Författarnas historia, tafflar och drottningpar

Nyheterna i finlandssvenska Hufvudstadsbladet gjorde ett underligt intryck igår: dels handlar det om den uppenbarligen av alla patienter så varmt uppskattade hemvårdaren som nu misstänks för något tiotal mord eller mordförsök, dels om högstadieskolan i Sibbo, kommunen strax öster om Helsingfors, där elever inte bara sprängt en toalett utan också ägnat slöjdlektionerna åt att tillverka dildos och dekorera olika föremål med hakkors.

Ett par av gossarna är nu rentav misstänkta för väpnat rån. Ack, ytterligare en illusion har man blivit av med:  i alla år har Sibbobarnen betraktats som landsortsbarn och därmed beskedligare än storstadsbarn.

Annars var jag i Helsingfors för att medverka vid det vårseminarium som Svenska Litteratursällskapet i Finland nu i flera år arrangerat i samarbete med Svenska Akademien och Sveriges ambassad. I år var rubriken ”Författarnas historia. Selma Lagerlöf och Zacharias Topelius” och de svenska gästerna var Horace Engdahl, Ebba Witt-Brattström och Peter Englund.  Formen är behaglig, man börjar klockan två och slutar klockan fem föredragen räcker inte mer än en halvtimme och kompliceras med en stunds musik. Alla talare håller tiden utan att någon moderator behöver spänna ögonen i dem, ingen ens bläddrar i papper och säger: ”Ja, hm – det här  blir visst för långt, nu får jag försöka korta av –”

För mig var huvudbehållningen Peter Englunds lågmält eleganta anförande om sin läsning av Topelius Fältskärns berättelser – till den finlandssvenska publikens glädje lät han förstå att Topelius överträffar sin förebild Walter Scott – och om den historiska romanen i allmänhet. Nej, jag kan inte redogöra för det, jag gjorde inga anteckningar, jag satt bara där och njöt. Men alltså:  att den historiska romanen blandar fakta och fiktion är ju en självklarhet, slog Englund fast, intressantare är att fiktionen segrar över fakta, ja, fiktionaliserar fakta. (Horace Engdahl som inledde seminariet var inne på samma spår: Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga hade en genomslagskraft som gjorde att verklighetens Värmland fick anpassa sig efter romanen.)

Fakta kan också komma att väga för tungt i den historiska romanen: författare som ambitiöst staplar fakta på fakta riskerar att skapa något som mest liknar ett oändligt luciatåg på dagis. Förövrigt handlar den historiska romanen alltid ytterst om den tid i vilken den skrivs. Om Topelius skildring av trettioåriga kriget brister så är det åtminstone till någon del för att just hans tid hade svårt för att förstå sig på just sextonhundratalet: efter den katastrof som första världskriget utgjorde gick det bättre och då kom mycket riktigt flera romaner om trettioåriga kriget. (Precis som det efter andra världskriget – och detta är nu min egen association – kom många romaner som byggde på Odyssevs-stoffet: den hemvändande krigaren var återigen ett aktuellt motiv.)

Nej, jag kan inte göra Englund rättvisa och det var inte bara vad han sa som var inspirerande utan också – i lika hög grad – hur han sa det: den öppna, prövande hållningen som gav intryck av att hans tanke fortfarande sökte sin väg. Vad jag själv talade om?

Jo, jag talade naturligtvis om min Topeliusbok och då framförallt om hur skillnaden mellan vetenskap och skönlitteratur är mindre än vi ibland tror, att båda triggas inte bara av intellektet utan också av känslan, intuitionen, fantasin, att det ofta är en enskild bild eller formulering som förlöser skrivandet. Jag talade – än en gång – om genrer och om det essäistiska skrivandet möjligheter att överskrida vedertagna genregränser. Och än en gång återvände jag också till  betydelsen av att göra rättvisa åt den kroppsliga erfarenheten, åt det konkreta.

Sandro Botticelli

Sandro Botticelli

Efter seminariet var det först mottagning och sedan middag på ambassaden. Ambassadören, Johan Molander,  harangerade vältaligt Horace Engdahl och Horace Engdahl harangerade lika vältaligt – och ännu utförligare – ambassadören: det visade sig att de två varit skolkamrater i Norra real och senare kurskamrater vid försvarets tolkskola. Under gymnasieåren hade ambassadören varit den mest litterärt försigkomne av de två och ständige sekreteraren försäkrade att hans inval i Svenska Akademien hade känts mycket mindre märkvärdigt än hans inval i Norra reals kulturförening Saga där Johan Molander styrde och ställde och skickade ut en inbjudan till bal där det stod ”Horace Engdahl med moatjé”.  Det exotiska ordet hade den unge Engdahl fått slå upp. Jag tror vi alla tyckte det var inte bara underhållande utan också tänkvärt: man vet aldrig vem som blir vad här i världen, man vet inte vart ödet för oss.

Taffeln är bruten

Bruten taffel

Vad mera? Jo, under kvällens lopp berättade Peter Englund hur man får kungamiddagarnas gäster att förstå att det är dags att gå hem: hovmän går omkring och viskar diskret att ”Taffeln är bruten”. Det uttrycket kan väl vara lika ogenomskinligt för somliga som ordet ”moatjé” en gång var det för den blivande ständige sekreteraren.

Englund upplyste oss också om vad Akademien har bestämt att prinsessan Victoria och hennes Daniel ska kallas den dag prinsessan bestigit tronen: ”drottningparet” blir de, är det tänkt. Konstigt låter det, om än politiskt korrekt. Antagligen vänjer vi oss.

Och så var taffeln bruten.

Kommentera: