Rom, tisdag
Regntunga moln och en och annan skvätt – några miljoner italienska väljare håller tummarna för att det blir lagom fint till helgen.
Då stundar ännu en av de milstenar som italiensk politik ständigt tycks behöva referera till. Det verkar som om det alltid fanns ett val, ett domstolsbeslut eller en parlamentsdebatt som är avgörande för mänskligheten i allmänhet och, naturligtvis, för italienarna i synnerhet. Här lunkar inte vardagen på i trygga spår. Här byggs ständiga barrikader, den politiska ammunitionen lagras och musköterna står oljade, färdiga att tas i bruk.
(Ett språkbruk som kommer automatiskt när man störtdyker ner i litteraturen från Il Risorgimentos dagar…)
Förra bloggen konstaterade i korthet att Silvio Berlusconis regerande kanske har börjat se sin ände. Kommunalvalen för snart fjorton dagar sedan betydde en oväntad men odiskutabel valseger för oppositionen. I första hand för PD – Partito democratico som nu kontrollerar de flesta storstäderna.
– Che bellissima soddisfazione – vilken härlig känsla – har mängder av vänner och bekanta utbrustit den senaste veckan. Ja, inte nog med att vänsterns kandidat vann i Milano och Neapel med fantastiska siffror på över 60 procent.
Till och med i Berlusconis egen hemstad, Arcore, har nu tillsats en ny – och kvinnlig – borgmästare från PD. Detta är säkert anledningen till den största tillfredsställelsen dessa dagar.
Ett nederlag Silvio Berlusconi haft svårt att smälta. Nu gäller det att undvika en ny skrällförlust i folkomröstningen i helgen. Som jag tidigare nämnt gäller den fyra frågor. De handlar om kärnkraft, om vattnet (i två fall) och om möjligheten för regeringschefen att slippa inställa sig i domstol.
Vänsterpartierna förordar en enkel ”fyra jaröster-linje” men det största problemet är att jaga ut väljarna så att minst 50 procent av de över 50 miljonerna väljare deltar. Detta quorum har inte uppnåtts sedan 1995.
Folkomröstningsinstitutet fanns med i författningen redan från 1947, men utnyttjades inte förrän 1974 då kyrkan och kristdemokratiska partiet hoppades att med folkets hjälp avskaffa den skilsmässolag radikala partiet så hett kämpat för.
En ny folkomröstning, den här gången om abort, skulle ha hållits på våren 1976 men kom aldrig till stånd. Presidenten Giovanni Leone tvingades för andra gången upplösa parlamentet. Ett parlamentsval går alltid före en begärd folkomröstning.
Som jag tidigare nämnt är folkomröstningar i Italien endast ”abrogativa”, dvs de avskaffar gällande lagar. För att en folkomröstning skall genomföras krävs att 500.000 personer skrivit sina namn på en lista. Det är ungefär 1 procent av valmanskåren. Författningsdomstolen bestämmer om kravet är godtagbart eller inte.
Alla de fyra lagar som folket denna gång skall bestämma om har införts av regeringen Berlusconi. De som nu hävdar att omröstningen också är en förtroendeomröstning om Berlusconi själv har alltså inte helt fel. Regeringen har också på alla vis sökt slingra sig ur folkomröstningen, t.ex. genom att skriva om lagen så att den inte längre är densamma som det som redan tryckts på valsedlarna. Då brukar HD bestämma att det inte finns någon anledning att rösta. Men den här gången blev det tvärtom så, att HD häromveckan ansåg att andemeningen i lagtexten inte förändrats utan att ”referendum” måste genomföras.
Berlusconis advokater gav dock inte upp. De hänsköt frågan till författningsdomstolen. Dess utslag kom så igår: regeringens appell lämnas denna gång utan åtgärd.
Två frågor gäller vattnet – skall kommunerna kunna lämna över till privata företag att driva vattenverken, och skall det vara rimligt att dessa privatföretag skall ha rätt till en garanterad vinst på 7 procent? Hade den här frågan ställts för 5-6 år sedan hade det varit svårt att tippa utgången. Men idag har många kommuner fått pröva på vad privatkapitalet betyder för skötseln av vattenresurserna – en katastrof. Ständiga prishöjningar och absolut ingen garanti för en rationell skötsel.
Slutligen frågan om ”laga förfall” – om en regeringschef har laga förfall när en domstol kallar och inte behöver inställa sig. Frågan som ligger Berlusconi närmast om hjärtat. Han är väl medveten om att kärnkraftsfrågan är en mäktig opinionsfråga. Har folk väl pallrat sig iväg till vallokalerna röstar de flesta säkert på alla fyra frågorna och då är risken, ur Berlusconis synvinkel, att ”laga förfall-lagen” avskaffas på samma gång, och leder till en fällande dom i någon av de fyra processer som är på gång mot honom.
Under tiden har diskussionerna rasat om Silvio Berlusconi nu tänker lämna in. Det har talats om hans troliga efterträdare. Namn som ekonomiministern Giulio Tremonti har nämnts.
I måndags var Berlusconi – som vanligt på måndagar – värd för avstämningslunchen mellan PdL och Lega Nord. Resultatet blev att justiteministern Angelino Alfano lämnar sin post för att bli partisekreterare i PdL.
Det säger allt om detta parti att någon sådan hittills inte har funnits. Allsmäktig partiledare har naturligtvis B. själv alltid varit. Vid sin sida har han haft tre ”coordinatori”, i form av försvarsminister Ignazio La Russa, förre kulturministern Sandro Bondi och Denis Verdini, bankdirektör och en av huvudfigurerna i åklagarutredningen kring G8-toppmötets svindlande affärer.
Nu går Alfano in som närmat ansvarig för partiet men ”coordinatori” blir kvar vilket inte tyder på någon omedelbart strömlinjeformad beslutsprocess.
Spännande dagar alltså i väntan på nästa valhelg. Frågan nu är om Umberto Bossis utlovade fortsatta stöd för regeringen håller för ännu ett svidande valnederlag.
Bloggen avvaktar…
Rom, onsdag
Ingenting går nu Berlusconis väg. Alla försök att förhindra folkomröstningen i flera hjärtefrågor har missslyckats. På måndag middag har vi ett nytt valresultat att diskutera och analysera.
Under tiden debatteras den stora nyheten på TV-fronten. Michele Santoro lämnar Rai och kanske hamnar hos La7. En sensation som länge befarades. Men ingen räknade på allvar med att Rai:s nya generaldirektör Lorenza Lei skulle lyckas där hennes föregångare misslyckats i två hela år.
Michele Santoro har varit Rai:s enda verkliga tillgång i dess andra kanal, Rai2. En journalist med publikkänsla som år efter år drog 6-8 miljoner tittare med en share på runt 25 procent. Och annonsintäkter på bortåt 15 miljoner kr – per program.
Han har aldrig stuckit under stol med att han hör hemma på vänsterkanten. Men – åtminstone om man ser det ur en svensk synvinkel – har han hållit en anständig balans mellan åsikterna. Om man nu inte lever efter principen att vissa ämnen bara inte SKALL diskuteras på bästa sändningstid (som sopbergen i Neapel, camorrans kontroll över stora territorier, arbetsplatsolyckorna – 3-5 dör per dag – Silvio Berlusconis skandaler…).
Alla dessa ämnen diskuterades under Santoros lednng i en cirkusliknande scenografi. Michele i centrum vid en jättelik plattskärm som ett bord, runt om inbjudna gäster, ovanför som på en rund balkong publiken som ofta lät höra sina sympatier.
Visst har Santoro retat gallfeber på Berlusconi – men i stort sett (en personlig åsikt) har han tagit upp de aktuella problemen och gett dem en genomlysning som i stort sett saknas i public service-kanalernas Rai.
Gallfebern gick så långt att Berlusconi 2002 under ett statsbesök i Sofia, utfärdade vad som brukar kallas ”l’editto bulgaro”, det bulgariska ediktet. Han hävdade då att två av landets mest kända journalister, Enzo Biagi och Michele Santoro, samt satirikern Daniele Luttazzi, ”använde den allmänna TV:n, som vi alla betalar licenspengar för, på ett kriminellt vis.”
Den då färska TV-ledningen vågade ingenting annat än att följa påbudet, ediktet.. Både Biagi och Santoro fick sparken och Luttazzi har över huvudtaget inte synts till sedan dess.
Så småningom tvingade en arbetsjurist Rai att återanställa Santoro. Biagi däremot dog fem år senare och fick en furstes begravning. Men konflikterna med ledningen har upprepats mer eller mindre efter varje program. Höjdpunkten nåddes när generaldirektören själv och personligen ringde in till programmet och klagade över Santoros sätt att presentera fakta. Han fick svar på tal – för vad man än kan säga om Santoro har han aldrig fallit undan för hot eller lockrop.
Nu låg ännu en process och väntade och båda parter tyckte tydligtvis att det kunde räcka. Med 3,2 miljoner euro som avgångsvederlag, slog portarna definitivt igen för programmet Annozero.
Vänsterns representanter i Rai:s bolagsstyrelse har kritiserat överenskommelsen. De hävdar att generaldirektören inte sett till koncernens bästa och vållat bolaget allvarlig skada. För den nakna sanningen är att Rai2 nu saknar något vinnande koncept inför den kommande säsongen. Situationen är så allvarlig att det talas om en betydande höjning av TV-licensen. Och inte nog med det – någon har formulerat förslaget att låta TV-licensen ingå som en post i elräkningen. Detta skulle vara en genial lösning på problemet med den ofantliga gråzonen, miljoner tittare betalar ingen licensavgift.
På lilla kanalen La7 var glädjen desto större. Kanalen ägs av gamla telefonmonopolet Telecom Italia, som tidigare inte vetat vad man skulle göra av den. Det har presenterats en rad idéer men först nu börjar La7 få en egen profil. Anledningen är först och främst att en slipad gammal journalist som Ettore Mentana tagit över ansvaret för nyheterna. Han har lyckats tredubbla tittarsiffrorna. Men han hade också tur för samtidigt blev Rai1 och Rai2 omöjliga att titta på sedan de fått redaktionsledningar som bokstavligen faller på knä varje gång Berlusconi tar till orda.
För den som idag vill ha en hyfsat balanserad nyhetsförmedling finns bara Rai3, nyhetskanalen Rai News 24 och La7 att vända sig till – även detta naturligtvis en personlig åsikt. Som jag dock tycks dela med en ständigt allt större skara.
Nåväl, bolaget som ansvarar för La7 och som är börsnoterat i Milano fick plötsligt vind i seglen och kammade in en börsuppgång på dryga 17 procent. Bara på ryktet att Santoro var på väg att skriva under ett kontrakt!
Senaste nytt är att förhandlingar pågår. Det skall då sägas att Santoro sannolikt inte kommer ensam – om han kommer. Han har vid det här laget en trofast stab av förstklassiga journalister bakom sig.
Men det är också troligt att andra följer i hans spår. T ex den glimrande grävande journalisten Milena Gabanelli som i åratal lett Report i Rai3. En stundom bedövande uppvisning av fakta och bakgrunder i den ena skandalen efter den andra. Ett andningshål som regeringen försökt slå ihjäl med dussintals stämningar. Men Milena har ordning på siffrorna och ännu har ingen lyckats beslå henne med att fara med osanning.
Även Fabio Fazio med succéprogrammet Che tempo che fa eller sensationen med Roberto Saviano ryktas ha kontakter med La7.
– Det är ingenting som vi jublar över, att public service försvagas på detta sätt, kommenterar Pierluigi Bersani, PD.