidor sökord. Greppet är både smart och underhållande – och ger läsaren möjlighet att lätt återvända till favoritepisoderna – för läsa om, det kommer man att vilja.