Fragment av en underförstådd moral

Det är de outtalade samförstånden som är svårast att handskas med. Vår tid är inte lika ideologilös som det påstås. Jämför med hur det såg ut under den första tredjedelen av 1900-talet: en mängd tydliga, konkurrerande litterära och konstnärliga ideologier, som små scouttrupper eller politiska partier – surrealism, vorticism, psykoanalys, konstruktivism, expressionism – vars anhängare älskade att gräla och inte gjorde någon hemlighet av vilken rörelse de sympatiserade med.

Idag lever vi snarare i de outtalade, namnlösa, diffusa ideologiernas tid. Det kan vara ett behagligt tillstånd, tills man anar ett samförstånd man inte kan eller vill vara del av, och vill ta spjärn mot det. Då är det som att försöka ta spjärn mot ett moln. Ett system av värderingar som nyss fanns nästan överallt, antytt, mellan raderna, går inte att få grepp om. Det ligger som ett mönster under så många texter, men kommer aldrig upp till ytan i någon av dem.

Hur bedriver man polemik mot ett outtalat samförstånd? Det har inga företrädare och har aldrig formulerats som en sammanhängande ideologi. Den som försöker sätta ord på det för att kunna diskutera eller angripa det kan lätt låta klumpig och orättvis.

Jag skulle vilja beskriva en sådan namnlös, moraliserande ideologi som kan höras när folk talar om litteratur. Jag kommer inte att ge er de bästa exemplen här, framvaskade ur de senaste årtiondenas kultursidor och tidskrifter, istället tänker jag använda ett exempel som presenterade sig själv för mig en kväll när jag följde en länk på nätet. Jag påstår inte att de två personer som jag kommer att citera är ansvariga eller ens särskilt representativa för detta sätt att tänka, det tror jag inte alls att de är. Jag väljer dem bara för att det var först efter att ha hört dem som jag kunde skriva det här. Nog med förbehåll, ni vill förstås veta vad denna underförstådda moral går ut på.

Platon (Wikimedia commons)

I februari 2006 möttes Horace Engdahl och den danske poeten Niels Frank på Literaturhaus i Köpenhamn för ett samtal om aforismen och fragmentet. Det jag hörde den där kvällen var en inspelning av samtalet som det danska förlaget Basilisk hade lagt ut på nätet. Frank och Engdahl är förtjusta i fragment och tråkas ut av aforismer. (Hur man ser skillnad på ett fragment och en aforism blev nog aldrig lika självklart för deras åhörare som det var för dem.) Fragmentet har blivit en frizon från allting som tynger dem i litteraturen, och därför tillskriver de fragmentet alla de positiva egenskaper en sådan frizon bör ha.

Varför är fragment bättre än andra slags texter? Aforismen är stängd, men fragmentet är öppet och oavslutat, får vi veta. En sluten text är auktoritär, förklarar de. En sådan text, säger Engdahl, försöker härska över sin egen läsning:

En auktoritär text, som jag uppfattar det, är en text som försöker beröva läsaren eller lyssnaren alla utgångar, alla nödutgångar. Alla utgångar ska vara stängda, det är som efter mordet på Gustav III på maskeradbalen: ’fermez les portes, je suis blessé’. Då ska man inom textens ramar undanröja alla möjliga undanflykter hos läsaren. Så är ju vissa texter skrivna, vissa texter av Hegel, till exempel, är ju skrivna på det sättet, många marxistiska texter på sin tid var skrivna på det sättet, moraliska texter är i allmänhet författade på det viset.

Niels Frank ironiserar över en litteratur ”där vi strör omkring sanningar om världen och oss själva och existensen och gud och allt vad det nu är”. Han uppskattar fragmentet för att det är en genre som befinner sig i permanent kris, en genre som inte blir till något, som inte klarar av att ta sig samman och bli en novell, en roman eller något annat färdigt. Helheten är makten och fragmentet gör uppror mot makten, säger han (medan, får man förmoda, varje ”hel” text, som Macbeth eller Mörkrets hjärta eller Kafkas ”Förvandlingen” är solidarisk med makten).

Jag har verkligen ingen aning om varför fragmentet gör uppror mot makten”, fortsätter han, ”men det gör det ju (skratt), det kan vi ju… det ligger ju självklart i fragmentets natur att det ska göra uppror.” Så låter en gemensam självklarhet, något som man förväntas nicka bifall åt utan att tänka efter. Engdahl uttrycker samma sak på ett elegantare sätt: ”Jag kan inte tänka mig ett fragment som talar i ett kollektivs namn.

Här borde man stanna upp och tänka efter ett ögonblick. Hur kommer det sig att Frank och Engdahl genast, vid mötet med en text, börjar leta efter utgångar och undanflykter, som ett barn som motvilligt hamnat i skolbänken? Det här rör sig om två mycket erfarna läsare och därför gör deras reaktion mig en aning skeptisk. Vad är det här för rastlöshet och hur har den uppstått?

Det alltför välformulerade, tycker Engdahl, har börjat låta inställsamt:

”Hela litteraturens historia är behäftad med en ofrihet. En ofrihet som består i att den måste behaga läsaren att den på något sätt måste skapa en form som är begriplig och njutbar för läsaren och som styr läsarens läsning, som gör läsarens upplevelse fullödig och enhetlig och som på sätt och vis gör all litteratur en liten, liten smula inställsam, så som Platon säger redan i Protagoras. Och överallt i litteraturen kan det hela tiden uppträda författare som känner detta, som inte godtar detta och som därför bryter sig ur sin egen ofantliga litterära talang.”

Därmed blir talang lika med att bryta sönder det man hade kunnat säga: man måste vakta på det man skriver, hindra det från att bli för slutet och för inställsamt.

Det som skiljer en öppen text, som fragmentet, från en sluten, säger Frank och Engdahl, är att den är dialogisk. Vid det här laget har vi börjat höra ett antal positiva och negativa ord i deras samtal, ord genom vilka man kan urskilja ett underliggande värdesystem: ”oavslutat” och ”dialogiskt” kontra ”hierarkiskt” och ”auktoritärt”. Att tala om öppet kontra slutet kan låta som om man bara konstaterar objektiva defekter i texter, men det har blivit de termer med vilka vi i vår tid moraliserar kring litteratur.

Vi har fått en neurotisk känslighet för hierarkier (för vissa hierarkier, inte alla: hierarkier som inte är intellektuella har vi sällan några problem med); vill man fördöma något inom kulturlivet använder man ”hierarkisk” eller ”auktoritär” som skällsord, utan egentligt innehåll. Vilken text som helst kan vid behov kallas hierarkisk. När Aase Berg berömde Jörgen Gassilewskis senaste diktsamling (DN 17/2 2012) kallade hon Tranströmer ”auktoritär”, vilket visar hur töjbart ordet har blivit.

Fragment från Johannesevangeliet på grekiska från 125 e. Kr. , allmänt ansett som den äldsta av alla påträffade texter i NT

Vad är en dialogisk text? Man skulle kunna svara: en text som får en inre dialog att uppstå inom läsaren. Men de texter som stimulerade en meningsfull inre dialog för ett par generationer sedan gör inte alltid samma sak för oss. Den enes dialog är den andres auktoritära tonfall. Hur kommer våra dialogiska texter att låta för framtida läsare? Därför vore det bättre att inte tala så kategoriskt om dialogiskt kontra auktoritärt, istället borde vi säga att det slags hörsel som väcker läsarens inre dialog har börjat lyssna efter något annat än det gjorde tidigare.

Det fulländade är auktoritärt eller inställsamt, det öppna och skissartade är gott – det är inte svårt att förstå. Men om man ser båda på lite större avstånd är en skiss inte nödvändigtvis mer öppen än ett färdigt verk. Det har inträffat en förändring som gör att vi inte längre vill – eller kan – fylla det färdiga verket med känslor. Vi har börjat uppleva det färdiga som stängt istället för inbjudande, det engagerar inte vår fantasi längre, inlevelsen i det färdiga upplevs som ett arbete. Det lustfyllda har flyttat sig.

Lustigt nog tycks vi samtidigt ha glömt allt vi brukar predika för oss själva om att åskådaren alltid är aktiv, inför avslutade såväl som oavslutade verk: man kunde lika gärna säga att det är vi som gör vissa verk stängda eller öppna. Vi föredrar att tro att den här förändringen beror på att vår smak är överlägsen, på att vi har blivit medvetna om något slags objektiva, auktoritära egenskaper som finns inneboende i alla avslutade verk och som föregående generationer inte var tillräckligt finkänsliga för att upptäcka.

Att vi inte längre skriver avslutat eller aforistiskt beror inte på att vi inte kan, intalar vi oss, utan på att vår moral är lite bättre än föregående generationers: vi har minsann förstått att avslutade texter är auktoritära. Att ställa frågor är rätt, att komma med svar eller definitiva värdeomdömen är fel. Det alltför välformulerade har del i det gamla repressiva samhällets skuld, trots att de litterära verk vi nu tycker om att döma ut som auktoritära och skuldbesmittade inte sällan var en del av sin tids anti-auktoritära motstämma. På det här sättet kan den som har lust argumentera för att Pantagruel är lika auktoritär som Mein Kampf, eftersom båda, utan större ansträngning, kan klassificeras som slutna texter.

Är det fel att moralisera på det här sättet, då? Inte nödvändigtvis. Fel är det bara om vi inte är medvetna om det: om vi tror att vi inte moraliserar när det är det vi gör. Svar och värderingar kan ju kommuniceras på fler sätt än genom direkta påståenden. Även en fråga, skenbart oskuldsfull, en fråga som till synes lämnas öppen och obesvarad, kan lära ut en värdering lika effektivt som en smäll på fingrarna. Det är fullt möjligt att skriva en text som uppfyller alla våra krav på att vara dialogisk och oavslutad, samtidigt som den inte gör något annat än att kommunicera pekpinneaktiga värderingar på Pelle Snusk-nivå; det brukar hända under varje svensk kulturdebatt.

Så länge vi inte är medvetna om detta moraliserande kommer vi att missförstå oss själva. Det borde vara på tiden att vi tar tag i det system av värderingar och samförstånd som hänger ihop med det och lyfter upp det från det outsagda till det utsagda så att vi kan se klart på det. Vi borde börja undersöka vilka dessa underförstådda värderingar egentligen är, och vad de gör med oss, lika grundligt som vi har undersökt 1800-talets värderingar, nationalismen, rationalismen och kolonialismen.

Fast å andra sidan. Det som först såg ut som ett moraliserande om auktoritärt kontra dialogiskt skrivande är, när man lyssnar vidare på Franks och Engdahls samtal, också ett krav på att litteraturen ska väcka gensvar inom dem. Litteraturens Golfström är på väg att ändra kurs, som om den drogs mot ett tomrum eller ett outnyttjat sidoområde. Gillar man inte denna utveckling kan man inte argumentera emot den, eftersom den lika lite som Golfströmmen drivs av argument. Det handlar snarare om minsta motståndets lag blandat med lusten till nya upptäckter.

Den som inte vill dela samförståndet kring det oavslutades estetik, eller den ökande självmedvetenhet som blir följden av att man ständigt måste påminna sig själv om litteraturens inbyggda inställsamhet, ställs inför den svårare uppgiften att visa att det finns fler sidoområden än de som Engdahl och Frank talar om, kanske rent av mer spännande och löftesrika än det oavslutade och fragmentariska, där det inre gensvar som läsaren alltid söker skulle kunna uppstå på nytt.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).