Finlandssvensk litteratur i tidningskrisen

Fina_finlandssvenska_fynd

Finlandssvenska fynd

Av MERETE MAZZARELLA

Nedskärningarna på Svenska Dagbladets kulturavdelning har ju redan diskuterats av många, bland annat har Karin Olsson i Expressen vältaligt ifrågasatt det sätt på vilket hälften av litteraturkritikerna avpolletterats per formella standardbrev. (Har det i messens och mejlens tid blivit så att ett pappersbrev – om aldrig så opersonligt– är det högtidligaste man kan tänka sig?)

För oss i den östra rikshalvan är den här utvecklingen särskilt bedrövlig, i synnerhet som det ingalunda bara är på SVD den är på gång. Färre recensenter och färre bokrecensioner betyder att den finlandssvenska litteraturen trängs ut. Den finlandssvenska litteraturen sitter redan ytterst trångt i Sverige: det är som om den paradoxalt nog är både för annorlunda och för bekant. Sexig är den alldeles uppenbart inte – inte i svenska ögon. Till och med en så etablerad och lyskraftig författare som lyrikern Tua Forsström – vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris – tycks idag inte kunna hitta ett rikssvenskt förlag. Just ingen finlandssvensk författare som är yngre än Monika Fagerholm och Kjell Westö – som båda fyllt femti – kommer längre ut i Sverige. Det är tråkigt för våra författare som skulle vara förtjänta av en betydligt större publik än den de har som minoritetsförfattare i sitt hemland. För att utvecklas fullt ut skulle de också må bra av att granskas även av rikssvenska recensenter som kan se dem utifrån och placera in dem i det betydligt större, rikssvenska sammanhanget.

Faktum är det utbredda rikssvenska ointresset har gjort att de finlandssvenska författare som inte har ett rikssvenskt förlag på senare år mestadels recenserats av finlandssvenska kritiker också i rikssvenska tidningar som SVD. Det har bidragit till att ghettoisera dem en smula, till att de kanske i någon mån har nått Sverige som i folkdräkt. Men det har i alla fall varit fråga om alldeles utmärkt kompetenta kritiker – som nu alltså försvinner.

Men det är också – och inte minst – synd om de rikssvenska läsarna. Finländska författare är inga ynkliga krigsbarn som kommer med snedgångna skor och namnlapp om halsen och begär välgörenhet. De har mycket att bjuda på, inte minst i höst. Gå gärna själv in på det sedan i våras fusionerade förlaget Schildts & Söderströms hemsida och se efter!

2 kommentarer

  1. Ivo Holmqvist says:

    Ja det är dystert att den kvalificerade litteraturen bevakas allt mera sällan i Sverige, däribland den finlandssvenska. Inte heller norska och danska böcker uppmärksammas särskilt ofta, om alls. Man får gå tillbaka femtio eller hundra år i tiden för att se hur snabbt litterära nyheter från öst, väst och syd kunde flyta in i rikssvenska dagstidningar (Svenska Dagbladet var bra på det – den gången). Kring 1900 kunde man köpa Politiken och Berlingske i Stockholm nästan samma dag som de kom ut i Köpenhamn, och det var lätt att få tag på nordiska böcker i den svenska bokhandeln – sådant går knappast längre, trots alla goda intentioner hos Nordiska Ministerrådet och andra liknande organ. För övrigt är litteraturbevakningen också av inhemska böcker i Sverige bra mycket sämre nu (och av översatt litteratur den engelska och amerikanska dominansen allt kompaktare). En tidig spik i kistan blev de menlösa notiser i det syndikerade byråmaterialet som TT Spektra skickar ut runtom i landet och som nu i allt större utsträckning fyller landsortstidningarnas kultursidor på bekostnad av kvalificerade recensioner. Johan Wredes just utkomna bok om svågern Henrik Tikkanen kommer att uppmärksammas även väster om Bottenhavet, för ämnets skull och för att Svenska Litteratursällskapet har Atlantis som medförlag för en del av sina böcker, bland annat denna. Så får den spridning i Sverige. Man kan hoppas att en annan lika färsk finlandssvensk bok, Nalle Valtialas mycket läsvärda roman ”Humboldts papegoja” (den är nästan lika bra som Julian Barnes ”Flauberts papegoja”) blir omskriven av rikssvenska kritiker och når ut till en läsekrets i Sverige fast den kommit på ett mindre finlandssvenskt förlag, Ellips.

  2. bengt lindroth says:

    Det kan vara skäl att påminna sig vad SvD:s litteraturredaktör Lina Kalmteg skrev (SvD 29.9)apropå ett seminarium vid bokmässan i Göteborg på temat ”Finns Norden?”. Det leddes av en annan ”nordisthäcklare” , nämligen DN:s Jonas Thente. Kalmteg talade om risken för att ”begreppet nordisk litteratur … ligger som en icke-lockande hämmande, blöt gammal yllemössa över läsarna. För som Jonas Thente antydde finns det en dålig bismak uppifrån, från politiker och råd i tanken om ´Norden`”. Förtjusningen hos framför allt Stockholmstidningarnas litteraturredaktörer över att med jämna mellanrum få gnälla på eller raljera över ”nordismen” -ett klassiskt polemiskt grepp- bildar i sig själv en hinna av mögliga fördomsfullheter som hindrar en läsintresserad allmänhet från att se klart och försvårar ett mer otvunget umgänge och utbyte mellan danskt-svenskt-norskt-finskt-baltiskt-nordeuropeiskt-isländskt osv.

Kommentera: