Fine mellan Fini och Berlusconi

Av ÅKE MALM

Ett gammalt italienskt ordspråk lyder så här: ”Rimanere col cerino in mano”, bokstavligen ”bli kvar med tändstickan i handen”. Egentligen härstammar uttrycket från första världskrigets skyttegravar när det krävdes tre manövrar för att få iväg ett skott från karbinen. Den siste att tända cigaretten med tändstickan löpte risk att aldrig göra något mera i det här livet.

Även om det gått 95 år så är uttrycket dagsaktuellt i alla italienska politiska analyser. Alltid är det någon som misstänks försöka ordna det så att någon annan blir kvar ”col cerino in mano”.

Högaktuell ikväll är Gianfranco Finis utspel på middagen idag. Ett länge väntat tal där han definitivt skulle bryta med det koalitionsparti PdL han var med om att bilda tillsammans med Silvio Berlusconi.

Och äntligen föll orden alla väntat på:

Berlusconi måste bestämma sig. Antingen åker han upp till president Napolitano och öppnar krisen, eller drar vi tillbaks våra ministrar från regeringen.

Typiskt sätt att sätta den brinnande tändstickan i Berlusconis hand. Som snabbt svarade som alla kunnat vänta:

Har ingen som helst avsikt att prata med presidenten i det här läget. Vill Fini dra tillbaks sina minstrar blir det på hans ansvar. Och det måste ske i parlamentet. Jag har ingen tanke på att avgå.

Och så vandrade tändstickan tillbaks igen.

Vad som står kvar är att Italien nu fått ännu ett nytt parti. Futuro e Libertà är ett högerparti som dock kan tänka sig att samarbeta med andra mittenpartier. Under sitt en och en halv timme långa tal var det inte mycket som Fini tyckte Berlusconi skulle få beröm för.

Snarare tvärtom.

Vilken sorg idag när vi läser om hur ännu ett hus i Pompeij störtat samman av brist på underhåll. Ännu en skandalös bild av vårt land som går världen runt. Legalitet är grundförutsättningen för demokratin.

– I vårt partiprogram står respekten för individen på första punkten – oavsett hudfärg, religion eller sexuella böjelser. På den punkten är PdL släpvagn efter Lega Nord som är Europas mest reaktionära parti. PdL är bara en blek kopia av Legan.

Listan över Berlusconis misslyckanden tycks vara oändlig i Finis tal. Men en liten fråga skulle man ändå vilja ställa till honom – var var han själv och hans partikamrater medan Berlusconi försökte få alla lagar som skulle rädda honom undan rättvisan, genom parlamentet?

Det var ju han själv som arbetade för att hans och Berlusconis partier skulle slå sig samman. Det är idag ett ganska svagt argument att hävda att man inte kunde veta hur Berlusconi skulle uppträda. De hade 12 år på sig för att studera metoderna Italiens rikaste man använder för att nå sina mål.

Och Umberto Bossi – vad säger den gamle politiske räven åt den här vandrande tändstickan?

Jag håller mig i buskarna och avvaktar vad som sker.

Scuola Armaturarum

Den första nyheten idag var alltså att Scuola Armaturarum störtat samman. Det som turistguiderna brukade kalla Gladiatorernas hus är bara en hög murstenar. Ett par våldsamma regn hade lyckats med vad Vesuvius inte klarade av år 79 eller de allierade bomberna under andra världskriget.

Vad som hände idag i Pompeij måste vi alla betrakta som en skamfläck, förklarade en vred statschef.

Alla italienska politiker brukar berömma sig över att landet besitter över hälften av världens samlade konstskatter. Pompeji drog förra året 1.055.000 turister vilket gav över 20 miljoner euro i intäkter. Men ruinstaden får bara behålla en bråkdel. Pengarna går in i Kulturministeriets budget som sedan pytsar ut litet hit och dit.

Sedan kommer ekonomiminister Giulio Tremonti och kräver att varje minister skall bära mellan 30 och 50 procents nedskärningar i sina respektive budgetar för att han skall få ordning på ekonomin. Resultatet är att underhåll som redan planerats skjuts på framtiden. Ansvariga chefer för Italiens konstskatter tvingas gå i pension. Eftersom det råder anställningsstopp utses inga nya. Istället har i fallet Pompeji utsetts tre kommissarier på ett år och ingen av dem har visat sig vuxen uppgiften.

Innan jag avslutar den här bloggen några ord om händelserna på vänsterkanten. PD – Partito Democratico – lyckades organisera två stora sammandragningar av sina medlemmar i polemik med varandra.

Den ena hade sammankallats av Florens unge borgmästare Matteo Renzi. Han går till historien sedan han kört en egen hård kampanj med krav på skrotning – rottamazione – av partiets ledande veteraner.

Samtidigt hade partisekreterare Pierluigi Bersani dragit samman partiets 3000 lokala ledare i Rom.

En fight på avstånd som kanske kan sägas ha slutat oavgjort. Renzi höll en ovanligt låg ton. Men lyckades ändå demonstrera att det finns en yngre partigeneration som nu trycker på för att bli representerad.

Kommentera: