Första världskriget
Tre böcker från den tiden

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av LARS LINDVALL

Utanför Librairie Gibert i Quartier Latin stod lådor med livres d’occasion, av andra redan lästa böcker som såldes billigt. Jag gick ofta dit från Cité Universitaire för att köpa någon bok. Slumpen styrde valet av böcker. Böckerna har jag kvar. Tre av de författare jag då lärde känna läser jag nu på nytt eftersom de levde och skrev vid tiden för Första världskriget.

Henri Alain-Fournier.
Henri Alain-Fournier (egentligen Alban-Fournier) föddes 1886 och dog vid fronten 1914. Han hann skriva en enda bok innan kriget bröt ut – Le Grand Meaulnes (1913). Den har fått klassikerstatus och är en av de mest älskade nittonhundratalsromanerna i Frankrike. Den anses även i andra länder vara en av de finaste skildringarna av adolescensen som finns. Ingen mindre än John Fowles har sagt att Le Grand Meulnes är ”the greatest novel of adolescence in European literature”. Översättningar har gjorts till många språk. Den finns också på svenska (Det underbara äventyret, 1990). Och den har två gånger blivit film, 1967 och 2006. Det var magisk läsning för mig den där sommaren på Cité universitaire men, undrade jag nu inför omläsningen, har boken kvar sin magi även för den åldrade och erfarenhetstyngde läsaren? Ja, det har den.

[video_lightbox_youtube video_id=”PDt4XR7MUcU” width=”840″ height=”580″ auto_thumb=”1″]

I Alain-Fourniers sagobetonade berättelse är det möjligt att vara både barn och vuxen samtidigt. Augustin Meaulnes upptäcker ett slott där en fest äger rum, med lekar, danser och maskerader. Det är unga människor som själva bestämmer över vad som händer. Augustin drabbas där av kärlek till en ung kvinna vid namn Yvonne de Galais. Men deras möte blir flyktigt och hon ber honom att inte följa efter henne. (Förebilden var en Yvonne de Quièvrecourt som den unge Alain-Fournier varit olyckligt förälskad i.) Augustin kan senare inte glömma vad han fått uppleva och han önskar sig tillbaka till slottets värld av oskuld och renhet.

I augusti inkallades Alain-Fournier till militärtjänstgöring som löjtnant vid infanteriet. Han stupade den 22 september, i de våldsamma striderna kring Les Esparges (Éparges) vid floden Meuse i nordöstra Frankrike. Hans kvarlevor återfanns inte förrän 1991. En lantbrukare hade av en händelse funnit en massgrav som tyskarna grävt. Undersökningar av skeletten ledde till att Alain-Fourniers kvarlevor, bland andras, kunde identifieras. Hans grav finns nu på kyrkogården i Saint-Rémy-la-Calonne. Och hans namn återfinns på en vägg i Panthéon i Paris, där det finns en lista med namnen på franska författare som dog i kriget.

Alain-Fourniers mästerverk är en sen yttring av senromantiken. Efter Första världskrigets utbrott var romantiken inte längre möjlig. Det där slottet dit Augustin Meaulnes råkat komma var för alltid försvunnet.

Le Grand Meaulnes kan med fördel parallelläsas med The Great Gatsby (1925) av F. Scott Fitzgerald. Det är inte bara boktitlarna som liknar varandra. Det är högst sannolikt att Fitzgerald läste Alain-Fourniers berättelse under sin Parisvistelse på 1920-talet. Ett jämförande studium skulle i så fall kunna vara ett intressant ämne för en avhandling.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Henri Barbusse.
Henri Barbusse debuterade som poet redan på 1890-talet. Han skrev sedan en roman – L’Enfer (1908) – som präglades av naturalismen men också av dekadensen i det tidiga 1900-talet. När kriget bröt ut anmälde han sig som frivillig till militärtjänst i infanteriet, detta trots sin pacifistiska övertygelse och att han fått frisedel från värnplikt på grund av dåliga lungor.

Han deltog i skyttegravskriget fram till 1916 då han sårades. Därefter tjänstgjorde han vid försvarsministeriet och bar alltså ännu uniform då han skrev färdig sin krigsroman Le Feu : Journal d’une escouade som kom ut det år då han lämnade fronten. Det är en av de allra första franska romanerna, kanske rentav den första, som berättar om skyttegravskrigets fasor.

Vi ser först landskapet i fågelperspektiv, ett nätverk av skyttegravar, och förflyttas sedan ner i gyttjan och stanken på deras botten. Vi får lära känna soldaterna – les poilus – i en pluton, får veta deras namn och vad de gjort före kriget. Berättaren gör som i dagboksform anteckningar i stunder av vapentystnad vilket ger boken en episodisk karaktär. Den är uppbyggd av ganska fristående kapitel. Rådande censur släppte igenom boken trots den råa realismen i krigsskildringen och boken togs väl emot även vid hemmafronten.

Efter Första världskriget formerade sig vänster- och högerkrafterna i Europa inför nästa stora förödande kraftmätning. Barbusses författarskap i mellankrigstiden var politiskt. Han började ge ut tidskriften Clarté 1919. (Svenska Clartéförbundet bildades 1921. Det finns fortfarande kvar och dess tidskrift kommer ut med fyra nummer per år.) Barbusse gick in i kommunistpartiet 1923 och blev en ivrig försvarare av ryska revolutionen. Han gjorde flera resor till Sovjetunionen och blev vän med Lenin och Gorkij. Barbusse dog 1935, sextiotvå år gammal, i Moskva, samma år som hans bok om Stalin publicerades hemma i Frankrike. Det har påståtts att Stalin låg bakom hans död.

Barbusses bok översattes tidigt till svenska. Redan 1917 kom Elden : en halvtropps dagbok i översättning av Hugo Hultenberg. Internationellt ses den som en klassiker. Till engelska översattes den första gången året efter dess publicering i Frankrike. En ny engelsk översättning kom ut 2003 (Under Fire : The Story of a Squad). Den har detta minnesår givits ut i på nytt i Penguin Classics.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Roland Dorgelès.
Roland Dorgelès föddes 1885 och dog 1973. Han flyttade som ung till Paris för att leva storstadsliv och var vid krigsutbrottet känd som journalist och författare. Han var bland annat verksam vid kabarékrogen Le Lapin Agile i Montmartre. Dorgelès fick ett långt liv och hans författarskap är omfattande men mest känd är han för sin krigsroman Les Croix de bois som kom ut 1919. Den har aldrig översatts till svenska. Det är ett av de tidigaste försöken att i skönlitterär form skildra kriget realistiskt och boken har ofta jämförts med Barbusses Le Feu.

Dorgelès hade av hälsoskäl frikallats från militärtjänst men tack vare sin vänskap med Georges Clemenceau, som han lärt känna på tidningen L’Homme libre, kunde han i augusti 1914 mönstra in i infanteriet som frivillig. Han deltog i strider fram till 1916, befordrades till korpral men sårades och hemförlovades. Han dekorerades med La Croix de guerre.

Handlingen i Dorgelès krigsroman är enkel och okomplicerad men krigets verklighet framstår i all sin tragik. En ung juridikstuderande, Gilbert Demachy, anmäler sig till tjänstgöring i ett infanteriregemente som under 1915 sätts in i striderna i Champagne. Han ingår i en pluton där han blir bekant med soldater med mycket olika bakgrund. Vi lär känna dem alla till namnet. Endast en i plutonen överlever – Sulphart som såras och skickas hem. I berättelsens slut dör Gilbert i ett övergivet slagfälts gyttja. Träkors – des croix de bois – fick spikas ihop när man inte hade möjlighet att ta bättre hand om stupade soldater.

[video_lightbox_youtube video_id=”lme2YVwyOHk” width=”840″ height=”580″ auto_thumb=”1″]

Dorgelès krigsroman blev film 1931 i regi av Raymond Bernard. Rollbesättningen bestod nästan helt av veteraner från kriget. Franska armén hade ställt några bataljoner värnpliktiga till förfogande som statister men regissören var inte nöjd med hur de agerade i skyttegravarna och använde sig därför av veteraner från 1914-1918. För största möjliga realism gjordes inspelningar på ett verkligt slagfält. Inspelningarna där måste flera gånger avbrytas då man fann kvarlevor efter stupade soldater eller också granater som inte exploderat. Premiärvisningen ägde rum 1932 inför delegater vid The Second Geneva Naval Conference. Andra visningen ägde rum i Frankrike för veteraner från 39e Infanteriregementet. Filmen har detta minnesår 2014 visats som klassiker vid Filmfestivalen i Cannes.

Inför Andra världskriget blev Dorgelès krigskorrespondent. Under efterkrigstiden var han en etablerad och respekterad kulturpersonlighet. Han blev ordförande för L’Académie Goncourt och för L’Association des écrivains combattants.

Vid den plats i Montmartre som bär hans namn finns en minnesplakett på vilken står: « Je hais la guerre mais j’aime ceux qui l’ont faite. »

Kommentera: