Ford Madox Ford – Återuppstånden
Om Parade´s End

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av PETER LANDELIUS

Trots ivrigt bokläsande har jag inte förrän nu träffat på Ford Hermann Hueffer. Det beror inte bara eller ens främst på att han som författare kallade sig Ford Madox Ford, och naturligtvis än mindre på att han dog 1939. Vad som hänt är att Tom Stoppard har gjort en brittisk TV-serie av hans romansvit ””Parade´s End”. Det var inte en dag för tidigt!

Ford var dock ett känt namn på sin tid som både kritiker och författare. Han grundade två litterära tidskrifter – The English Review och The Transatlantic Review – och publicerade flera uppmärksammade romaner.

”Parade´s End” är egentligen fyra små romaner, var och en två eller trehundra sidor lång. Tillsammans blir de berättelsen om Christopher Tietjens, yngste son till en adlig slottsherre i det fattiga Yorkshire; om hans olyckliga äktenskap, om hans vänner och väninnor i en samhällsklass som redan före första världskriget känner sina värderingar och sin trygghet hotade (tänk Downton Abbey). Och om kriget, där unge Tietjens deltar som kompani- och sedermera bataljonschef om än med goda kontakter bland obegåvade men välvilliga generaler. Kriget slutar äntligen, och sedan försöker vår hjälte reda ut sina trassliga familjeförhållanden. Det går inte vidare bra.

Det har blivit en strålande berättelse som än idag borde kunna bli en kioskvältare. Den förenar artonhundratalets berättarteknik i Dickens efterföljd – intressant persongalleri, spännande episoder som passar för att publiceras i lagom avsnitt – med en avspändhet i anslaget som jag skulle vilja kalla brittisk, och med den katolska humor som präglade hans samtida som Chesterton och Evelyn Waugh och efterföljare som Graham Greene. Liksom så mycket av judisk humor är den självironisk, och den lyckas just därigenom förmedla moraliska dilemman utan patetik eller – i Fords fall – ens moralism.

Det vore synd (och svårt) att berätta allt som händer i de här fyra små romanerna, så det får räcka att återge deras titlar och försöka översätta dem, vilket kan vara besvärligt nog: ”Some Do not” (Men andra inte); ”No More Parades” (Inga fler parader) ; ”A Man Could Stand Up” (En karl skulle stå för det) ; och ”The Last Post” (Sista kommenderingen). Det slutar illa för Tietjens som för oss alla, men under tiden är det mycket underhållande.

Däremot drar jag mig för att rekommendera Fords andra romaner. ”The Good Soldier” (En hygglig karl) är rolig och spännande till en början, med en distans och en förströdd humor som fick mig att associera till Candide eller A Sentimental Journey, men halvvägs in i boken får jag intrycket att distansen kanske är min egen snarare än berättarens. ”The fifth queen” handlar som titeln antyder om Henrik VIII:s femte hustru Katharine Howard och bygger på noggranna historiska studier. Just därför tyngs den av författarens kunskaper och får svårt att fånga den läsare som jag är idag.

__________

  Se första avsnittet i TV-serien

  Se en intervju med Stoppard om serien här

7 kommentarer

  1. Kan rekommendera Alan Judds bok ”Ford Madox Ford”. Ford är väl i stort sett bortglömd idag men kanske kan ditt inlägg och TV-serien (visas den i Sverige?) ge Mr.Hueffer en liten renässans. Hemingway skrev mycket elakt om honom i ”A Moveable Feast” trots att denne lär ha hjälpt honom i hans ungdom. Personregistret i Judds bok är synnerligen imponerande vilket väl reflekterar hans viktiga roll för den anglosaxiska litteraturen i början av 1900-talet.

  2. Ivo Holmqvist says:

    ”His conversation was like caviar” står det på baksidan av Alan Judds biografi, under ett foto där Ford Madox Ford underhåller en dam som ser ut att uppskatta vad han har att säga. Andra kvinnor var bistrare i sina omdömen om honom, bland dem Rebecca West som tyckte han mest såg ut som en rosa val eller en döende gris ”a minute after the beginning of his collapse”. Han borde ha fått sina tänder reglerade, han hade polyper, hans hår var som dunet på en kyckling, han hade märkliga ljud för sig, och han rörde sig sävligt, ”as if his limbs and torso were so many sacks of chaff held together by a flimsy covering.” Men han skrev bra, både egna böcker och tre samman med den sexton år äldre Joseph Conrad (fast de skrev bäst var för sig). Inledningsraden till A Good Soldier är klassisk och ofta citerad: ”This is the saddest story I have ever heard.” Ja, det är en sorglig historia – och mycket bra. – Jag undrar om Lars Forssell hittade namnet på sin F C Tietjens i Parade´s End?

  3. Peter Landelius says:

    Inte heller Tietjens är någon vacker karl. Men han har ett hjärta av guld och han har bra hand med hästar.

  4. Ann-Marie Vinde says:

    * Nej, SVT har inte för avsikt att visa ”Parade’s End”.
    ** Titlarna på alla fyra delarna av ”Parade’s End” är dubbeltydiga, så Peter Landelius översättningar av dem är inte optimala.
    *** ”The Good Soldier” (1915) finns på svenska, i min översättning. Titeln ”Sorgligast av historier” (senast utgiven 1988) speglar den titel som Ford ursprungligen ville ha.

  5. Ivo Holmqvist says:

    Jan Morris svarar på en rad frågor i senaste New York Times Book Review (4 december 2014). En av dem handlar om överreklamerade böcker som hon aldrig orkat avsluta, trots goda föresatser. Här är frågan:

    Disappointing, overrated, just not good: What book did you feel you were supposed to like, and didn’t? Do you remember the last book you put down without finishing?

    Och detta är svaret, lite förvånande:

    I remember well the last book I put down unfinished, because it has happened twice with the same book. It is “The Good Soldier,” by Ford Madox Ford (1915). It is passionately recommended by critics I respect and people I trust, but somehow or other I have twice been unable to get through it to the end.

  6. peter landelius says:

    Jag förstår Jan Morris! Först efter halva boken begrep jag att det inledande omdömet ”the saddest story I have ever heard” inte var ironiskt menat utan fullaste allvar. Utan tvetydighet blir Ford enfaldig, tycker jag.

  7. Ivo Holmqvist says:

    I en artikel i senaste numret av The New York Times Book Review (13 januari 2015) spekulerar Francine Prose i frågan vad läsning på läsplatta kan ha för framtida inverkan på författare och förläggare. Statistiken över hur många som laddar ner en bok är lätt att få fram, men lika lätt är det tydligen att få veta hur långt fram i den läsarna kom innan de tröttnade.

    Resultatet kan bli att bara strömlinjeformade manus som stryker läsarna medhårs och är av lagom längd antas till utgivning. Så här avslutar hon sitt inlägg:

    Yesterday I couldn’t find my copy of The Good Soldier, and because I wanted it immediately and because I live a fifteen-minute drive from the nearest library, and thirty minutes from the nearest bookstore, I ordered it on my Kindle. I had it in under a minute. Already I seem to have learned to live with the fact that someone may be monitoring my progress through “the saddest story ever told” and that someone somewhere will know if I am enthralled or if I give up on Ford Madox Ford.

    Så får storebror som ständigt övervakar allt veta om Francine Prose nådde till vägs ände av Ford Madox Fords roman eller om hon som Jan Morris gav upp och lämnade läsningen oavslutad. På samma sida finns en länk till ett tidigare inlägg i samma tidskrift av Tim Parks (13 mars 2012) som försöker besvara frågan: ”Why finish books?”

Kommentera: