Decantare, på svenska dekantera (ett ord som bara finns som substantiv, ”dekantering”, i NE), innebär att ett kvalitetsvin tappas från ett fat till ett annat på ett sådant sätt att bottensatsen stannar kvar i det första kärlet. I Italien har ordet just nu i första hand en politisk betydelse.
Men decantare är också ordet som beskriver hur den italienska politiska krisen skall tacklas. I synnerhet den mellan Silvio Berlusconis majoritet i partiet Popolo della Libertà (Pdl) och medgrundaren av detta parti, idag talman i deputeradekammaren, Gianfranco Fini som nu leder fraktionen ”finiani”.
Det är denna kris som skall dekanteras – en process som också innebär att faten får stå stilla en tid så att bottensatsen verkligen hinner sjunka till botten.
Berlusconi har intresse av att konflikten mellan honom och Fini får vila en period. I synnerhet sedan regeringen igår lidit nederlag i deputeradekammaren. Med en enda rösts skillnad (225 mot 224) godkändes ett tilläggsförslag formulerat av oppositionen PD.
Diskussionen gäller en översyn av gällande arbetslagstiftning som i stort går ut på att försämra garantier och trygghet för anställda. Regeringen hade t ex föreslagit att en arbetstvist vid avskedande skulle kunna handläggas av en medlare, genom ett utslag av en fredsdomare (Giudice di pace). Istället för att som idag obligatoriskt behandlas av en arbetsdomare (Giudice di lavoro).
Och skillnaden? Den är avsevärd eftersom arbetsdomarna vanligen dömer till den avskedades fördel. I PD:s tilläggsförslag sägs att förfarandet endast får användas för redan timade konflikter, inte för framtida sådana. Och att vid avskedanden skall som förut gälla enbart arbetsdomaren.
Nederlaget i kammaren berodde till största delen på att 95 PdL-deputerade inte hunnit maka sig in i plenisalen efter lunchen, men ovanligt många av dem var ”finiani” som småpratade i Palazzo Montecitorios cortile medan den för tillfället tjänstgörande talmannen manade till votering.
Resultatet, regeringens prestigeförlust, ledde omedelbart till anklagelser om att Fini-minoriteten tänker visa sin styrka genom att bojkotta regeringens reformpolitik. En fråga som särskilt sätter skräck i Lega Nord som kämpar för att genomföra sitt grundkrav: att införa federalism i landet. Detta krav har regeringen röstat om flera gånger. Men då har det varit så allmänt formulerat att det egentligen kunde innehålla vad som helst.
Nu börjar man komma ner till konkreta fakta och då uppstår en rad intressanta frågor. T.ex. om statens gamla militärkaserner, som i många fall stått oanvända i decennier, skall överföras till lokala myndigheter som kommuner eller landsting – vad innebär detta i så fall för den skräckinjagande italienska statsskulden?
Jag är inte man att reda ut en sådan fråga men den sysselsätter staber av experter i dessa dagar.
En annan intressant fråga är denna: om Sicilien har 26.000 offentliganställda inom sjukvården – hur kan det komma sig att Lombardiet klarar sig med 3.000? Och om staten hittills lyckats plana ut underskottet i region Siciliens finanser – vad händer efter federalismens fullständiga införande?
Se där några uppiggande frågor som kommer att ge form, färg och esprit åt den politiska debatten den närmaste framtiden.
Berlusconi själv har genomgått en förvandling under de senaste 10 dagarna. Han har blivit en lågmäld, samarbetsvillig, statsman som ser till nationen i dess helhet.
Ett mirakel. Det börjar på sitt sätt för ett år sedan i den jordbävningsdrabbade staden Onna, nära l’Aquila. Där framträdde Berlusconi med en partisanhalsduk runt halsen – han som i 13 år avsiktligen undvikit att på något sätt delta i firandet av 25 april. I år framträdde han som allvarlig statsman framför tre officiella flaggor, sittandes vid ett imponerande barockskrivbord med en klassisk staty i bakgrunden
Bilder från befrielsen av Milano 1945
Den 25 april 1945 marscherade de allierade trupperna in i Milano och Norditalien var äntligen befriat från det ”nazi-fascistiska oket”, som det brukade heta i de flammande parollerna under de första efterkrigsdecennierna.
En befrielsens dag som borde ha enat italienarna, kan man tycka. Men trots la Resistenza – som följde på Il Risorgimento – förblev landet delat, efter kommungränser, regiongränser, politiska färger och religiösa övertygelser.
Inte ens de grundläggande demokratiska uppfattningarna omfattades av alla.
Igår sändes ett reportage i TG3 från Predappio, Benito Mussolinis födelseort och idag en pilgrimsort för alla gamla och unga fascister. En stad som lever på kulten av Mussolini och fascismen. De här dagarna verkar det vara tillåtet att klä sig i svarta skjortor, fascistpartiets fez, höja högerarmen och ropa Eja, eja, eja.
Varför det blev så kan man alltid diskutera. En av mina favoritteorier är att gamle kommunistledaren Palmiro Togliatti bär på en stor skuld. Han fungerade nämligen som justitieminister under den första samlingsregeringen efter kriget, strax innan kalla kriget startade. I avsikt att uppnå en försoning i landet genomfördes en allmän amnesti. Tiotusentals gamla fascistiska poliser, deras chefer och byråkrater i största allmänhet togs till nåder igen efter att ha varit ute i kylan några månader.
Detta skedde innan en stor samvetsprocess ägt rum i landet. Italien upplevde aldrig något i stil med Sydafrikas sanningskommission. Här vände man istället plåtskåpen i militäråklagarens källare mot väggen. Skåpen innehöll noggranna utredningar om fascismens våldsbrott. I över 30 år glömdes de bort.
Och naturligtvis: inga utredningar betyder förstås ingen klarhet, ingen sanningskommission. Därför har Rom idag en borgmästare som kommer från det gamla nyfascistiska MSI vars tidigare ledare, Gianfranco Fini, är talman i parlamentet och ständigt större skaror vallfärdar till Predappio.
Men visst – dessa angivna personligheter är ju alls inga fascister idag, utan vanliga högermän som bara arbetar för statens bästa. Heter det.
Åke Malm
PS På eftermiddagen kommer senaste fasen i krisen. Gianfranco Finis närmaste man, Italo Bocchino, har lämnat in sin avskedsansökan från jobbet som vice gruppledare i kammaren för PdL. Han säger:
I inget demokratiskt land är det möjligt att en partiledare och regeringschef uppträder som Berlusconi. Han ringer till mig och hotar göra livet kärvt för mig. Han kräver att jag uteblir från alla TV-diskussioner.
Det hade ingen kunnat tro för några månader sedan. Att Fini och hans närmaste skulle kräva demokrati och yttrandefrihet från Berlusconi.