Om Forced Entertainment
Internationella Ibsenfestivalen 2016 (2)

Det var en gång en brittisk teatergrupp som fick teatervärldens finaste pris. Nej, stopp! Det var en gång sex studievänner som bildade en teatergrupp i en hårt krisdrabbad industristad i norra England. Stopp! Det var en gång en grupp gycklare som i 32 år reste runt i alla möjliga länder och till de mest besynnerliga spelplatser för att berätta ofullständiga historier av fakta och fiktion. En dag ansågs deras lekar så viktiga att en internationell jury med kloka kvinnor och män bestämde att de skulle få världens mest ansedda scenkonstpris och 2,5 miljoner att dela på. Stopp!

Stycket ovan är ett försök att berätta om det brittiska scenkonstkollektivet Forced Entertainment i en parafras på en av deras mest populära scenproduktioner, den sex timmar långa And on the Thousandth Night. Uppsättningen spelades som grande finale på den nyligen genomförda Ibsenfestivalen i Oslo, där Forced Entertainment mottog International Ibsen Award. Priset instiftades 2007 och har tidigare tilldelats de framstående regissörerna Peter Brook, Ariane Mnouchkine och Heiner Goebbels samt dramatikerna Jon Fosse och Peter Handke. Forced Entertainment, som består av en kärntrupp om sex medlemmar ledd av Tim Etchells, är det första kollektiv som får utmärkelsen. Det internationella Ibsenpriset etablerades av Norges regering som ett slags Nobelpris inom scenkonsten och förvaltas av det norska kulturministeriet, men arbetet utförs av en jury om sju erkända scenkonstnärer och teatervetare från hela världen. Svenska regissören Sofia Jupither är för närvarande jurymedlem.

Uppsättningen And on the Thousandth Night är på många sätt typisk för Forced Entertainment. Gruppens medlemmar är barfota och iförda enkla, röda sidenmantlar över sina vanliga kläder. På huvudet bär de kunga-/drottningkronor i papp, som vore de gäster på ett barnkalas. Längst bak på scenen står för övrigt ett gottebord, där aktörerna en och en med jämna mellanrum pausar för att förfriska sig. Föreställningen består enbart av en strid ström improviserade berättelser som inleds med sagans klassiska ”Once upon a time…”. Men ingen får någonsin avsluta sin historia. När som helst blir man avbruten av en medspelare med ett ”Stopp!”, och den andre går vidare med en fortsättning, en association på det nyss sagda, eller något helt annat.

En princip är att det aldrig specificeras namn, platser eller epoker. Skådespelarna blandar friskt episoder från aktuella nyheter, vetenskap, historia, skönlitteratur, sagor, dramatik och rena, fria fantasier. Ibland försöker de överträffa varandra med alltmer spektakulära berättelser, och det blir tydligt hur mönstren i det de rapporterar upprepar klassiska sagors strukturer, konflikter och arketyper. Vi människor är och förblir upptagna med att liksom artbestämma oss själva utifrån våra positioner och möjligheter i ett större eller mindre socialt system.

Ju längre föreställningen av And on the Thousandth Night pågår desto mer nyanserad blir dess mosaik av fragment och verklighetsbilder. Den pekar på rundgången i våra berättelser om oss själva, speglar informationssamhällets bombmatta av väsentliga fakta, säljande budskap, bagateller, sensationer, myter och fantasier. Publiken uppmanas att komma och gå som den vill under den långa föreställningen, precis som aktörerna spontant pausar från scenrampen där de sitter på rad och berättar. Även det gör att man blir varse hur vi som individer loggar in och ut från pågående kollektiva samtal. Hur bedömer vi egentligen vad som är försumbart och vad som har betydelse för vår förståelse av oss själva och omvärlden?

Denna undran är central för Forced Entertainments scenkonst. Tim Etchells har mycket enkelt formulerat gruppens konstnärliga uppdrag i ett par frågor: Hur skapar teatern mening, hur gör vi den värld vi lever i begriplig? Är det alls möjligt? I ett 60-tal uppsättningar har Forced Entertainment utforskat och utmanat de enhetligt verklighetsskapande narrativens giltighet. Ofta ger gruppens scenkonst intryck av att vara kaotisk och osammanhängande, eftersom de låter motstridiga påståenden och sanningar kollidera med varandra. De har ett lite naivt och uppriktigt sätt att undersöka eller rapportera saker som vore de fynd ur verkligheten, med ansatser till förklaringar på det vi förmodas undra över. Så här ligger det till, säger någon av dem och visar en upptäckt, bara för att i nästa stund bli underkänd av de andra med en diametralt motsatt sanning.

Denna relativiserande, postdramatiska estetik är inte på något sätt ironiserande eller överlägsen gentemot publiken. Den är snarare solidarisk med människans oavlåtliga strävan att sammanbinda lösryckta iakttagelser till hållbara helhetsbilder, samtidigt som den inbjuder oss att tillsammans le åt det absurda i att vi aldrig kommer att kunna vila i fullbordade narrativ. Verkligheten är ett instabilt myller av oavslutade fragment och felsteg. I bjärt kontrast med samtida brittisk dramatik, som ofta presenterar välsvarvade intriger där alla trådar knyts ihop insisterar Forced Entertainment på att synliggöra fallgroparna, eller som Tim Etchells säger: ”Jag är intresserad av att lyfta fram det som anses vara fel handling i fel ögonblick”.

static1-squarespace

På Ibsenfestivalens internationella symposium om Forced Entertainment sammanfattades gruppens metod drastiskt av den brittiska teaterforskaren Sara Jane Bailes: ”There will be mess, underpinned by rigour”. Det till synes konstlösa i Forced Entertainments uppsättningar, där de inför publik kan klä ut sig med peruker och attribut eller tafatt hålla upp plakat som säger vem och vad de är i en viss situation, eller det improviserade tilltalet, är alltid grundat i noggranna urvalsprocesser och medvetna strategier. Deras verk bygger inte på färdiga dramatiska texter, de skapar kollektivt en väv av handlingar och språk. Teatervetaren Joe Kelleher betonade att gruppen ofta arbetar med avbrutna sidohistorier, det som i allmänhet glöms bort och sorteras ut som irrelevant eller underordnat när vi söker skapa mening i tillvarons kaos. Avsikten är att reflektera över vad teatern förmår, hur den ska övervinna sina formella begränsningar och få publikens tillit.

Forced Entertainment har också i ett fåtal verk arbetat med skriven dramatik och litteratur. Ett av deras mest ambitiösa projekt torde vara Complete Works: Table Top Shakespeare, som de turnerat med i snart två år. Var och en av dramatikerns 36 pjäser återberättas på 50 minuter av en skådespelare som på en kvadratmeters bordsyta illustrerar dramat med hushållsprodukter, skafferivaror och köksgeråd som marionetter. En senapsburk, ginflaska, ljusstake, tandkrämstub, såpa, salt- och pepparkvarn, en ask spik, plastmuggar, olja och vinäger – inget är för uselt för att få spela en roll i Shakespeares tragedier, krönikespel och komedier. Här visar gruppen hur man med enkla medel kan öppna scenen för stora världar. Med inkännande närvaro och tajt dramaturgi återger skådespelaren intrigen med de utmaningar som de okonventionella bordsaktörerna ställs inför. Om någon dör (och det gör ju många!) läggs objektet varsamt ner. När någon klär ut sig vänds föremålet upp och ned. I dessa iscensättningar, som också har direktsänts på webben från några festivaler, skapas ett levande möte där åskådare och skådespelare tillsammans tar del av ett betydande humanistiskt kulturarv.

Joe Kelleher påpekade på Oslosymposiet att Forced Entertainments skådespelare aldrig är ”heroes of their own act”, de bara rapporterar eller gestaltar något som redan finns. Det är ett sätt att utöva episk teater i nuet utan att förställa sig i en fixerad rolltolkning. Den franska teaterforskaren Séverine Ruset talade på symposiet om ”det omöjligas politik”, som hon anser kännetecknar Forced Entertainment. Det vill säga att man övervinner det omöjliga, löjliga och icke spelbara genom att relatera det på scen via språket.

I den bemärkelsen kan man säga att Forced Entertainment motsvarar det något överraskande uttalande som norska kulturministern gjorde vid ceremonin för Ibsenpriset, då hon talade om betydelsen av sanningssökande dramatiker. Förvisso misstror gruppen den skrivna dramatikens förmåga att rucka rådande normer och värderingar – men samtidigt arbetar den nästan enbart genom språket för att utforska samtidens etablerade ordning. Man bör också beakta att Forced Entertainment i sin syn på teater som en vansklig, ja i grunden absurd konstart varken är först eller ensam om den hållningen. Det var utifrån denna syn som Samuel Beckett (http://www.samuel-beckett.net ) skrev sina mästerverk för scen (och Beckett gav minutiöst strikta scenanvisningar som måste följas än i dag), och liknande uppfattningar inspirerar i dag viktiga brittiska dramatiker som Martin Crimp och Caryl Churchill. Precis som Beckett skriver de in tillvarons (absurda) ovisshet och mångtydighet i utforskande pjästexter. Syftet är detsamma som för Forced Entertainment: att skapa scenkonst som så ärligt som möjligt reflekterar över människa och samhälle – i dag, i går, i morgon. Därvidlag kan de förstås alla sägas verka i Henrik Ibsens anda.

 

  • Klicka här för att läsa den första delen av Theresa Benérs rapport från Ibsenfestivalen

  •  

    Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).