Èric Pessans och Olivier de Solminihacs Les Étrangers är en aktuell och viktig ungdomsroman om ensamkommande flyktingbarn och om dem som skor sig på migrationen, och ett exempel på fransk ungdomslitteraturs allt större engagemang för samhällsfrågor skriver här Lena Kåreland
Handlingen i den franska ungdomsromanen Les Étrangers av Éric Pessan och Olivier de Solminihac utspelar sig under en enda natt. Skildringen är koncentrerad både vad gäller tid och rum, och vi får följa huvudpersonen, den femtonårige Basile, när han kommer i kontakt med flyktingsituationen i sin hemtrakt. Han bor i norra Frankrike, nära Calais, och han har hört talas om immigrantläger och unga pojkar som försöker fly, bland annat genom att klamra sig fast under lastbilar. Ibland dör de under sina försök att komma undan polisen eller maffian. Deras önskan är att kunna ta sig till Storbritannien.
Av en händelse hamnar Basile på väg hem en kväll på en nedlagd järnvägsstation. Där träffar han en gammal kompis, som försöker hjälpa flyktingarna att ta sig igenom skogen utanför stationsområdet. Utan att han är riktigt är medveten om det dras Basile in i en dramatisk flykt tillsammans med fyra unga pojkar. Dessa håller sig gömda, därför att de är efterspanade och har flytt från det närliggande lägret för ensamkommande flyktingar. Basile hör rop och skrik och ser på håll ljussken och polisbilar. Flyktingpojkarna uppslukas av mörkret och försvinner. Blir de tillfångatagna eller klarar de sig? Under natten som aldrig tycks ta slut vandrar Basile och hans kamrat genom en lång mörk tunnel. De träffar en äldre kvinna, tidigare barnmorska. Hon är en av de få som står för medmänsklighet och som för in en strimma av ljus i den hårda immigranttillvaron.
En värld som tidigare varit helt främmande för Basile öppnar sig för honom. Trots att han levt så nära flyktinglägren har han blundat för vad som utspelar sig där och varför dessa läger överhuvudtaget finns. Vad har drivit de människor som hamnat där att lämna sina hemländer? Nu får han se en misär han inte kunnat föreställa sig, han får även erfara sin egen rädsla och skräck samtidigt som han får bevittna andras förtvivlan och vanmakt. Han får en aning om hur det är att vara utan mat och sakna det mesta som hör till livets nödtorft.
Gradvis blir han också klar över att där det råder svår nöd finns också skrupelfria människor som ser en chans att tjäna pengar på andras olycka och på så sätt skaffa sig makt. Berättelsen, som har drag av det dokumentära och reportagebetonade, är huvudsakligen mer registrerande än analyserande och propagandistisk. Men författarna ställer mellan raderna flera frågor om mod och ansvar utan att ge några tydliga svar. Läsarna lämnas att själva ta ställning.
Allteftersom berättelsen framskrider inser man att även Basile och hans kamrat har sina bekymmer. Basiles deprimerade pappa försvinner stundtals från hemmet och man vet inte var han håller hus. Hans mamma har ständigt rödkantade ögon. Hans kompis som lever mer eller mindre på gatan har en pappa som han då och tvingas hämta från krogen när denne är så berusad att han inte kan ta sig hem själv. I ett avslutande kapitel där handlingen tilldrar sig något längre fram i tiden knyts trådarna ihop. Här finns ett visst hopp om framtiden, åtminstone för bokens huvudperson.
Det är ett originellt grepp att skriva en bok tillsammans som Pessan och Solminihac har gjort. De har tidigare inte samarbetat men känner varandra sedan länge. Solminihac hade kört fast i ett romanskrivande som byggde på ett stort arkivarbete. Tillsammans med Pessan ville han börja på något nytt, och han ville behandla ett aktuellt ämne. Då de bägge författarna bor på olika håll skickade de kapitlen mellan sig. Var och en svarade för ”sina” kapitel, och den andre skrev fortsättningen på det kapitel han fick av sin medskrivare. Endast bokens sista kapitel författade de tillsammans.
Pessan har skrivit för både barn och vuxna, både romaner och dramatik. År 2015 prisbelönades han för ungdomsromanen Aussi loin que possible som handlar om två trettonåringar och deras hårda livsvillkor. En av dem hotas av att bli utvisad till Ukraina. Också Solminihac har gett ut böcker för både barn och vuxna, och han har även publicerat en samling poesi. Les Étrangers är en aktuell och viktig ungdomsroman och ett exempel på fransk ungdomslitteraturs allt större engagemang för samhällsfrågor.