Kanske stämmer det, som Alf van der Hagen skriver i efterordet till sin bok, att Dag Solstad är Norges störste nu levande författare. Intervjubiografin Uskrevne memoarer är i alla fall någonting enastående – i omfång och anslag. Det har tagit åttio timmars inspelade samtal under loppet av två år att arbeta fram den. Det har blivit ett litterärt verk, i en alldeles egen genre, som man lägger ifrån sig med mycket stor behållning, också beundran.
Solstad har, allt sedan han slog igenom som romanförfattare med den politiska bekännelseromanen Arild Aasnes, 1970 (1971), varit en helt central gestalt i Norges intellektuella liv. Han har experimenterat med de litterära formerna, han har föredragit att säga obekväma saker, han har ådagalagt ett minst sagt frejdigt humör och har inte i alla framträdanden varit helt nykter – han återkommer själv till temat hur det är att vara en hårt arbetande alkoholist i fyrtio års tid.
Under drygt två decennier tillhörde han ett välorganiserat kommunistparti på maoistkanten, AKPml, och fungerade periodvis som partiarbetare, en kortare tid också som kulturredaktör för partiorganet Klassekampen, parallellt med ett nydanande författarskap. En bok vartannat år blev det fram till sextioårsdagen. Plus en god portion journalistik och polemik, med kulturtidskriften Profil som ett slags trampolin för honom och ett antal likasinnade generationskamrater.
van der Hagen, under ett tiotal framgångsrika år chefredaktör för det oberoende veckomagasinet Morgenbladet (dess motsvarighet finns ej i vårt land), är en dialogens mästare. Han ställer inte så många frågor, han lockar fram berättelser – och gillar invändningar. Mycket starka är de inledande partierna om den porträtterade författarens släkthistoria, om vilken Solstad själv har gjort en grundläggande research och där det visar sig att hans familj har rötter i sedermera deklasserade storbondedynastier och i alla fyra far- och morföräldralinjer härstammar från kung Harald Hårfagre.
Uppväxten i lilla sjöfarts- och valkokeristaden Sandefjord är ett drama i sig själv. Solstad, son till två bankrutterade livsmedelshandlare, går visserligen ut gymnasiet och läser sig igenom de lägre nivåerna på universitetet. Men betygen är alltid bara så där, och från det att han i mellantonåren stiftar bekantskap med Hamsuns verk har han bestämt sig för att bli yrkesförfattare. Tillfälliga jobb på travbanor, i glesbygdsskolor och partiboklådor ger honom sparkapital och till uppehället – inför utsikten av många fattiga skribentår. På 70-talet växlar han från nynorsk till bokmål, vilket säkert ger honom en större publik – och efter 70-talets romantrilogi om andra världskrigets Norge har han inte saknat den.
Alla i offentligheten har måst förhålla sig till hans böcker, som med åren har tenderat att bli allt snillrikare. En av dem, Gymnasielärare Pedersen, om erfarenheterna från ml-miljön, blev en stor filmsuccé. En senare roman, om ett diplomatöde, recenserades av landets dåvarande utrikesminister, Jonas Gahr Støre. Dag Solstad är en fanatisk fotbollskännare och har skrivit fem böcker, tillsammans med en kollega, Jon Michelet, också AKP:are, om denna sport på VM-nivå. En bok om ett norskt storföretag har det också blivit – och då visade det sig att företagsledningen, som beställt boken, blev en smula missnöjd med att denne (före detta?) revolutionär var tämligen ointresserad av facket och de anställda! Så kan man också visa sitt oberoende som intellektuell.
Liv och verk är för Solstad helt åtskilda saker. I sina böcker skildrar han som regel ”ointressanta” människor: tillvarons bifigurer blir huvudpersoner i hans verk. Tänk er, detta är en ständigt läsande människa som vågar erkänna att han sjuttio år gammal ännu inte har tagit sig igenom Cervantes. Han rentav koketterar med att inte behärska några främmande språk – hur är det möjligt? han har ju både utbildning och långvariga utlandsvistelser bakom sig! – och argumenterar starkt för att skolan måste värna kulturarvet och lära eleverna latin. Han värjer sig mot all populär- och underhållningskultur. Omusikalisk medger han att han är, men han njuter likväl av Goldbergvariationerna när Glenn Gould spelar. I bildkonsten känner han sig hemma. Och i kulturkonservatismen finner denne modernist sin trygghet. Arg är han på dagens historiker för att de vänder tiden före 1800 ryggen.
Det finns en fundamental pessimism i Solstads livshållning. Men detta är inte detsamma som uppgivenhet, och självmordet har i honom en benhård motståndare. Det är en garanti mot att inte hoppa på tåget bara för att de flesta andra gör det. Solstad förnekar att han skulle vara en särskilt glättig person, men humor har han förvisso och torr kan man inte säga att den är. Någonting genuint sympatiskt med hela hans personlighet är den lätthet med vilken han kan ge erkänsla. Det förekommer inga knivhugg mot kolleger i dessa samtal. Däremot ett antal fina karakteristiker av samtida och föregångare: Jan Erik Vold, Georg Johannsen, Tarjei Vesaas, Johan Borgen och – framförallt – Kjell Askildsen.