Finklerfrågan

Klicka på omslaget för att komma till Bokus

Av PETER LANDELIUS
Från första början kände jag mig hemmastadd i Howard Jacobsons senaste roman, The Finkler Question, som fick förra årets Man Booker Prize. Det beror kanske på decenniers erfarenheter som kosmopolit. Boken utspelar sig också i en del av London som en gång för många år sedan varit min—Portland Place, Marylebone, Regent’s Park, Saint John’s Wood, Hampstead—där de tre huvudpersonerna traskar fram och tillbaka mellan BBC:s gamla högkvarter och Hampstead Heath, och från Oxford Street till Abbey Road.

En gammal lärare med det litet väl konstruerade förnamnet Libor och ett efternamn som är omöjligt att uttala har överlevt både nazisternas judeutrotning och kommunisternas statskupp i Prag. Han har varit lyckligt gift med en underskön pianist, Galapetter i Hollywood och lärare i historia för engelska gymnasister. Två av dem umgås han fortfarande med: Samuel Finkler, populärfilosof (“Hur Schopenhauer kan hjälpa ditt kärleksliv”), TV-stjärna och kämpande antisionist, och Julian Treslove som har tagit en fil.kand. med enbart ströämnen och numera försörjer sig på att likna de mest olika kändisar på diverse publika tillställningar.

Julian är den ende av de tre som inte är jude, men han är lika ivrig att bli det som Samuel (numera “Sam”) är att slippa vara det. Mänskligheten, säger Libor, kan indelas i dem som vill ta livet av judar och dem som vill vara judar. Sam och Libor har just blivit änklingar och sörjer djupt, den ene sitt livs kärlek och den andre sitt olyckliga äktenskap. Men Julian, som alltid har sett till att bli övergiven av alla kvinnor, längtar efter äktenskapets hamn och en stabil identitet. Han hittar henne efter en besynnerlig upplevelse på Regent’s Street, och hon är förstås judinna.

Boken består mest av de fyra huvudpersonernas samtal med varandra och med omvärlden, och av deras minnen och moraliska grubbel kring globala och triviala olyckor. Jacobson är rolig som Woody Allen och bitsk som Bernard Shaw, dialogerna är kvicka och ironiska, det politiska och kulturella bagaget är tungt men bärs med lätthet.

Det är ändå besvärligt att knyta ihop en så tunn intrig och ett så omfattande intellektuellt innehåll. Mot slutet av boken faller det samtida judehatets skugga allt djupare över sidorna medan den lilla gruppen går mot sin upplösning.

I efterkrigstidens Sverige där jag växte upp var nog judar oftast assimilerade, vilket inte betydde att landet var fritt från antisemitism. Både judar och judehat var liksom tabubelagda, och jag begrep inte förrän långt senare varför en del av mina klasskamrater på Östra Real hade “konstiga” snoppar. Böcker som Jacobsons kan uppfattas som “pretto” i kultursidornas försök att vara populära, men de kan hjälpa både judar och icke-judar att förstå dialektiken i ett historiskt förhållande som har givit så lysande och fruktansvärda resultat genom århundradena. Och då syftar jag inte på det senaste seklet i Mellanöstern. “Jag är, därför att jag inte är du” är det första vi lär oss här i livet. Gudskelov lär vi oss litet till med åren.

“Hur vågar ni?” ryter Finkler till slut när en sympatisör i publiken som delar hans antisionistiska övertygelse kallar Israel rasistiskt. “Hur vågar ni, som inte är jude—och det rör mig inte i ryggen att ni har vuxit upp i vördnad för judisk etik, det får mig snarare att rysa—ens tro att ni kan tala om för judar vad för slags land de kan leva i, när det är ni, en europeisk icke-jude, som har gjort ett särskilt land för judar nödvändigt?”

Här är bokens peripeti. Svenskan har betecknande nog inget ord för “gentile” eller “goj”, men det är här som läsaren måste tänka efter, inte bara på verbens tempus eller framtidens trängande behov, utan också på hjärtats slag. “The Finkler Question” talar sanning och slutar i sorg.

______________

– Se en intervju med Howard Jacobson:

Kommentera: