En av vårens mest uppmärksammade böcker i Belgien är en tandemutgåva på franska och nederländska med titeln Eindelijk bevrijd. Geen schuld, geen slachtoffer och Ni victime, ni coupable, enfin libérés, beroende på vilken språkversion man föredrar – så publiceras ibland böcker i ämnen som rör hela landet.
Men vad som gör boken särskilt intressant är både tillkomsthistorien och de självupplevda krigsöden som i gripande text och starka bilder återberättas av de båda upphovsmännen, Simon Gronowski och Koenraad Tinel, bägge nu i åttioårsåldern. Det är djupt fängslande att följa hur Gronowski, vars judiska familj utplånades av nazisterna för sjuttio år sedan, och Tinel, som växte upp i ett nazistiskt hem under samma tid, förenas och försonas i detta konstnärliga katharsisprojekt. Som bokens titel antyder har detta äntligen gjort dem fria att lägga av sig sina gamla offer- och syndabocksroller: ”Tack vare Koenrad är jag inte längre ett offer, och han har återfunnit sin far bortom ideologins svarta hål”, konstaterar Gronowski.
”I dag skiner solen, Simon, men inte för oss”, var hans syster Itas sorgsna kommentar när de båda syskonen tillsammans med sin mor hämtades av Gestapo en vacker Brysselmorgon 1943, för att interneras och så småningom deporteras. I april samma år föstes Simon och hans mor upp på ett tåg med destination Auschwitz, men ett under skulle hinna inträffa på vägen. Motståndsrörelsens enda framgångsrika anfall mot nazisternas fångtransporter inträffade just denna natt, och den då elvaårige Simon lyckades rädda sig till livet tack vare moderns uppoffring: ”Min mor skänkte mig livet två gånger: när jag föddes och när hon försakade sitt eget liv för att hjälpa mig på flykten.”
Efter kriget bestämde sig den unge Gronowski för att inte låta sorgen slå om i förbittring och hat; i stället försökte han bygga upp ett meningsfullt liv som ett sätt att överbevisa de krafter som velat förgöra honom. Strategin blev juridikstudier, jazz, idrott, arbete, familjeliv och decennier av tystnad om vad som varit. Först 2002 kom hans första vittnesbörd om förbrytelserna under kriget till uttryck i romanen L’enfant du 20e convoi. Ungefär samtidigt hade den kände bildkonstnären Koenrad Tinel, vars skapande länge präglats av hans nazistiska uppväxt, börjat bearbeta sina skuldkänslor i 240 närapå outhärdligt uppriktiga tuschteckningar som 2009 publicerades i boken Scheisseimer. I fjol blev den en uppmärksammad teateruppsättning som ledde till ett första möte mellan Gronowski och Tinel. Resultatet blev djup ömsesidig förståelse, vänskap och försoning med ett grymt gemensamt öde, vilket nu fått sitt konkreta uttryck i deras gemensamma bok.
Vad man upplever som starkast i den – orden eller bilderna – är en läggningsfråga, men att på allvar läsa eller se dem utan att beröras är knappast möjligt. Här återspeglas den stora historien på alla plan i den personliga, och Simon Gronowskis förmåga till förlåtelse framstår som än mer anmärkningsvärd när man vet att ett försoningsmöte också ägde rum mellan honom och Koenrad Tinels bror strax före dennes död. Brodern, som under kriget varit fångvaktare i den kasern där Gronowskis familj internerades och förnedrades, bad om förlåtelse och fick det. Hustrun hade inför mötet frågat sig vad man skulle bjuda på. Passade det verkligen med tårta vid ett sådant tillfälle? Jo, det passade nog ändå. Det blev tårta – och försoning.
– Klicka här för Tinels hemsida
– Se en intervju med författarna här
– Se ett videoklipp om Koenraad Tinel här: