Förlustval för Berlusconi och museinatt i Rom

bild

Från Museo di Montemartini

Av ÅKE MALM

Ett sensationsval – inget tvekan om detta. – För första gången under hans drygt 17 år långa karriär som politiker förlorar Silvio Berlusconi i ett val där han ställt sin egen person i centrum. Ett lokalval med blicken riktad mot rikspolitiken, en omröstning som i första hand skulle visa hans egen odiskutabla popularitet.

Istället blev det tvärtom. I hans egen hemstad Milano, där hans sagolika karriär började, förlorade hans koalition nästan 10 procent jämfört med förra valet. De 53.000 som skrev hans namn på valsedeln förra gången, krympte nu till knappt 20.000.

Men framför allt: högeralliansens kandidat i Milano, avgående borgmästaren Letizia Moratti stannade på 41,6 procent trots att hennes make och det egna partiet enligt malisen skall ha satsat 200 miljoner kr på valkampanjen.

Giuliano Pisapia, advokat och vänsterns kandidat, som utpekades som extremvänster och närmast revolutionär, vann valet med 48 procent efter en ”moderat”, lågmäld och resonerande kampanj enligt den klassiska dörr-till-dörr-metoden.

Och då skall man komma ihåg att Pisapia före valdagen ansågs i bästa fall kunna pressa Moratti till ett utslagsval. Och så går han och vinner med 7 procentenheter!

Nu är det här bara första steget, som jag förklarade i en tidigare blogg. Ingen av kandidaterna fick absolut majoritet varför de två som fick flest röster går vidare till ett utslagsval (ballotaggio) om 14 dagar. Under tiden är fältet öppet för förhandlingar och bakom-kulisserna-spel. Hur kommer de väljare som inte längre har sin kandidat med i spelet att reagera? Stannar de hemma, följer de partiledningarnas uppmaningar att stödja deras näst-bästa, eller tar de ett alldeles eget beslut bortom alla uppmaningar?

Tidningarna talar om en ilsken Berlusconi som känner sig förrådd av sina närmaste. För första gången har hans sätt att radikalisera en valkampanj slagit snett. Nu är det han som är den som ”extremiserar” medan vänsterkandidaten framstår som moderat.

Något liknande hände med högeralliansens andra ben, Lega Nord. Dalande siffror särskilt i deras egen nordöstra region. Ett fäste som Trieste såg vänsterns kandidat ta 40 procent medan Legan stannade på 10. Umberto Bossi stängde in sig på sitt kontor och nekade kommentera resultaten. ”En ekande tystnad”, kommenterar Corriere della Sera. Legan som ett från början typiskt lokalparti har tvingats greppa rikspolitiken och sett att allt inte är så lätt som den första populistiska approachen ville göra gällande.

bild

Från muséet Centrale Montemartini

Vänstern konstaterar med illa dold förtjusning framgångarna i Turin och Bologna. Piero Fassino vann i Turin, Torino, redan i första omgången. Det kanske var väntat, men inte att han skulle få 56,7 procent medan högeralliansens kandidat stannade under 30. Det minsta man kan säga är att Berlusconis utmålade kommunistspöken inte spökade i det här fallet. Fassino har gått den långa vägen inom PCI, PDS, Olivträdet och PD. Han har under långa tider varit ansvarig för partiets utrikespolitik och anses vara en trygg och säker gråsosse.

I Bologna var situationen mera komplicerad. Den tidigare borgmästaren, Flavio Delbono, hade tvingats hoppa av sedan det upptäckts att han tagit med sig sekreteraren på lyxresor på kontorets kreditkort. Sedan dess och fram till nu har Bologna regerats av en kommissarie regeringen tillsatt. En inte särskilt lovande inledning på valkampen för en kandidat som utmålades som litet grå och konturlös. Men det gick vägen ändå. Bologna, centrum för den emilianska kooperativa rörelsen, valde PD:s kandidat i första omgången med minsta tänkbara marginal. 50,5 procent.

Största problemet är som vanligt Napoli. Högeralliansen hade tänkt att sopa banan med vänstern efter en katastrofal administration synliggjord genom sopbergen på gatorna. Men det blir omval även här, mellan högerns Gianni Lettieri som stannade på dryga 38,5 procent, och outsidern och tidigare åklagaren Luigi De Magistris som fick 27,5. De Magistris hör hemma i Italia dei Valori, partiet som startades av Antonio Di Pietro. Även han tidigare åklagare som skapade sitt namn och rykte under Rena händerskandalen i Milano. Men samvaron mellan dessa båda ”magistrati” har inte alltid varit särskilt lätt.

Innan vallokalerna öppnar igen om 14 dagar måste alltså en hel del falla på plats. Intressant blir att se hur ”Tredje Polen” kommer att uppträda. Skall de fortsätta uppträda samlat eller skall var och en göra sitt eget val? Gianfranco Finis högerparti – satsar det på att i första rummet hålla vänstern borta från makten? Skall Pierferdinando Casinis kristdemokrater i UDC hålla fast vid den tuffa kritiken mot Berlusconi och stödja vänsterns kandidanter? Är det för Francesco Rutellis katoliker, som flydde ur PD, dags att tänka om nu? Ingen av dessa tre grupperingar nådde någon framgång i valet.

Det politiska spelet kommer att bli spännande de närmaste två veckorna.

bild

Från museet

Och under tiden…

Det finns ögonblick i Rom när tillvaron får ett nytt ljus. När man kan lämna vardagens rutiner och förundras över uppenbarelser man redan sett och upptäcka andra som varit dolda under alla dessa år.

Sådana ögonblick inträffade i lördags kväll och natt. Då organiserades ännu en gång ”La notte dei musei”, Museinatten. Då är alla museer öppna fram till kl 2 på morgonen och dessutom gratis för alla. Varje museum försöker lägga till något extra för att garantera sin publik. 200.000 besökare passade på i år – ett nytt rekord förstås.

Vi valde mitt gamla smultronställe Museo di Montemartini. Våra vänner hade, trots att de är infödda romare, missat denna enastående museiskapelse. För så är det – Montemartini platsar dåligt i guideböckerna, för det ligger ju litet avigt till, tycker man.

I själva verket når man Via Ostiense med tunnelbanan på några få minuter. Fem minuters promenad på gångbron över alla järnvägsspåren och så är man framme. Och finner att åtskilliga hundra hade haft samma intentioner. En lång kö ringlar sig fram mot ingången till den tempelliknande byggnaden. Lugnt och stilla. Romarna verkar vara födda med kökultur.

Medan vi väntar utväxlas kunskaper om denna skapelse. Här knyts klassisk arkeologi samman med den moderna tidens industriarkeologi. Det här var förr Roms största elcentral som började byggas redan kring 1912 – bara 40 år efter att staden blivit landets huvudstad.

Till en början användes ångpannor och turbiner för att producera elen. Mot slutet av 20-talet började man installera dieselmotorer som mot slutet av 30-talet byttes ut mot de senaste dieslarna på 7500 hk. Gigantiska apparater, höga som trevåningshus, av samma typ som drev atlantångarna på den här tiden.

Allt detta hade tjänat ut i mitten av 60-talet då anläggningen stängdes. Den stod oanvänd en tid innan någon fick en glimrande ide’. Länge hade man letat efter en lämplig lokal för alla skulpturer som lagrats i sekler i Kapitoleums magasin. 1997 gjordes Centrale Montemartini om till konstmuseum där dieselmotorerna och separatorerna från Alfa Laval står kvar som om skiftet just gått hem.

Framför och intill står grekiska original och romerska kopior efter hellenistiska original hämtade från utgrävningarna när Via Fori Imperiali kom till eller när villorna mellan dagens Via Boncompagni och Hadrianus stadsmur förstördes för att ge plats åt den nya huvudstadens kontor och direktörsbostäder.

bild

Caracalla

Det ger en alldeles särskild effekt att se kejsar Caracallas byst avteckna sig mot en vevstake av enorma dimensioner. Eller porträttbysten av Marcus Aurelius och Faustinas dotter Lucilla från 165 e.Kr tillsammans med en manöverpanel från 30-talet. Jag lovar att några timmar i Montemartini är väl använda – särskilt som det i lördags ingick en liten konsert av en utsökt napolitansk jazzsångerska med bossa nova på programmet. Så bra att man inte riktigt kunde bestämma sig för att stanna och lyssna eller ströva omkring med musiken i bakgrunden.

Och sedan över till Diocletianus termer – just framför Stazione Termini, precis när man kommer upp ur tunnelbanan. Nästan midnatt och nästan fullmåne, rosenpergolan blommar för fullt och i en av badanstaltens salar spelar en barockorkester. Man strövar runt och upptäcker Roms största klostergård, cortile.

Ja, jag medger gärna att det är försmädligt men av någon anledning har det aldrig blivit av att undersöka vad som döljer sig bakom den höga muren mitt emot Ekonomiministeriet. Vi har åkt den här vägen tusentals gånger på väg till stationen och först nu faller förlåten. Nyrestaurerat och välorganiserat – mitt i centrum. Otroligt.

Sedan hör det till saken att trots att kommunen organiserat denna förlösande museinatt stänger spårvagnen trafiken vid midnatt. Det tar ett tag innan det istället kommer en sen nattbuss och till slut är man hemma i alla fall.

Med romerska nyupptäckter efter nästan 50 år i stan…

Åke Malm

Kommentera: