Från “Ships in the River” till “On the Waterfront”…

Av IVO HOLMQVIST

“He became one of Hollywood´s more complex character actors, at his best and most disturbing with roles that carry much moral weight or none at all”

Det påstår Ephraim Katz om Karl Malden, i “The MacMillan International Film Encyclopedia”. Det kan kanske stämma. Åtminstone är han bra som den katolske prästen Father Barry i Elia Kazans ”On the Waterfront” (1954,”Storstadshamn”). För den rollen nominerades han till en Oscar som han inte fick.

I filmen är han rakryggad i både yttre och inre mening när han försöker övertala de strejkande sjåarna i New Yorks hamn (inspelningen gjordes i Hoboken) att avslöja korruptionen i hamnarbetarförbundet.

Malden som Father Corrigan

Just ”On the Waterfront” tar störst plats av de nitton filmerna som det samtalas om i Jeff Youngs intervjubok ”Kazan, The master Director Discusses His Films” (1999). Fast Maldens roll är regissören inte särskilt pigg på att lägga ut texten om, kanske för att han inte ville bli påmind om McCarthys kommunisthetsiga femtiotal, när han var lösmynt inför kommittén för oamerikansk verksamhet, HUAC.

512eh12ccal_sl210_

Till Bokhandeln

Karl Malden med den stora potatisnäsan, a ”bulb-nosed character star” som Katz kallar honom, såg ut som om han var från Irland.  Men han var född i Chicago, dock av invandrade serbisk-kroatiska föräldrar. Han är en av de fyra filmstjärnor man minns från ”Storstadshamn” – de andra är den hårdföre Lee Cobb som korrupt och kriminell fackföreningsledare, vidare den vekt tuffe Marlon Brando som ung boxare som nu är sjåare (den rollen studerade James Dean säkert noga), och så Eve-Marie Sainte, en ljuvt blond flicka som han förälskar sig, och vars bror i filmen dödas innan han hinner tjalla och sätta dit fackpampen.

Det var hennes debut, hon hann bli betydligt mera sofistikerad som tvetydig hjältinna i Hitchcocks spionthriller ”North by North West”, filmen där allting händer: Cary Grant som jagas av ett lågsniffande plan över mellanvästerns majsfält, polisjakt på ett tåg i både restaurangvagn och sovkupé, slutscenernas hisnande klättring utmed de fyra presidenthuvudena uthuggna i Mount Rushmores klippor…

Storyn till ”Storstadshamn” var skriven av Budd Schulberg som tidigt slog igenom med en läsvärd bok som genast blev klassisk, om en streber: ”What Makes Sammy Run?” Han skrev också en bra men nu ganska glömd bok, ”The Disenchanted”, ett bara lätt maskerat porträtt av F. Scott Fitzgerald som han supit samman med under en vinterkarneval på Dartmouth College där jag senare köpte den billigt, någon hade tydligen fått nog av denna nyckelroman.

Men manuskriptet bakom ”On the Waterfront” var inte alltigenom Schulbergs original. 1946 kom romanen ”Ships in the River” som Warner Brothers genast köpte filmrättigheterna till. Man erbjöd Viveca Lindfors rollen som en ung utvandrad norska. Efter viss tvekan tackade hon nej, och när filmen åtta år senare var klar återstod inte särskilt mycket av romanen som man köpt in. Den var skriven av Gösta Larsson, född 1898 i Malmö och under trettio- och fyrtiotalen en hyfsat framgångsrik amerikansk proletärförfattare.

larsson

Gösta Larsson

Han hade debuterat med ”Our Daily Bread” 1934 som kom på svenska lite senare, dock inte i hans egen översättning (den handlar om det proletära Malmö storstrejksåret 1909), och hade fortsatt med utvandrarromanen ”Fatherland, Farewell”. Hans tredje bok som Vanguard Press gav ut 1941 var en sjöroman: ”The Ordeal of the Falcon”, och en fjärde den politiska satiren ”Revolt in Arcadia”. Sedan kom ”Ships in the River”, och så inget mer. Kanske höll han vid sin död på med en stor självbiografi, kanske ännu en roman, uppgifterna är svävande och suddiga. Några efterlämnade manuskript finns hur som helst inte kvar.

Han dog 1955 i sitt garage i Waterford, Connecticut, möjligen för egen hand, kanske var det i stället ett beställningsmord av politiska motståndare. Det antydde hans åldrige bror i Malmö när jag ringde upp honom för tjugofem år sedan, men de närmare omständigheterna förblev dimmiga. Redan då hade Gösta Larsson hamnat i skymundan, och nu är han förstås komplett glömd förutom på Malmö Stadsbiblioteks hemsida som har några upplysande rader om honom. Kanske har hans böcker sjunkit undan med viss orätt: ”vi vill, trots att han nu skriver på ett främmande språk, med stolthet räkna honom till våra egna”, skrev Eyvind Johnson i Arbetet 1938. Fast det var då det…

Allt detta för att den rakryggade Karl Malden avled i går, den första juli, 97 år gammal – för övrigt var hans äktenskap, ingånget 1938, det längsta i Hollywoods historia..

Ivo Holmqvist

Kommentera: