Första världskriget 1914-2014
Jörn Leonhard – Die Büchse der Pandora

Den 1 augusti 1914 förklarade Tyskland Ryssland krig. De föregående hundra åren hade varit relativt fattiga på krig och krigen som utspelade sig hade blivit kortvariga – man hade gått in för avgörande slag, inte för utnötning. Undantagen var Krimkriget och amerikanska inbördeskriget, men dessa hade utkämpats i den gamla världens utkanter. Inte minst Helmuth von Moltke, den store och äldre, som i början av sin militära karriär hade varit rådgivare åt den osmanske sultanens bräckliga imperium, varnade för att de nya vapnen och massarméerna skulle skapa en aldrig tidigare skådad förödelse – han gjorde det i sitt sista tal i den tyska riksdagen 1890, själv nittio år gammal.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (329 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (329 kr)

Han varnade förgäves och han fick rätt. Om 1800-talet – vid sidan av de blodbad som de imperialistiska makterna ställde till med i sina kolonier – hade varit ett fredens århundrade, blev 1900-talet de många och långa krigens århundrade, och i det perspektivet är 1900-talet ännu inte slut. Det första stora kriget, 1914–1918, hade haft sina förpoststrider. Ryssland och Japan (som inte kom med på riktigt förrän 1941, men som under trettiotalet tog för sig av grannländerna) hade gjort upp med varandra 1905. Österrike försökte sedan slå ned den serbiska nationalismen, vilket ledde till de två Balkankrigen 1912 och 1913. Frankrike och Tyskland hade bråkat om gränsdragningar i Mellan- och Nordafrika. 1911 utlöste Italien det första Libyen-kriget, exakt ett hundra år före det andra, och inledde folkutrotning i det löst sammanfogade landet.

Dock var det föga som tydde på att en total sammandrabbning mellan alla stormakterna var omedelbart förestående det där året 1914. Ryssland var insnärjt i sociala och politiska konvulsioner och utmattat av en revolution nio år tidigare. England var upptaget av något som liknande inbördeskrig i Nordirland och Frankrike var inne i en djup finanskris och hade nyss infört treårig värnplikt med ännu oövat manskap. I Tyskland fanns det förvisso en krigsopinion, bland militärer, akademiker, intellektuella. Men kejsar Vilhelm II har uppenbarligen stretat emot. Ändå fick krigsivrarna som de ville, och de fick också många antimilitarister, socialister och före detta pacifister med sig – inte bara i Tyskland utan i samtliga länder som deltog i första världskriget, och i en del andra också.

Den ursprungliga tolkningen av krigsutbrottet, att Tyskland – Europas ledande och mest moderna samhälle på hart när alla områden – var inringat av fiender och drevs in i kriget av händelsernas egen logik, närmare bestämt sin allians med Österrike-Ungern, punkterades av historikern Fritz Fischer (en före detta nazist) i boken Griff nach der Weltmacht (1961). Den föranledde en väldig strid som vanns av Fischer-sidan eller rättare sagt av en krets yngre vänsterliberala, västsinnade historiker som utvecklade Fischers teser att Tyskland hade rustat sig för en plats i solen, inte minst genom en snabb flottuppbyggnad, och att rikets gamla eliter som var på ekonomisk tillbakagång behövde en rejäl triumf för att sätta det borgerliga samhällets framvällande klasser på plats. Det var inre, inte yttre krafter som fick Tyskland att välja kriget.

Femtio år senare är det upplagt för en ny strid. Den brittisk-australiske historikern Christopher Clark, med en vacker bok om Preussen och en biografi över Vilhelm II i bagaget, skrev förra året The Sleepwalkers, en omedelbar bästsäljare. Han vill fördela skulden jämnt mellan de inblandade och såg en superskurk i storserbisk nationalism, en ytterligt gammalmodig uppfattning men kanske med genklang i de jugoslaviska inbördeskrigens kölvatten. Fischer å sin sida hade också varit tämligen konventionell rent metodisk, genom att stödja sig tungt på officiella dokument och inte beakta hela den samhälleliga dynamiken. Clark fokuserade på spelets huvudpersoner och blundar rätt kraftigt för det stora världshistoriska dramat. Kriget som utbröt kom ju att vara i drygt trettio år, fram till 1945, om man också beaktar revolutioner och motrevolutioner, inbördeskrig, militärkupper, statligt organiserat mördande under det glada 20-talet och något mindre glada 30-talet.

Den tyske historikern Jörn Leonhard, som inte var född när Fischer-fejden bröt ut, träder nu in på scenen med en mastodontisk lunta på långt över 1000 sidor, Die Büchse der Pandora. Detta är en forskare som beaktar de stora linjerna, de strukturella förändringarna, epoken i dess helhet. Han kan inte se att dåtidens Tyskland höll på att sprängas av sociala och politiska motsättningar och därför måste avlänka den folkliga vreden i en nationell massmobilisering. Tvärtom tycktes klasskonflikterna ha dämpats och demokratins och rättsstatens krafter vara på frammarsch i alla Europas huvudländer. Det såg under 1913 och början av 1914 ut som om Storbritannien och Tyskland skulle närma sig varandra – och historiskt sett hade de ju inte haft mycket otalt med varandra, det var fransmännen som varit britternas främsta huvudbry – och mellan Tyskland och Österrike fanns det en konkurrens som bara med möda kunnat överbryggas. Det var inte det att allianserna var fastsmidda, det var det att de var bräckliga som gjorde dem så lätta att sätta i rörelse. Och det var inte helt lätt att se hur mycket som stod på spel. Det fanns inget förtroendekapital att falla tillbaka på, menar Leonhard, som under Metternichs och tsarens heliga allians eller under Bismarcks europeiska konsert.

När detta förtroende inte längre fanns eller var förbrukat, och rädslan för det långvariga krigets fasor hade bytts mot illusionen om våldets skapande kraft, det industriella överlägets primat, då öppnades Pandoras ask och alla oroshärdar tävlade med varandra: sociala, etniska, nationella, religiösa, ekonomiska. Hans-Ulrich Wehler, en av de radikala historiker som vidareutvecklade Fritz Fischers syn på kriget, det tyska kejsarriket och den tyska imperialismen, har utnämnt Leonhard till tätryttare i den nya världskrigslitteraturen.

Men det är inte för de upphöjda individernas skull man läser denna tegelsten – de förblir anonyma, relativt ointressanta som aktörer – utan för begreppen, problemformuleringarna, synteserna. Däremot gräver författaren ned sig i skyttegravarnas vidrigheter och bekymren på hemmafronterna – det ger en sällsam och mäktig massverkan! När striderna var över tog det ju också mycket lång tid innan misären upphörde att plåga människorna som levde och hade överlevt i de före detta krigförande länderna.

_____________


Anders Björnsson

Anders Björnsson

Historiker och publicist. Utgav under hösten 2013 en svit politiska journaler, Den krypande kontrarevolutionen.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

1 kommentar

  1. ”en superskurk i storserbisk nationalism, en ytterligt gammalmodig uppfattning ” – gammalmodig? Försvann den i går eller så?

    ”Missförstånden, dumheten, schabblet, sturskheten, chanstagningarna, missgreppen, vettlösheten och förhoppningarna hade allt sedan söndagen i Potsdam den 6 juli haft fritt spelrum. Obevekligt skönjdes nu den yttersta följden:kriget” skrev på sin tid Jolo i sin analys av vad som hände 1914. Clarks mer detaljerade studie kommer i stort sett fram till samma slutsatser. (Fast båda var väl rätt influerade av Luigi Albertini.)

    När du avfärdar Clarks bok så lättvindigt är det väl, för att citera Henrik Berggrens anmälan av Clarks bok, därför att det är svårt att smälta tanken att ”nio miljoner döda soldater och fyra års förödande krig skulle ha orsakats av tillfälligheter” Ungefär som vi vägrar att acceptera att Kennedy och Palme mördade av förvirrade psykopater utan letar förtvivlat efter mera storslagna förklaringar.

    Foreign Affairs skrev i sin anmälan om beslutsfattarna i de deltagande länderna: ”They indulged in illusions of power, stereotypes about their enemies, and outmoded conceptions of sovereignty; they succumbed to the demands of transient domestic coalitions; … such leaders were sleepwalkers,generally unaware of the horrific consequences of the war they were about to unleash.”

    Inre minst just nu är det väl anledning att besinna detta. Det är människan som skapar historian, inte historian som skapar människorna.

    Tack för ordet.

Kommentera: